Det verkar nästan som om statsminister Stefan Löfven har drabbats av hybris efter de enorma framgångar han har skördat hos väljarkåren hittills under coronakrisen i Sverige. Svenska folket har uttryckt starkt stöd för regeringens sätt att hantera krisen. Stefan Löfven som statsminister har också kraftigt ökat sitt förtroendekapital hos väljarna.

Igår kom dock Löfven med ett mycket korkat förslag som riskerar att äventyra det förtroendekapital han just har byggt upp. Han vill öka makten för regeringen för att denna ska kunna vidta kraftfulla åtgärder mot coronakrisen utan att behöva fråga riksdagen. Han vill helt enkelt kringgå riksdagen.

Regeringen har författat en lagrådsremiss om detta och har i och för sig fått stöd för innehållet i den från flertalet partiledare – utom av moderatledaren Ulf Kristersson.

Lagrådsremissen innehåller förslag inom socialdepartementets område om att ge regeringen tillfälliga befogenheter när det gäller att meddela vissa föreskrifter för att stävja spridningen av covid-19 utan att behöva vända sig till riksdagen först. Dessa ökade befogenheter kan gälla nya begränsningar för folksamlingar i Sverige, möjligheten att stänga köpcentra, nattklubbar och restauranger och införa restriktioner inom transportsektorn. Eller något helt annat.

Den föreslagna regleringen ska gälla mellan april och september 2020, alltså under ett halvår. Det är framförallt moderaterna som har satt sig på tvären. Även vänsterpartiet verkar tveksamma. Däremot tycker både Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch (KD) att idén är bra.

Jag är ingen rådgivare åt Stefan Löfven men om jag hade varit det så skulle jag omedelbart ha bett honom att kasta lagrådsremissen i papperskorgen. Varför då? Jo, därför att den är helt onödig. Varför skulle det vara så svårt för Stefan Löfven att lyfta telefonluren och prata med Ulf Kristersson och de andra partiledarna om han och socialminister Lena Hallengren känner att de vill skärpa restriktionerna för att försvåra coronavirusets framfart i Sverige.

Ända sen coronapandemin började drabba även Sverige har det rått en slags politisk borgfred mellan regeringen och oppositionen. Det har funnits ett samförstånd om att lägga onödigt politiskt käbbel bakom sig och istället ägna de gemensamma krafterna åt konstruktivt arbete för att bekämpa coronakrisen.

I långa stycken har regeringen redan stora befogenheter att införa restriktioner och skriva nya förordningar. I vissa fall krävs det dock lagändringar för att kunna genomföra förändringarna och dessa lagändringar måste beslutas av riksdagen. Så har det alltid varit. Det är inget konstigt med det. Coronan har inte rubbat på denna princip.

Vad är det som är så brådskande för Stefan Löfven att han inte kan hålla en telefonkonferens med de andra partiledarna om han känner att hårdare restriktioner måste införas? Genom att på det här sättet visa njugghet mot riksdagen och oppositionen riskerar Löfven att skaffa sig politiska fiender, fiender som han absolut inte behöver idag.

Dessutom luktar förslagen i lagrådsremissen om att ge regeringen större makt något unkna. En som gjorde på samma sätt nyligen var nämligen ingen mindre än Ungerns högerpopulistiske och nationalistiske ”diktator” Victor Orbán.

Helt nyligen röstade det ungerska parlamentet med stor majoritet igenom ett lagförslag om nationellt nödläge i Ungern med anledning av coronakrisen. Premiärminister Viktor Orbán fick därmed rätten att styra landet genom regeringsdekret och undantagstillståndet i Ungern kan förlängas utan att parlamentet först måste godkänna det.

Denna ökade makt åt en redan makthungrig premiärminister har mött hård kritik. Både oppositionen i Ungern, Europeiska rådet och olika människorättsaktivister menar att lagförslaget ger Orbán onödiga och obegränsade maktbefogenheter, befogenheter som inte alls kan motiveras av coronakrisen.

Vill verkligen Stefan Löfven hamna i samma säng som Viktor Orbán? Det riskerar han nämligen att göra om han framhärdar när det gäller kravet på mer mer makt åt regeringen.

Löfven borde istället visa omsorg om det samarbetsklimat som han själv har varit med om att bygga upp i det politiska Sverige sen coronaviruset drabbade oss. Det är sannerligen onödigt att rasera detta samarbetsklimat. Läget i Sverige motiverar inte detta.