°Idag röd, i morgon död  … En olycka kommer sällan ensam  … Inget träd får växa till himlen …  Du ska inte tro att du är något  … Man ska aldrig ta ut segern i förskott …

Ja, det finns hur många talesätt som helst som symboliserar det som hände idag under damernas OS-stafett i Val di Fiemme i Italien. Sverige ställde upp med ”världens bästa damlandslag”, Linn Svahn, Ebba Andersson, Frida Karlsson och Jonna Sundling.

Egentligen kunde damstafetten lika gärna ha ställts in. Alla visste ju hur det skulle gå ändå. Alla visste att det var Sverige som skulle ta hem guldet. Det var inget snack om den saken. Istället handlade förhandsspekulationerna om vilka nationer som skulle ta silvret och bronset.

Trots att Norge ställde upp med ett mycket jämnt och starkt stafettlag så var det aldrig tal om att Norge skulle vinna. Skulle Norge ens kunna ta silvret? Jo, det var nog ganska troligt. Eller fanns det någon annan nation som skulle dyka upp och peta ner Norge till bronsplatsen?

I alla fall rådde det inga delade meningar om vilket land som skulle vinna. S–V–E–R–I–G–E förstås! Svenskorna var oslagbara. Det enda som skulle kunna stoppa Sverige från att ta guldet på stafetten var en vurpa eller någon liknande olyckshändelse men det var inte särskilt troligt. De svenska damerna skulle vinna oavsett.

Samtidigt hade FIS, det Internationella skidförbundet, före start varnat alla landslag för att det skulle kunna bli farligt att köra i utförsbackarna med tanke på den 10 cm tjocka och lösa snön. Dessutom ösregnade det under hela stafetten, så det var klister under skidorna som gällde på de två första klassiska sträckorna.

Nu, några timmar senare, vet vi att man aldrig ska ta ut en seger i förskott. ”Stafett är stafett”, brukar det ju heta. Allting kan hända på en stafett. Och det var precis vad det gjorde. Det som inte fick hända hände i alla fall. Och det hände exakt på det sätt som det Internationella skidförbundet hade varnat för, nämligen den tjocka och lösa snön i utförsbackarna.

Det började dock riktigt bra på första sträckan. Linn Svahn höll ett hårt tempo från start. På sista varvet ökade hon farten rejält och fick snabbt en stor lucka som bara växte och växte. Nu handlade det bara om Linn Svahn och Sverige. Linn seglade iväg och vann första sträckan med över 7 sekunder. Hon gjorde en strålande stafettinsats som sannerligen gav mersmak.

Men det var inte Ebba Anderssons dag idag. I en svag uppförsbacke tidigt i loppet skar hennes ena skida ut i den lösa snön. Ebba föll pladask. Innan hon hade samlat ihop sig själv och sina skidor och stavar hade den urstarka norskan Astrid Öjre Slind, en italienska och någon åkare till gått ifatt och förbi Ebba. Det där var inte bra.

Nu låg Ebba plötsligt 8.4 sekunder bakom de bortflyende konkurrenterna. Det svenska guldet var plötsligt inte lika säkert längre. Men Ebba kämpade på och var på väg att köra ifatt sina konkurrenter.

Och det hade hon kanske gjort om inte den där hemska utförslöpan hade funnits där. Ebbas enda svaghet i sin skidteknik är utförskörningarna, särskilt när spåren är lösa och sladdriga. Idag bävade hon för utförsbackarna.

Så när hon närmade sig den där hemska backen hände det igen. Ebba kände att balansen var på väg att överge henne. Hon började ploga med skidorna i utförsbacken för att få ner farten. Det skulle hon aldrig ha gjort.

Det är en dödssynd. Ploga aldrig! Låt skidorna göra jobbet. Men Ebba fortsatte att ploga – och så hände det som inte fick hända. Jag har använt mig av SVT:s bilder för att visa hur dramat utvecklade sig. Jag trodde inte mina ögons vittnesbörd. Jag hade aldrig sett något liknande!

º

Det var inte bara så att Ebba ramlade omkull i snön. Hon lyckades dessutom göra en framåtvolt i luften, en saltomortal, en dubbel mollbergare med skruv eller vad man nu ska kalla det. Det var häpnadsväckande att hon inte bröt ryggen eller skadade sig allvarligt på något annat sätt.

Däremot förstördes hennes material. Vid det hårda nedslaget mot backen lossnade bindningen på Ebbas högerskida. Nu hade hon bara en skida att åka på. Med stavarna i händerna och den obrukbara skidan i ett fast grepp under armen fortsatte hon att åka och springa på samma gång –  för hon måste ju få en ny skida! Hon måste ju ifatt de andra igen!

Hon kunde ju inte bryta stafetten. Det var ju två sträckor kvar! Att ta sig på en skida de cirka 500 metrarna tills hon fick en ny högerskida var kanske den här stafettdagens allra största bragd! Ebba  vägrade att ge upp trots att hon visste att guldmedaljen i stafetten nu hade farit all världens väg. Vurpan hade kostat Ebba och hela det svenska laget 1 minut och 18 sekunder. Det var en avgrund av tid!

Nu vilade en tung börda på Ebba Anderssons lagkamrater Frida Karlsson och Jonna Sundling att försöka rädda vad som räddas kunde av det praktfiasko som den olycksaliga Ebba hade förvandlat den här stafetten till.

Frida Karlsson på den tredje sträckan gjorde vad hon kunde för att köra in tid. Men det räckte inte. Hon orkade inte och föll utpumpad till marken när hon gick i mål och hade skickat ut Jonna Sundling på den sista sträckan.

Jonna gjorde en bragdartad insats. Lugnt, rytmiskt och systematiskt plockade hon den ena framförvarande åkaren efter den andra. Länge låg hon kvar i rygg på på finländskan Jasmi Joensuu för att vila upp sig något – för att sen åka ifrån Joensuu med 24 sekunder och därmed säkra silvermedaljen. Att försöka köra ifatt norskan Heidi Weng och slåss om guldmedaljen föresvävade nog aldrig Jonna Sundling. Avståndet fram till Weng var alldeles för långt.

Norge tog därmed hem damstafetten i OS i Val di Fiemme 2026 med en tidsmarginal till Sverige på 50.9 sekunder. Den svenska insatsen var beundransvärd med tanke på vad som hände på Ebba Anderssons andrasträcka. Alla – inklusive Ebba Andersson själv – gav allt!

Samtidigt visade det här laget idag att de utgjorde ett lag, inte fyra individer. Alla stöttade Ebba som var djupt förtvivlad och anklagade sig själv för att ha förstört för de andra lagkamraterna. Det har tidigare inte känts som om sammanhållningen bland de svenska landslagstjejerna har varit särskilt stark. Snarare har det för en utomstående betraktare känts som om damlandslaget har bestått av flera kotterier.

Idag kändes det annorlunda. Idag var det en för alla, alla för en.

Men för Ebba Andersson tror jag att det tar tid innan hon kommer över de misstag hon gjorde under den här stafetten. Efteråt verkade hon otröstlig. Samtidigt var det många som stöttade och tröstade henne.

Mycket kärlek i en grym idrottsvärld.