Man ser dem inte – men man hör dem, projektilerna som genomborrar luften i en hastighet på uppemot 1 600 meter i sekunden . Detta händer varje dag, timma ut och timma in, på andra sidan skogen bara ett stenkast från vårt hus i Älvhyttan. De senaste dagarna har det skjutits mer än jag någonsin har upplevt tidigare. Varje knall, varje skott med den grovkalibriga ammunitionen träffar mina trumhinnor med sådan kraft att det snart är bara trasor kvar av dem.

Det är Bofors som provskjuter den ammunition som ska skickas till Ukraina. Det är bråttom nu. Ukrainas president Volodomyr Zelenskij skriker dagligen efter ny ammunition från väst. Får han inte ammunitionen snart riskerar Ukraina att förlora kriget mot Ryssland. Och det är den 155 mm grovkalibriga ammunitionen han behöver som mest.

Mest rädd är jag för att någon avfyrning ska gå snett, missa målet och kanske träffa vårt hus eller något eller några av grannhusen. I förrgår kväll trodde Bosse att ett skott hade gått åt h-vete, om jag får uttrycka mig så.

”Projektilen kom så nära huset och när den öronbedövande smällen kom så lät det som ett flygplan hade kraschat på tomten”, sa Bosse efteråt och fortsatte: ”Jag tänkte så här: Det där måsta ha gått riktigt illa.”          

Om det verkligen var så att en projektil hade gått snett har jag ingen aning om. Men rädslan finns där ändå.

För Sverige fortsätter ju att leverera vapen och ammunition från Bofors i Karlskoga till det blodiga invasionskrig som Vladimir Putin överraskande inledde den 24 februari 2022, ett krig som aldrig verkar ta slut. Till detta krig levererar både det svenska försvaret, andra Nato-länder samt USA  kanoner och ammunition i parti och minut för att hjälpa Ukraina att besegra Putin.

Hittills har detta inte gått särskilt bra – trots att hela Nato kraftsamlar för att förse Ukraina med alla de vapen Natoländerna kan avstå från för att förhindra att Putin vinner det krig han själv startade.

Plötsligt smäller det igen. Hela huset skakar. Av den turbulens som uppstår när krevaderna är ett faktum slits de små stenhårda päronen ner från grenarna på vårt päronträd utanför köksfönstret och träffar verandataket med en hård smäll. Det känns som om vårt hus befinner sig under ständig beskjutning med små, små kulor som tack och lov inte innehåller varken Trotyl, Hexogen, Cyklotrimetyl-entrinitramin eller några andra högexplosiva sprängämnen – utan bara oätligt stenhårt fruktkött.

Fönsterrutorna skallrar av den genomborrande kraft som de projektiler besitter när de omgivna av rök och eldsflammor och med ett ursinnigt dån borrar sig in i ”Berget” eller skjutvallen. Det känns som om helvetet var löst, som om kriget hade kommit ända hit till Kilsbergen.

Sprängningarna är öronbedövande även för dem som vistas inomhus i sina röda stugor som kantar det urgamla skjutfält mellan Nora och Karlskoga som förut hette Bofors skjutfält men som för några år sen fick sitt namn förskönat när det döptes om till SAAB Bofors Test Center. Det låter ju betydligt fredligare och och inte det minsta militärt/farligt.

Men folk häromkring låter sig inte förföras av försvarskolossen Bofors försök att skönmåla sina skjutfält. Alla säger ”Bofors skjutfält” i alla fall –  för så har det alltid hetat.

Det nya namnet Saab Bofors Test Center innehåller inte en bokstav som skulle få folk att misstänka att det handlar om ett skjutfält där tonvis med dödlig ammunition provskjuts dagarna i ända – alltmedan de kringboende håller för öronen när smällarna kommer samtidigt som de ber till gud att projektilerna inte ska ”gå fel” och träffa någon av de fridfulla faluröda villorna och bergsmansgårdarna i utkanten av skjutfältet.

Bosse och jag tillhör sen några månader tillbaka de människor som är närmaste grannar till det gigantiska Bofors skjutfält (10 000 hektar). Ja, i själva verket handlar det om två skjutfält. För kant i kant med Bofors skjutfält ligger Villingsbergs skjutfält, där det provskjuts lika mycket. Villingsbergs skjutfält är ännu större med en yta på 11 500 hektar.

När smällarna från de detonerande artillerigranaterna dånar som värst över våra huvuden får jag en förnimmelse av att själv befinna mig mitt i kriget. Så är det ju inte men vi som lever här får varje dag betala ett pris för att den svenska försvarsindustrin har fått tillåtelse att provskjuta sina vapen upp till allra högsta tillåtna decibel (95 dB) – ja, till och med ännu högre – utan att behöva ta hänsyn till de människor som bor runtomkring.

Bofors och Villingsbergs skjutfält tillhör de största i Europa. Här testas ammunitionen till kanoner specialbyggda för just provskjutningar. För att få leverera vapen och ammunition till Ukraina måste materialet först testas så att det håller måttet. Projektilerna måste ju träffa sina mål och inte något annat.

Allt kan heller inte kontrolleras. Ungefär var 10:e artillerigranat provskjuts. De ukrainska ledarna ropar varje dag efter mer ammunition samtidigt som Sverige riskerar att hamna på efterkälken när det gäller de västliga vapenleveranserna till Ukraina om Bofors inte får tillstånd att provskjuta ännu mera. Som om det handlade om en tävling mellan Nato-länderna om vilket land som snabbast kan förse Ukraina med ammunition, haubitsar och stridsvagnar.

Vissa dagar under den gångna sommaren och hösten har uppemot 100 skott avlossats varje dag på Bofors skjutfält.. De senaste dagarna har varit värst. Många av skotten träffar sina mål bara några hundra meter från vårt hus. Det är ammunitionen med den grövsta kalibern (155 mm) som dånar som mest. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Bofors har redan levererat ett stort antal vapen, vapensystem och ammunition till Ukraina. Juvelen i kronan är det berömda artillerisystemet ARCHER. Sverige har hittills skänkt 8 ARCHER-haubitsar till Ukraina. Ukrainarna själva kallar ARCHER för ”maktmaskinen”. Med sina meterhöga hjul och sin bepansrade hytt står maskinen emot både splitter och kemiska attacker. ARCHER är en dyrgrip värd mellan 50 och 100 miljoner kronor styck, en ansenlig slant, får man väl säga.

Haubitsen ARCHER kan skjuta 8-9 skott i minuten och har en räckvidd på 50 km. Det första skottet kan avlossas redan efter 20 sekunder. ARCHER laddas med 155 mm grovkalibrig ammunition av olika granattyper, t ex Excalibur, BONUS, Nammos med flera. Dessa granater tillverkas delvis i Karlskoga och måste provskjutas på skjutfältet innan de kan levereras till bland annat Ukraina.

Sverige har tidigare även skickat 50 exemplar av Stridsfordon 90 till Ukraina. Dessa behöver också ammunition av 40 mm kaliber. Även behovet av denna mer mellankalibriga ammunition är växande i Ukraina. Tillverkningen pågår för fullt – liksom testerna och provskjutningarna.

Så man förstår att stressen är enorm i Karlskoga. Bofors har därför begärt att få provskjuta fler timmar per dag och under fler helgdagar. Ifjol ansökte Bofors om att årligen få utöka testskjutningarna till 20 kvällar efter klockan 18.00 plus 10 helgdagar per år. Bolaget krävde också att provskjutningarna på helger och kvällar mellan klockan 19.00 – 22.00 skulle få överstiga 95 Decibel utan att man skulle behöva ange några särskilda skäl till det.  Länsstyrelsen i Örebro godkände först kraven. Dock överklagades beslutet till Mark- och Miljödomstolen, som kom till en annan slutsats.

Tack för den omtanken! Det var ju hyggligt att ni skänkte en liten tanke åt oss som tvingas utstå det dagliga eländet.

Beskedet blev naturligtvis en besvikelse för Bofors. Enligt de ansvariga kommer de här villkoren inte att räcka till för Bofors´ kunder, framförallt inte för Ukraina. Skjutfältet är nämligen redan fullbokat under hela nästa år. Kapacitetsstaket är redan nått.

Men även om Bofors inte fick igenom alla sina krav så kommer vi som är närmaste grannar till skjutfältet att tvingas leva med dessa ständiga smällar och med deb ständiga rädslan för att en granat går fel och exploderar på en plats där den inte ska explodera.

Den enda som inte verkar oroa sig över det ständiga dånet från exploderande projektiler utanför husknuten är vår lilla Ingrid. Hon fortsätter att sova lugnt på mattes blommiga påslakan.