Jag sitter på mitt hotellrum på Vålådalens Fjällstation i de djupaste av Jämtlands fjälltrakter. Det är sent tisdag kväll. Det är sista kvällen på Vargsymposiet här Vålådalen, som jag blivit inbjuden till för att hålla ett föredrag om vargfrågan. Vargsymposiet i Vålådalen är en årlig sammankomst sen över tjugo år tillbaka där den intresserade allmänheten kan få chans träffa experter och intressenter i den viktiga men ack så kontroversiella rovdjursfrågan.

Jag har under femton års tid aktivt studerat vargfrågan och de ibland oöverstigliga konflikter som finns mellan olika grupper i det svenska samhället, mellan jägare som vill skjuta av alla vargar som finns i Sverige och en vargintresserad allmänhet, mellan bönder som får sina får rivna av varg och biologer och naturvänner som vill ha vargen kvar i Sverige. Jag har själv frivilligt arbetat som vargspårare i Bergslagen och följt vargen i vårt alldeles egna vargrevir, Kilsbergsreviret, där Bosse och jag sen 2002 har vårt fritidshus.

Vargfrågan är en av de känsligaste och mest kontroversiella frågorna i Sverige, där det inte verkar gå att hitta någon lösning eller något samförstånd. Vargsymposiets initiativtagare har med det här symposiet försök bygga broar mellan varghatare och vargälskare. Detta brobygge har varit utomordentligt svårt. Frågan är om det någon gång blir möjligt.

Jag blev oerhört glad när man på Vargsymposiet ville höra mig prata om delge mina känslor och tankar om våra vargar som jag i många år har skrivit så mycket om, gjort TV-reportage om och själv faktiskt haft förmånen att se i verkligheten. Jag tillhör dem som anser att Sverige måste slå vakt om en stark och livskraftig vargstam – även om det finns så djupa åsiktsskillnader mellan olika kategorier människor och intressen.

Vid årets Vargsymposium i Vålådalen fick vi träffa vargexperter från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Alaska och Tyskland och överallt är problemen och konflikterna desamma. Jägarna vill ha bort vargen. Människor är rädda för varg. Naturvännerna och rovdjursorganisationerna vill bevara vargen och helst också öka beståndet.

Temat för mitt föredrag här i Vålådalen idag var konflikten mellan vargen och människan med tonvikten lagd på frågan om det överhuvudtaget finns en risk för en människa när hon träffar en varg. Jag kunde med siffror jag själv har tagit fram visa att antalet dödliga vargattacker i Sverige under de senaste 200 åren varit försvinnande få. Risken för en människa att bli oprovocerat attackerad av en varg är liten, för att inte säga försumbar.

I Sverige finns det idag uppskattningsvis 355 vargar. Det var bara trettiofem år sen som vargen återkom till den svenska naturen. Innan dess hade vargen varit utrotad i Sverige i nästan hundra år. Samma sak gällde vargpopulationen i Finland, Norge, Danmark och Tyskland. Men tack vare krav från EU tvingas  medlemsländerna numera se till att garantera en stark och livskraftig varmstam. Det gäller alla de fem stora rovdjuren, nämligen varg, björn, lo, järn och kungsörn.

Det var helt underbart att få komma till Vålådalen. Det var längesen jag såg så mycket snö och så fantastiska skidspår. Tyvärr fanns det ingen tid för skidåkning men det ska jag försöka ta igen när Bosse och jag kommer tillbaka till Tungelsta igen.

I samband med Vargsymposiet i Vålådalen passade jag på att hålla en miniutställning av mina senaste tavlor. Jag ställde ut sju tavlor, bland annat lämpligt nog två tavlor med vargmotiv. Tavlorna fick pryda en del av den ena långväggen i konferenslokalen i Sporthallen på Fjällstationen.

Det var underbart att få komma till det underbara Vålådalen, att få prata om en av mina älsklingsfrågor, nämligen vargen, och också att få ställa ut mina målningar.

 

 

¨

Naturen är magisk här. Vålådalen ligger faktiskt minne inne i en sameby alldeles under Åredalsfjällen i västra Jämtland. Jag har varit många gånger både i Jämtland och i hela Norrland men det var första gången jag fick besöka Vålådalen – den plats i Sverige dit alla våra svenska skidåkare tillbringar långa träningspass över myrar och fjäll.

I morgon bitti, onsdag, bär det iväg hem till Tungelsta igen. Jag lovar att jag ska åka tillbaka hit så fort jag någonsin kan.