Idag, onsdag den 27 juli är det exakt en vecka sen vår nya katt Kalinka försvann spårlöst bara någon timma efter det att hon kommit från Södertälje katthem till sitt nya hem hos Bosse och mig i Tungelsta. Hon drabbades av total panik när hon bars in i sin lilla kattbur som ställdes på köksgolvet. Hon rusade runt som en hysterisk galning och hittade till slut ett fönster som av misstag stod lite på glänt i ett rum och försvann genom fönsterspringan.

Sen såg vi henne aldrig mer. Jag har ingen aning om åt vilket håll hon sprang. Jag veta bara, som jag redan har berättat, att en kvinna som bor i närheten sent i fredags kväll var ute och rastade sina hundar. På en skogsväg ungefär 300 meter från vårt hus mötte hon Kalinka. Hon kände igen Kalinka från min Facebook-sida. Kalinka blev rädd för hundarna och klättrade halvvägs upp i en björk men ångrade sig och klättrade ner igen. Sen rusade hon bort i det annalkandet kvällsmörkret.

Sen är det ingen mer som har hört av sig. Jo, några har hört av sig men det har snabbt visat sig handla om andra bortsprungna katter. Idag uppdaterade jag den affisch som Bosse och jag i förra veckan satte upp på träd och anslagstavlor i ett område inom en radar av cirka 1 km. Vi utvidgade nu området och satte upp fler efterlysningsaffischer än förra veckan. Det bor mycket folk i skogarna i mitt närområde så nu borde ingen kunna missa att Kalinka är försvunnen.

Vi fortsätter att sätta ut mat både dagtid och kvällstid både på verandan, ett stycke bort från huset och ännu längre bort ifall Kalinka mot förmodan skulle ha vägarna förbi och känna sig hungrig. Varje morgon sen Kalinka försvann har vi sett att de kattmatskålar med tonfisk och torrmat som vi kvällen innan har ställt ut på verandan har varit uppätna, för att inte säga totalt renslickade.

Innerst inne har jag hela tiden närt förhoppningen att det har varit Kalinka som besökt oss varje natt för att äta den mat vi har ställt ut för hennes räkning. Samtidigt är jag lika medveten om att det finns massor av katter som strövar omkring i vår skog och som gärna sätter i sig en skål med tonfisk om tillfälle bjuds.

För att ta reda på vilken katt det verkligen är som under flera nätter har ätit upp Kalinkas mat på verandan ställde vi igår kväll in den kattfälla som vi i söndags fick låna av Södertälje katthem på verandagolvet. Vi placerade den åtelkamera (viltkamera) som jag i måndags köpte på Biltema på väggen strax ovanför kattfällan och riktade kameran så att linsen fångade upp så mycket som möjlig av kattfällan, verandagolvet och verandadörren med den lilla glipa som vi lämnat öppen för att en katt ska kunna ta sig in.

När vi vaknade tidigt i morse och gick ut på verandan konstaterade vi att allt såg exakt likadant ut som det gjorde när vi gillrade fällan igår kväll. De båda kattskålarna med tonfisk stod orörda kvar i fällan. ”Giljotinen”, som gör att fällan slår igen, stod kvar i upphängt läge. Ingen Kalinka hade kommit tillbaka inatt heller.

Ändå ville jag titta på de bilder som kameran hade tagit. Den hade ju filmat ända sen 20-tiden igår kväll fram till klockan halv sju i morse, så om det hade hänt något på verandan under natten så skulle vi kunna se det på bilderna.

Och döm om min förvåning när jag fick se följande bilder i kameran. Vi hade i högsta grad haft besök på verandan i natt, ett fyrbent besök som var ute efter tonfisken. Se själva på de här bilderna. Bildsviten börjar med en bild på kattfällan framför verandadörren när ännu ingen besökare har dykt upp.

Men så plötsligt ..! En katt! Svart eller mörkgrå. Det är svårt att säga.

Katten böjer sig ner och slickar i sig något som ligger på dörrmattan.

Sen känner han doften från tonfisken som ligger och väntar inne i kattfällan. Han blir nyfiken …

Men han vet inte riktigt vad han ska göra. Han gillar inte det här arrangemanget.

Till slut bestämmer han sig. Han går in i fällen – men vänder ut igen innan han ens har känt smaken av maten. Han anar att någon vill lura honom.

Istället ställer han sig och petar med tassen i kattkisslådan som står nedanför verandafönstret. Han kollar om någon har varit där. Nä, det verkade inte så.

Istället vänder sig de oinbjudne matgästen om och går mot dörren igen. Han försvinner ut, besviken och konfunderad.

Men som ni kan se själva hade den nattlige besökaren och kattmattjuven in spe ingen som helst likhet med Kalinka. Istället var det (förmodligen) en hankatt, antingen svart eller mörkgrå till färgen och helt utan teckning i pälsen. Det enda som lyste starkt var ögonen.

Som ni också kan se gick katten faktiskt in i kattfällan men vände tillbaka igen. Förmodligen misstänkte han att det var något lurt därunne, att det kanske skulle hända något om han gick fram till matskålarna. Och det skulle det ju göra. Fällan skulle slå igen och katten skulle bli instängd utan en chans att komma ut utan hjälp.

Ikväll ska vi upprepa experimentet. Nattens manlige besökare gör nog inte om försöket. Istället hoppas vi på att Kalinka ska hitta hit till verandan. Men det gör hon nog inte. Jag tror inte att jag någonsin får se henne igen.