Det blev vänsterledaren Jonas Sjöstedt som – i varje fall tillfälligt – hindrade Stefan Löfven från att bli vald till statsminister nu på onsdag. Klockan fem i tolv, symboliskt uttryckt, förklarade han på en välbesökt presskonferens i riksdagen idag att han inte under några omständigheter kunde acceptera valet av Stefan Löfven till statsminister när det i fyrpartiöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L står inskrivet att vänsterpartiet, liksom sverigedemokraterna, inte ska tillåtas få ha något inflytande över den politiska inriktningen i Sverige.

Jonas Sjöstedt har all anledning att känna sig både förödmjukad, överkörd och bara betraktad som en politisk dörrmatta med tanke på den behandling som hans parti har utsatts för i samband med den stora fyrpartiuppgörelsen. Vänsterpartiet har i årtionden lojalt accepterat rollen som stödparti till socialdemokraterna när S inte ensamma har kunnat bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna har alltid tagit för givet att vänsterpartiet aldrig skulle rösta nej när en socialdemokratisk statsminister skulle väljas i riksdagen. Stefan Löfven trodde uppenbarligen att denna tradition skulle fortsätta att gälla. Men det gör den inte, särskilt inte som den politik som socialdemokraterna tänker föra tillsammans med C och L blir betydligt mer högerinriktad än vad vänsterpartiet kan acceptera.

Även om man inte gillar vänsterpartiets politik med dess generösa och för statsfinanserna dyra reformagenda och starka bidragstänkande så anser jag att man inte får behandla ett politiskt parti på det sätt som Stefan Löfven, Annie Lööf, Jan Björklund och Isabella Lövin nu har gjort – allra minst eftersom Stefan Löfven inte kan väljas till statsminister utan vänsterpartiets aktiva eller passiva stöd.

Den nya S-Mp-C-L-alliansen har tillsammans bara 167 mandat i riksdagen. Moderaterna, Kd och SD, som kommer att rösta nej till Stefan Löfven, har tillsammans 154 mandat men röstar även vänsterpartiet nej blir majoriteten nej-röstande ledamöter 182, vilket skulle innebära att Stefan Löfven får en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig.

Vänsterpartiet måste alltså antingen rösta ja eller lägga ner sina röster i omröstningen för att Stefan Löfven ska kunna bli statsminister. Han får inte ha en majoritet i riksdagen emot sig. Det skulle han få om vänsterpartiet röstade nej till honom.

Vänsterpartiets protest idag innebär en rejäl stoppkloss i det redan långdragna arbetet med att utse en statsminister. Talman Andréas Norléns plan var att redan idag, måndag, lägga fram sitt förslag till statsministerkandidat (läs: Stefan Löfven). Men vid en presskonferens i riksdagen i eftermiddags meddelade talmannen att han nu ger partierna ytterligare 48 timmar på sig för att kunna enas om något som skulle kunna tillfredsställa vänsterpartiet för att få V att lägga ner sina röster i omröstningen.

Nu tänker talmannen lägga fram sitt statsministerförslag på onsdag istället –  för omröstning på fredag.

Andréas Norlén var idag så arg att han var nära att explodera. Jag förstår honom. Han har redan visat ett alldeles för stort tålamod med partiegoisterna i riksdagen.

”Det är uselt av partierna att inte ha lyckats komma fram till en färdig överenskommelse med tanke på hur mycket tid de har fått för att komma överens”, röt talmannen, som menar att han redan har gett partierna tillräckligt många tidsfrister och tillräckligt mycket betänketid för att de skulle komma fram till ett förslag till statsminister som skulle få riksdagens stöd.

Jag förstår talmannens ilska. Partiernas slapphet och oförskämda och odemokratiska uppträdande mot vänsterpartiet är upprörande. Dessutom är det märkligt. Att räkna med att Annie Lööf eller Jan Björklund (som avskyr vänsterpartiet) skulle ordna så att Jonas Sjöstedt blev nöjd, var naturligtvis inte möjligt. Däremot borde Stefan Löfven, tidigare samarbetspartner med Jonas Sjöstedt, ha funderat ett ögonblick på hur formuleringarna i överenskommelsen med mittenpartierna skulle komma att uppfattas av vänsterpartiet.

När det nu står att de s k ytterkantspartierna, d v s V och SD, inte ska få ha något inflytande alls på den politiska inriktningen, så är detta en taskspark, framförallt mot Jonas Sjöstedt. Även om vänsterpartiet har ett icke alltför smickrande förflutet, så är partiet idag ett demokratiskt parti med en starkt humanitär inriktning. Detta skiljer V diametralt från SD, som är ett exkluderande parti i sitt flyktingmotstånd och i delar av sin allmänna människosyn.

Stefan Löfven öppnade idag dörren lite grand på glänt till vänsterpartiet genom att förklara att den så kallade ”ytterkantsklausulen” (som jag har döpt den till)  i överenskommelsen borde tolkas på ett annat sätt än vad Jonas Sjöstedt har gjort. Enligt Löfven kommer V naturligtvis att kunna få ett visst politiskt inflytande i frågor som inte omfattas av den politiska uppgörelsen med Mp, C och L.

Det är detta som är den gordiska knuten. Jag har ingen aning om hur Stefan Löfven tänker lösa upp denna knut. Att ändra i texten i överenskommelsen med C och L verkar inte vara möjligt. Men någon sorts brasklapp borde väl de två mittenpartierna lägga in i eller utanför texten för att Jonas Sjöstedt ska känna att han har fått någon slags upprättelse.

Jag undrar hur de nya ”allianspartierna” tänkte när de utformade sin uppgörelse. Hur kunde de tro att Jonas Sjöstedt skulle acceptera att bli totalt exkluderad från allt politiskt inflytande i riksdagen men ändå vara villig att lägga ner sin röst på Stefan Löfven i samband med statsministeromröstningen?

Jag vill påstå att Stefan Löfven har ett alldeles särskilt ansvar för hur detta ska lösas. Han borde ha tänkt på vänsterpartiet innan han skrev under överenskommelsen. Man får inte bete sig hur klumpigt och förödmjukande som helst mot ett parti vars stöd han och socialdemokraterna har förlitat sig på under decennier.

Samtidigt utgår jag ifrån att varken centern eller liberalerna vill att den här överenskommelsen ska skjutas i sank genom att låta vänsterpartisterna rösta nej i riksdagen. Även C och L borde ha den självbevarelsedrift som krävs för att gottgöra sitt övermod och sin kaxighet gentemot Jonas Sjöstedt.

De har nu mindre än 48 timmar på sig.