Det var tidigt på morgonen den 31 augusti 1997. Jag låg hemma i villan i Waterloo utanför Bryssel och sov. Det var söndag och jag hade för omväxlings skull räknat med en ledig dag. Plötsligt genomskars luften av en ilsken telefonsignal. Jag vaknade och greppade tag i luren till telefonen som stod på nattygsbordet.

”Hallå”, svarade jag. ”Hej Elisabet, förlåt att jag väcker dig så här tidigt på söndag morgon. Det är Janne i Stockholm. Vi har precis fått veta att prinsessan Diana är död. Hon dog i en bilolycka i Paris i natt. Du måste åka dit och bevaka”.

Det skulle inte bli någon ledig dag idag. Inte i morgon heller. Inte heller på tisdag …

Jag for upp ur sängen, ringde till mitt produktionsbolag i Bryssel som snabbt skaffade fram en fotograf. Han, Christophe, kom och hämtade mig omedelbart och vi begav oss de 30 milen till Paris.

Där stannade vi i tre dagar och bevakade den fasansfulla händelsen som skakade om en hel värld. Den ikonförklarade Diana Spencer fanns inte längre. Några minuter efter midnatt den 31 augusti hade hennes bil, en stor svart Mercedes, i hög fart kraschat i Pont d´Alma-tunneln under Seine i centrala Paris, jagad av paparazzifotografer.

I bilen satt förutom Diana själv, hennes älskare, d v s den egyptiske affärsmannen Dodi al Fayed, Dodis livvakt och parets chaufför Henri Paul. Dodi och chauffören avled omedelbart i den våldsamma kraschen mot betongfundamenten i tunneln. Livvakten överlevde som av ett under. Diana fördes mycket svårt skadad till sjukhus men avled några timmar senare. Hennes liv gick inte att rädda. Hon blev 36 år gammal.

En sagoprinsessas liv var över. En stilikon var död. Det blev i alla fall hennes eftermäle. En beundrad för att inte säga avgudad kvinna var borta. Diana Spencer var under sitt liv världens mest fotograferade kvinna. Vad som var så märkligt med henne har jag faktiskt aldrig riktigt förstått. Det sägs att hon var en av oss, en vanlig tjej som blev prinsessa och hertiginna. Det var därför hon var så populär. Det var därför hon gick hem i stugorna.

Hon var inte alls någon vanlig engelsk tjej, Hon var aristokrat. Hon var rik dotter till Edward John Spencer, 8:e earl Spencer, och uppväxt på godset Sandringham i Norfolk, England. Diana Spencer var dessutom ättling till flera engelska regenter, bl a Kung Karl I, Karl II och Jacob II. Så direkt vanlig var hon inte.

Trots att det nu är på dagen tjugo år sen Diana Spencer gick bort i denna fruktansvärda trafikolycka, så är hon fortfarande lika uppmärksammad. Det känns som om hon aldrig har dött. Hon har inte tillåtits att dö. Den brittiska kändisfixerade pressen har under alla år lyckats hålla minnet av lady Di vid liv. Det är både tragiskt och patetiskt.

Idag på hennes 20-åriga dödsdag har de svenska kvällstidningarna extrabilagor i tidningarna om Diana Spencers olyckliga liv tillsammans med prins Charles, henne fientliga relationer till det brittiska hovet i allmänhet och till drottning Elizabeth II i synnerhet. Trots sin ädla bakgrund blev Diana Spencer en främmande fågel i det konservativa brittiska kungahuset. Hon passade inte in. Hon sa saker som en hertiginna inte får säga. Hon chockade ständigt. Hennes sexuella eskapader var ständigt omskrivna. Hennes många kärleksaffärer blev tacksamt mediagods för den sensationslystna brittiska boulevardpressen.

Jag fascinerades aldrig av Diana. Jag förstod aldrig myten kring henne. Visst var hon vacker och välklädd – men   vad uträttade hon i övrigt? När man ser hennes eftermäle så skulle man kunna tro att det var en gudinna, en allsmäktig kvinnlig Jesus, en vetenskapskvinna med sensationella upptäcker bakom sig, ett grekiskt orakel, ja allt vad man kan komma på av storhet. Hon var inget av detta.

Lady Dianas dödskrasch i tunneln under Seine i Paris fick jag alltså i uppdrag att bevaka. Det var med blandade känslor jag åkte dit. Men det var ju en världshändelse. Diana och Dodi hade ätit en bättre middag på det berömda Hotel Ritz vid Place Vendome i Paris på kvällen den 30 augusti. Därefter skulle de bege sig till något annat ställe, oklart vilket. Som vanligt väntade ett antal franska paparazzifotografer utanför Ritz och följde den svarta Mercedesens våldsamma färd in i tunneln under Pont d´Alma, där bilen kraschade och släckte liv.

Enligt de första tekniska rapporterna skulle hastighetsmätaren på den kraschade Mercedesen ha stannat på en hastighet av 190 km i timman. Det var högst osannolikt. Min fotograf och jag gjorde en rekonstruktion av färden ner i tunneln. Det var helt enkelt inte möjligt att på den korta sträckan från Hotel Ritz till Pont d´Alma komma upp i 190 km/tim. Senare uppgifter har gjort gällande att bilen körde uppemot 90 km/timman. Även denna fart var tillräckligt hög för att bilen skulle krascha som den gjorde. Uppgifter gjorde också gällande att chauffören skulle ha varit berusad.

Därefter fylldes medierna år efter år av de mest befängda konspirationsteorier om att Lady Di hade blivit mördad, att bilkraschen under Seine inte alls var någon riktig krasch utan ett arrangemang. Det spekulerades till och med om att Diana Spencer bara hade fejkat sin egen död. Med döden som täckmantel skulle hon leva vidare någon annanstans under falskt namn.

Men polisen i Paris slog ändå tidigt fast att det rörde sig om en trafikolycka. Något annat har heller aldrig framkommit som motsagt denna teori. Det var en trafikolycka. Punkt slut. Samtidigt blev Diana dödförklarad av läkarna på sjukhuset.

Men spekulationerna har ändå fortsatt. Det har känts obehagligt och obegripligt. Det var som om det inte var tillräckligt ”fint” för den ikonförklarade prinsessan Diana att omkomma i en vanlig simpel bilolycka förorsakad av en berusad chaufför och påhejad av paparazzifotografer på motorcyklar.

Stora människor kan inte dö på så småttiga vis. Deras död måste vara arrangerad och planerad av krafter som ville Lady Di illa. Det har till och med talats om att det brittiska kungahuset skulle ha haft ett finger med i spelet kring Dianas död. Eller den brittiska säkerhetstjänsten. Nonsens. Struntprat.

Det är ungefär som att det inte var tillräckligt ”fint” när Olof Palme blev mördad av en amfetaminmissbrukande uteliggare (läs: Christer Pettersson). Nej, det var säkert Sydafrika eller KGB eller CIA eller någon annan storpolitisk maktorganisation som låg bakom mordet på Olof Palme.

Detta har dock aldrig kunnat bevisas – lika lite som att prinsessan Diana blev mördad av krafter som ville få bort henne.