”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr”.

Behöver jag översätta, eller …? Nja, det här är faktiskt svenska men språkdräkten ser något gammal ut för den har faktiskt nästan trehundra år på nacken. På modern svenska lyder texten: ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”, något som i allra högsta grad stämmer in på maj månad i Sverige anno 2025.

Den citerade textraden är rubriken på en dikt som år 1642 skrevs av den svenske poeten Lars Wivallius. Nåja, så kallade han inte sig själv. Han valde istället att översätta sitt namn till latin och då blev det Laurentii Wivalli. Egentligen hette han från början Svensson men det var inte tillräckligt fint för denne märklige och egensinnige poet.

Under sin livstid var han mindre känd som poet men desto mera känd som äventyrare och storbedragare. När han skrev den här dikten 1642 hade han precis avtjänat ett sju år långt fängelsestraff i Finland. Men trots sin kriminella läggning hade han en stark känsla för naturen. Den här dikten har 22 strofer och är en betraktelse över naturens ständiga nyckfullhet, över vädjan till Gud att ingripa mot missväxten och samtidigt lovorda de växter och djur som håller människor vid liv

Den första strofen börjar så här:

                     ”En torr och kall vår gör sommaren kort                     

                      och vintrens föda fördriver.

                      Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

                      och liten glädje oss giver.”

 

Det här låter ju förfärligt avskräckande – för oss. I flera dagar har vi svenskar via media fått veta att juni, juli och augusti i år kommer att bli varmare än normalt, en nyhet som vi naturligtvis har tagit emot med glädje och förväntan. Vi får därför hoppas att de nutida meteorologerna är kunnigare om vädret än väderspåmännen på 1600-talet.

Faktum är att Lars Wivallius visste vad han talade om. Han levde nämligen mitt under den kalla period som vi i Sverige brukar benämna ”den lilla istiden” som varade från omkring år 1350 till omkring 1850. Wivallius visste med andra ord vad kyla var för något.

Nog om Lars Wivallius – men desto mer om den s k våren. På måndag och tisdag i nästa vecka ska det enligt SMHI:s prognos bli +20 resp. +22 grader varmt här i Älvhyttan. Nu kan sådana förutsägelser snabbt ändra sig så man får ta den här sorgens uppgifter med en nypa salt. Däremot planerar vintern att göra ett återbesök hos oss i slutet av veckan med bara mellan +5 och +6 plusgrader på dagarna. Det har till och med utfärdats snövarning för Älvhyttan! Det bådar inte gott.

Men så vidare till våra inte särskilt talrika men ändå vårblommor som växer upp ur jorden på vår tomt. Min vana trogen så ska jag återigen uppdatera de blommor som nu har ersatt scillan och snart också vitsipporna i vår trädgård.

Jag visste inte att det fanns så mycket liv i den jord som breder ut sig mellan husen. Vi har ju tidigare nästan aldrig varit här på våren så i år får vi för första gången stifta bekantskap både med förgätmigej och gullvivor. Det inspirerar mig också att gräva rabatter och så eller plantera fler blommor. Blommor ger livet en särskild mening och en alldeles särskilt lycka.

Min vana trogen ska jag samtidigt uppdatera de blommor som nu har ersatt scillan och snart också vitsipporna i vår trädgård. Vi har ju tidigare nästan aldrig varit här på våren så i år får vi för första gången stifta bekantskap både med förgätmigej och gullvivor. Här är några smakprov på vårens uppstickare:

För att säga något positivt om våren i år så har naturen, björkarna, gräsmattorna, blommorna, ja all växtlighet som lever trots kylan och den hårda nordliga vinden växt så att det har knakat. Den frodiga grönskan som exploderade efter några regniga dagar gör mig hänförd. Jag är bara lite ledsen för att vi har så få maskrosor. Deras färg är ju så berusande. Kanske måste man se tiden an.

Min vana trogen ska jag samtidigt uppdatera de blommor som nu har ersatt scillan och snart också vitsipporna i vår trädgård. Jag visste inte att det fanns så mycket liv i den jord som breder ut sig mellan husen. Vi har ju tidigare nästan aldrig varit här på våren så i år får vi för första gången stifta bekantskap både med förgätmigej och gullvivor.

Men jag ska ikväll självklart berätta även den lilla och ganska ointressanta nyheten att vår lilla Ingrid idag den 17 maj på Norges nationaldag har fyllt 3 år. Hon är en stor flicka nu men hon verkade inte bry sig särskilt mycket om något tårtkalas.

Istället för att fira klättrade hon upp i päronträdet och lade sig bekvämt till rätta på en tjock trädgren. Därifrån hade hon den bästa tänkbara uppsikt över alla de domherrar som sen en tid tillbaka gästar vår trädgård och vår veranda. ”Mums-mums”, tänker Ingrid, medan Bosse och jag säger ”Fy, stygga Ingrid!”

Här kommer några bilder på domherrar som har blivit vårt fågelsällskap. Trots att det finns fullt av frön och annat godis på träden och i jorden så har Bosse ändå köpt solrosfrön för att ställa in sig hos domherrarna. Och det verkar ha gått hem.