Under den senaste tiden har det förts en tidvis hätsk debatt i medierna och bland våra politiker om de kinesiska lågprisföretagen Temu och Shein som på många sätt har varit något av det mest hycklande jag har läst. Visst kan jag förstå att svenska klädkedjor är livrädda för det nya fenomenet egenimport av bl a billiga kläder och elektronikprodukter från Kina och andra lågprisländer.

För det är nämligen vi konsumenter (många av oss i alla fall) som numera själva köper våra kläder och prylar på nätet från länder på andra sidan jordklotet till priser som vi aldrig skulle hitta i Sverige.

Frihandel har alltid varit som en religion i vårt land. För en liten exportberoende nation som Sverige är fri handel en grundläggande förutsättning. Motsatsen kallas protektionism. Frihandel innebär att man ska kunna importera varor till Sverige utan att dessa beläggs med strafftullar för att göra importvarorna dyrare.

Med fri handel menar åtminstone jag också att alla ska ha rätt att importera varor till Sverige om denna import är förmånligare än att köpa samma slags produkter här hemma. Det handlar i första hand om kläder men även teknik- och elektronikprylar.

Även vi fattiga(re) konsumenter har numera tack vare internet och den allt växande onlinehandeln fått möjlighet att köpa från de marknader som har de optimala varorna till de lägsta priserna. Frihandelsprincipen ska ju inte vara förbehållen de stora svenska exportföretagen. Den ska gälla oss alla.

Om regeringen bestämmer sig för att höja tullarna på lågpriskläder från Kina för att skydda svenska klädkedjor mot konkurrens utifrån och för att göra det mindre lönsamt för oss konsumenter att köpa från lågprisländer så bryter man mot frihandelsprincipen. Då skulle vi alla över en natt förvandlas till avbilder av Donald Trump – och det vill vi väl inte?

Svenska klädkedjor som H&M och H&M:s långa rad av dotterbolag, plus Kappahl, Lindex, Ellos, Åhléns, NK, Bubbleroom, Nelly, Indiska, Gina Tricot, Acne, Filippa K, Gudrun Sjödén och allt vad de heter känner nu hur marken gungar under fötterna på dem när de ser hur alltfler svenskar väljer att själva importera sina kläder och elektronikvaror från t ex Kina – helt enkelt därför att dessa varor dels är betydligt billigare där, dels  kvalitetsmässigt absolut inte sämre än de produkter som säljs i Sverige.

Ofta handlar det inte överraskande om samma varor – fast dyrare – eftersom svenska importföretag och diverse mellanhänder ju vill tjäna pengar när de säljer varorna i Sverige. Priset på en klänning från Kina kan till exempel ha femdubblats när den når de svenska konsumenterna. Hyckleriet och egenintresset är med andra ord monumentalt – ur flera perspektiv.

Klädbranschen, våra politiker och andra som inte tänker längre än näsan räcker glömmer lätt bort att de stora svenska klädjättarna med H&M i spetsen systematiskt och under många år har importerat sina kavajer, klänningar och T-shirts från – just det: lågprisländer som Kina, Vietnam, Bangladesh, Pakistan och Kambodja för att ta några exempel.

Hur många gånger har inte präktiga H&M dessutom stått som huvudanklagad i skandaler där det har avslöjats att H&M systematiskt har köpt in kläder från oseriösa fabrikanter i Kina, Pakistan och Bangladesh helt enkelt därför att dessa kläder har varit billigare. Kläderna har sytts upp av kvinnliga slavarbetare som för en spottstyver i lön och kanske med arbetspass på 12 – 16 timmar per dygn sliter för att kvinnor i väst ska kunna köpa billiga kläder.

Det har till och med berättats att vissa fabriksägare låser portarna till sina gigantiska syfabriker för att de stackars kvinnorna inte ska kunna ta sig bort från sin arbetsplats Det berättas också att kvinnor från dessa låglöneländer ibland tvingas ha med sig sina små barn på jobbet hela dagarna eftersom barnen annars inte skulle ha någon tillsyn.

Med rodnande kinder och skamfyllda blickar har H&M:s kommunikationsdirektörer haft svårt att förklara varför H&M utnyttjar billig arbetskraft på det här sättet. Samtidigt har de gång på gång lovat att bättra sig, i vissa fall säga upp avtalen med de mest oseriösa tillverkarna i Sydostasien och skärpa sina uppförandekoder så att samma sak inte ska hända igen.

Möjligen har dessa skandaler lett till att låglönearbetarna i åtminstone Kina på senare år har fått upp sina löner. Samtidigt fortsätter lågprisimporten från svenska och europeiska klädkedjor som om ingenting har hänt – för det är ju fortfarande billigt att köpa därifrån.

Följande fråga inställer sig därför automatiskt: ”Varför är det mera omoraliskt om jag som privatperson via nätet importerar mina kläder från kinesiska lågprisföretag än att H&M importerar samma sorts kläder från samma sorts syfabriker?”

Och varför ska vi svenska konsumenter tvingas köpa samma klädesplagg av H&M i Sverige till det tredubbla priset när själva kan importera dem till ett mycket lägre pris? För det är ju så att mycket av det som säljs i Sverige är importerat från just bl a Kina.

Det är framförallt unga svenska tjejer och killar som står för denna nya egenimport. Nu ställs dessa ungdomar (och jag själv) vid skampålen, dels därför att vi utnyttjar (fortfarande) lågbetald arbetskraft i Kina och Kambodja, dels därför att vi medverkar till den globala uppvärmningen genom att hålla de interkontinentala lufttransporterna under våra vingars hägn, dels för att vi kanske också (oavsiktligt) medverkar till att kemikalieförgiftade kläder, barnleksaker och teknikprylar importeras och säljs i Sverige.

Och det handlar inte bara om kläder. Många industriföretag i väst är helt beroende av de komponenter, delar och reservdelar som de köper från Kina. Tror ni t ex att högkvalitativa kolfiberramar till svindyra racercyklar tillverkas på fabriker i Europa? Nej inte alls. De flesta ramarna produceras i Kina och säljs till ledande märkescykeltillver- kare världen över.

Svenska H&M skulle aldrig ha kunnat sälja billiga kavajer i Sverige om inte dessa var importerade från Kina. Hur många gånger har vi inte sett orden ”Made in China” på de där små vita tyglapparna som sitter fastsydda i sidsömmarna på kläderna och där plaggens storlek, material och tvättråd står?

Så dubbelmoralen är gigantisk! ”Köp svenskt!” är det ständiga mantrat. Javisst, jag skulle gärna köpa svenskt om det fanns snygga kläder till rimliga priser att köpa i Sverige. Det finns det sällan. I varje fall har inte jag råd att ekipera mig hos Filippa K, Rodebjer, Acne, House of Dagmar eller Tiger of Sweden.

Kappahl och Lindex då? De säljer ju billiga kläder … eller? Bevare mig väl!

Tack och lov är det inte längre ett ”måste” att bära märkeskläder – om man inte bor på Östermalm i Stockholm eller i Djursholm, förstås. Det är därför vi mindre välbeställda men innovativa konsumenter söker oss andra vägar. Datasamhället och internet har gjort det möjligt för oss att agera på egen hand. Det är det som kallas den ny friheten!

Självklart försvarar jag inte låglönepolitiken i länderna i Sydostasien. Jag försvarar heller inte om en del av deras kläder och andra prylar kan innehålla farliga ämnen och giftiga kemikalier som kan skada konsumenterna i väst. Här har vi rätt att ställa krav.

Däremot försvarar jag fortfarande min rätt att få importera mina kläder från det land jag vill – förutsatt att jag gillar det jag köper och att priserna passar min plånbok. Jag har under många år köpt kläder på nätet både från USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Polen, Spanien och Italien – och numera också från Kina.

Detta var en lång utvikning ifrån det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen de kinesiska lågprisjättarna Temu och Shein. Om dessa har jag en hel del att säga eftersom allting som vanligt inte är svart eller vitt. Visst exporteras det mycket billigt skräp från de här företagen men det finns också guldkorn – om man letar tillräckligt länge och noga.

Shein klarar jag av snabbt. Jag gillar inte Sheins slarviga, billiga och överdrivet mondäna, vulgära stil. Jag gillar inte deras mischmasch av gammalmodig tantighet och något mer modern ungdomlig design. Men framförallt avskyr jag deras äckliga modeller.

Dessa står där och plutar med sina tjocka vulgära botox/filler-läppar, med sitt lockade löshår hängande utefter axlarna, med sina oproportionerliga jättebröst av silikon, sina getingmidjor och nedanför dessa de jättelika rumporna.

Alla dessa ”behag” har förstås kommit till på operationsbordet där plastikkirurgerna har sprutat in patientens eget kroppsfett i hennes skinkor för att dessa ska bli dubbelt så stora. Resultatet har blivit att kvinnornas kroppar ser helt deformerade ut.

Detta kallas BB-lyft, d v s Brazilian Butt Lift, ett ofta livsfarligt ingrepp. Hur många unga kvinnor med dålig självkänsla har inte redan dött efter att ha gått igenom dessa fortfarande så populära ”skönhetsoperationer”?

Min inställning till Temu är däremot något annorlunda. Det är därför jag är kund där. Visserligen ser man ofta samma svulstiga, vulgära kvinnoideal hos Temu men deras image är något bättre, något mera anpassad till västerländska krav.

Och man kan hitta riktigt snygga kläder på Temu – hur otroligt det än låter. Mina erfarenheter av Temu är visserligen blandade men hittills har jag bara returnerat ett enda plagg som jag har köpt därifrån. Och jag fick dessutom pengarna tillbaka.

Jag uppmanar dock alla som är eller vill bli kunder hos Temu att vara kritiska, försiktiga och observanta innan de beställer något. Det gäller att ta sig igenom företagets närmast ogenomträngliga snårskog av självberöm, märkliga prissättning, förvirrande rabattsystem, urusla språkbehandling och översättningar/beskrivningar som oftast är så oprofessionella och obegripliga för kunden att kunden inte förstår vad för slags klädesplagg det handlar om. Här är några närmast patetiska exempel på hur tre olika kavajer beskrivs och presenteras på Temu:s sajt:

”Oriented Damernas Flerfärgad Tyg Elegant Pendeljacka med Enkelknappning och Lång Ärm” eller ”Modeinspirerat Nytt Stil Skräddarsydd Kostymset med Midjeknepande Design, Utstrålande av Elegans och Sofistikering” eller ”Europeisk & Amerikansk Stil Satintryck Kostymjacka – Damers Mode Pendelblazer | Orange Bladtryckt Satintopp  Smal Passform Mångsidig för Vardag/Kontor”. Det finns ännu värre exempel, kan jag säga.

Prissättningen på kläderna är ett annat mysterium. På samma sajt med t ex kavajer kan exakt samma kavaj återkomma på otaliga ställen – men då till helt olika priser. Ett bra exempel på detta märkliga prissättningssystem är den här kavajen:

Denna kavaj hittade jag 18 gånger på samma sajt – men till helt olika pris. Se här: 156:-, 193:-, 197:-, 201:-, 203:-, 211:-, 221:-, 225:-, 234:-, 239:-, 243:-, 251:-, 255:-, 272:-, 285:-, 289:-. ja ända upp till 354:- kronor – för exakt samma kavaj!!! Jag förstod ingenting.

För att inte tala om det här plagget:

Den här kavajen hittade jag på 26 olika ställen på samma sajt hos Temu – till helt olika priser. Dessa varierade från 117 :- till 289:- kronor för exakt samma kavaj!

Det är något av det märkligaste jag har sett – men det måste väl bero på algoritmerna. Be mig inte förklara på vilket sätt. Det gäller i alla fall för den uppmärksamma konsumenten att verkligen gå igenom hela sajten för att inte missa det lägsta priset.

Allt känns med andra ord slarvigt, oprofessionellt och oorganiserat. Slit och släng! Ut med skiten! Till vilket pris som helst! Eller också finns det en djupare mening med denna prissättning som vi västerlänningar inte förstår. I  produktbeskrivningarna av plaggen saknas ofta viktiga detaljer, t ex om en kavaj är fodrad eller inte. Sådant är viktigt – för mig. Sen är dessvärre alla plagg tillverkade i polyester, ibland uppblandat med lite spandex. Tygerna är tunna och skrynklar sig lätt. Vissa plagg ser direkt slafsiga ut. Ibland är de illa sydda – ibland välsydda.

Storlekarna är nästa problem. Visserligen har Temu infört storlekarna S, M, L, XL, XXL men man vet aldrig om dessa storleksangivelser överensstämmer med vad vi förväntar oss. Det är t ex svårt att köpa en kavaj eftersom Temu tydligen tror att alla kvinnor har getingmidjor, alltså högst 70 cm.

Det har vi ju inte. I så fall måste vi operera bort åtminstone två par revben nedtill i bröstkorgen. Av det skälet måste man alltid köpta minst en storlek större för att kavajen ska gå att knäppa igen även över midjan.

Samtidigt måste jag nyansera mig lite. Det går faktiskt att göra fynd hos Temu. Det finns vackra, välskräddade och välsydda kläder men de gömmer sig ofta bland det billiga skräpet. Så det gäller för kunden att vara observant för att inte missa guldkornen.

Det som är enklast att köpa är klänningar, underkläder och smink. Dessa är ofta snygga med bra passform och vackra mönster och färger. Om det är något man verkligen ska köpa från Temu så är det träningskläder. Jag kan få jättesnygga cykelbyxor och cykeltröjor för en spottstyver – dessutom av högsta tänkbara kvalitet.

Sedan köper jag ofta smink och hudvårdsartiklar därifrån, alltifrån läppstift, mascara, hudserum, vanliga dag- och nattkrämer till foundations och highlighters. Kvaliteten är oftast bra och priserna låga. För den som har blivit en fast kund hos Temu blir leveranstiderna dessutom kortare och kortare, ibland bara en vecka.

Jag måste också ta upp Temu:s alla konstiga rabatter. Varje dag får jag mängder av e-post och SMS från företaget med de konstigaste och mest obegripliga rabatterbjudanden. Ibland verkar det som om man skulle kunna köpa hela varukorgen för 0 kronor.

Men tittar man noga efter så upptäcker man snart att allt är en bluff. Visserligen får man kanske en viss rabatt men för att få tillgång till rabatten måste man köpa ytterligare produkter för minar samma totala värde som de nu rabatterade varorna hade före rabatten. Det blir dyrt i längden. Så jag raderar numera alla rabatterbjudanden jag får eftersom jag misstänker att de enda som tjänar på erbjudandena är Temu själva.

Det här är också ett sätt för Temu att ”sy upp” kunder på ett obehagligt sätt. Som kund känner man sig till slut som fångad i en bur.

Temu är verkligen riktiga monster när det gäller fräckhet, för att inte säga bedrägeri. Det händer ibland när jag surfar på deras sajt att jag lägger ner några varor i varukorgen även om jag inte vet om jag ska köpa dem eller inte. När jag nästa gång går in och tittar i varukorgen upptäcker jag att det ligger ytterligare tre-fyra varor där som jag absolut inte har lagt dit själv. Det har Temu gjort – i hopp om att jag inte ska upptäcka bedrägeriet utan köpa även dessa.

För några veckor sen sen blev jag oerhört besviken. Jag hade beställt en (trodde jag) snygg rosa sommarkostym som på bilderna på Temu:s sajt såg både trevlig och bekväm ut.

Men vad fick jag hem? Jo, detta fundamentala skit:

Det gäller som sagt att vara beredd på det värsta när man köper från Temu. Det gäller också att se upp om man inte vill bli lurad. Det är fula, för att inte säga halvkriminella, affärstrix som Temu använder sig av för att öka sin försäljning. Många låter sig luras. De får faktiskt skylla sig själva.

Ska man köpa billigt från t ex Kina så måste man vara sjukligt misstänksam om man inte vill bli lurad. Företagets knep är lätta att upptäcka om man håller ögonen öppna.

Varför köper jag då från ett företag som Temu? Bra fråga. Det enda svar jag kan ge är att det är billigt och att man kan ibland göra verkliga fynd där utan att ruinera sig. Men det gäller alltså att hela tiden vara på sin vakt. Jag har som sagt gått på ett antal nitar men dessa blir färre ju mer jag lär mig hur det kinesiska systemet fungerar – eller inte fungerar, kanske jag ska säga istället.