Äntligen är den över, premiären i På spåret. Även om jag visste hur det skulle gå, så har jag de senaste dagarna ändå gått omkring och varit nervös. Tänk om vi inte vann duellen mot makarna Strömstedt i alla fall, trots att vi slog dem med 15 poäng när programmet spelades in i oktober. Det händer ju så konstiga saker ibland.

Ni anar inte hur skönt det känns att ha vunnit första matchen, särskilt med tanke på att segern var så övertygande. Jag vill också passa på tillfället att gratulera Jenny och Niklas för en god match och ett trevligt sällskap. Och jag måste naturligtvis ge en virtuell jättekram till vännen Jesper. Vi har ett fantastiskt samarbete, Jesper och jag. Det ser inte bara så ut. Det ä r så också. Dessutom är han inte bara komiker till professionen. Han är rolig privat också! Han lyckas verkligen ta fram mina bästa sidor och det är ett bra betyg på en tävlingspartner. På söndag kväll ska vi träffas och fira vårt goda samarbete i form av en läcker middag tillsammans med våra respektive.

När jag satt i TV-soffan ikväll tillsammans med Bosse och tittade på programmet, så undrade jag ibland hur vi
lyckades skrapa ihop dessa 35 poäng. Det var ju så mycket vi inte kunde. Men allt är ju relativt. Det som retar mig mest är att man kan svaret och uttalar det också, t ex cockpit, men så svarar vi ändå något annat, som är fel. En sak har jag lärt mig och det är att man alltid ska gå på känsla. Det första svar som dyker upp i hjärnan är ofta det rätta, eller i alla fall rättare än det svar man sen avger.

Tack Jesper för en härlig match och till tittarna vill jag säga: Fortsätt att titta på På spåret!