Så hände det till slut som jag hade väntat på så länge. Det hände i torsdags den 6 februari 2025. För mig var det livsavgörande men också omskakande. Samtidigt var det en skilsmässa som inte går att ta tillbaka.

Vad var det som hände? Jo, mitt älskade vackra hus i Tungelsta blev sålt, bytte ägare från mig till en ung småbarnspappa med talang för att snickra och bygga. Jag hoppas nu att allt går vägen med försäljningen, att han får sålt det hus han själv bor i för närvarande så att han kan betala för det nya huset, alltså mitt Paradis i Tungelsta.

Visserligen folkbokförde Bosse och jag oss här i Älvhyttan i Nora kommun i Bergslagen redan den 15 augusti i fjol. Men det har inte känts ”på riktigt” att vi se dess har bott permanent här förrän huset i Tungelsta blev sålt. Först då kunde mina fyrtio år långa rötter djupt ner i jorden i skogen i Tungelsta bli uppdragna för gott. Då har jag ingen anknytning längre.

Då förflyttas alla dessa fantastiska år i Paradiset in i min minnesbok för gott. Det är sorgligt att tänka så men nu är det verklighet och det finns ingen återvändo.

Så länge huset fortfarande var osålt hade jag ju ännu en anknytning dit. Våra möbler, saker, prylar, kläder, husgeråd, ja allt stod ju kvar i huset. Det gör det fortfarande. Tillträdesdatum för den nye ägaren är ännu inte bestämt. Det beror på när han får loss sina pengar. Men den 13 juni i år är i alla fall satt som ett slags slutdatum av mäklaren. Har vi alla tur kan det bli tidigare.

Och då måste alla våra ägodelar ut ur huset och transporteras hit till Älvhyttan där det redan är så fullt med möbler att Bosse och jag själva nästan inte får plats.

Om någon hade frågat mig för tio år sen om jag skulle kunna tänka mig att sälja huset i Tungelsta och flytta därifrån så skulle jag ha svarat: ”Aldrig i livet!” Huset i Tungelsta, Bosse och jag var en treenighet som aldrig skulle kunna brytas.

Nu har det ändå skett. Rädslan för förändringar förbyttes i nyfikenhet och upptäckarglädje.

Egentligen var det förrförra sommaren, alltså sommaren 2023, som tankarna började dyka upp i mitt huvud att vi skulle kunna flytta från Tungelsta och bosätta oss här på min lilla gård här i Älvhyttan. Då tillbringade Bosse, lilla Ingrid och jag två och en halv månad i Älvhyttan, mestadels sysselsatta med att måla om båda husen. Kanske fanns beslutet att flytta dit redan förankrat långt inne i min hjärna även om det aldrig blev formaliserat i ord – inte just då.

Men när jag under hösten 2023 och vintern 2024 testade Bosse på mina planer att flytta blev han eld och lågor. Han ville gärna bo i Älvhyttan! Därmed var i alla fall en sten undanrullad från vägen. Under vintern 2024 växte beslutet fram tills jag i början av maj fattade det definitiva beslutet och tog kontakt med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling i Haninge och förklarade att jag ville sälja mitt hus i Tungelsta och att jag gärna ville att de skulle mäkla affären.

På det sättet fick jag kontakt med världens finaste, raraste och gulligaste mäklare, Emelie Palm. Sen början av maj i fjol har vi haft i det närmaste daglig kontakt. Annonsen lades ut både på mäklarsidan och på Hemnet i mitten av juni i fjol. Den första visningen hölls den 18 augusti. Sen var det visningar hela hösten fram till i förra veckan, när den unge manlige köparen slog till.

Köpekontraktet skrevs under i torsdags. Annonserna hos mäklaren och Hemnet togs bort. Huset var inte längre till salu. Det var nämligen redan sålt.

Att sälja ett nygammalt hus djupt inne i skogen utanför Tungelsta bestående av en gammal del från 1860 plus ett otal tillbyggnader och förändringar var inte det lättaste. Objektet var ju ”väldigt speciellt”, som Emelie uttryckte sig. Det riktade sig till en ganska begränsad grupp köpare, alltså personer som älskade gamla, lite nedslitna hus med patina, nostalgi, hemtrevnad och med en oändlig pelare av mysfaktorer staplade på varandra. Ett hus med fel och brister men också med en god portion skönhet.

Sen måste man acceptera att det inte är helt bekvämt att bo mitt ute i skogen. Det är inte promenadavstånd till ICA  mm Coop. Det finns ingen kollektivtrafik. Man måste ha bil för att bo där. Många människor som bestämmer sig för att köpa hus vill att alla ska vara nytt, nytt, nytt och fräscht, fräscht, fräscht. Det får inte finnas några skavanker som måste repareras, ingen spis som måste bytas ut, inga rum som måste tapetseras om, inga gamla värmeelement som måste bytas ut, inget tak som måste läggas om med mera med mera.

För mig var huset en kärlek vid första ögonkastet när jag köpte det 1984. Då var det bara en liten stuga. Nu är det en ganska stor och rymlig bostad med många rum, många vinklar och vrår och många spännande överraskningar och nya möjligheter.

En sak som flera spekulanter skrev ner på minuskontot var att det är så lågt i tak i flera rum. Det är ju inte kul att slå huvudet i en takbjälke varje gång men går in i det första stora rummet – inte om man är 1.92 cm lång. Visst är det lågt i tak men det är ju delvis ett gammalt hus som ursprungligen användes som härbre i Västmanland. Men det finns alltid en köpare till varje hus om man har tålamod att vänta. Det gäller ju att avvakta tills ”den rätte” kommer.

Det bästa med allt är i alla fall att lilla Ingrid inte verkar sakna Tungelsta det minsta. Istället stortrivs hon här i Älvhyttan.

Någon mångmiljonär kommer jag inte att bli efter försäljningen. Jag har fått pruta rejält. Samtidigt blir inte huset yngre och reparationsbehovet inte mindre om man väntar med försäljningen. Hela livet är en enda stor kompromiss.

Jag har fortfarande svårt att ta in att jag inte äger det lilla röda träslottet i Tungelsta längre. Men jag äger istället ett annat träslott i Älvhyttan. Här är renoveringsbehovet tio gånger större än i Tungelsta, något som kommer att gräva djupa hål i mitt bankkonto framöver.

Men vi trivs här trots att vintern har varit skral. Jag hoppas på mera snö innan vintern än slut så att jag kan åka skidor. Det har ju varit en bristvara för mig under många år nu.

Mitt sorgearbete kommer att fortsätta ett tag till. Jag upprepar vad jag har skrivit tidigare om den här sortens skilsmässor.

”Att skiljas är att dö en smula.”

Ett stort stycke av mitt hjärta har slitits bort – men jag får försöka reparera hjärtat så gott det går. Tiden läker alla sår, sägs det ju. Javisst, blodet slutar att rinna – men ärren finns alltid kvar.

Å andra sidan har jag helt och hållet mig själv att skylla. Ingen har tvingat mig till detta beslut.