Jag ligger på en brits i ett ljust patientrum på röntgenavdelningen på Nya Karolinska i Solna. Om en timma ska jag gå igenom en s k PET-CT-röntgen av hela kroppen. Bosse sitter på en stol bredvid britsen. Det är oerhört kallt i rummet och jag har bara fått ett papperslakan över mig. Det finns tydligen inga filtar på Nya Karolinska i Solna. Det är ett minus.

Jag har precis fått en kanyl insatt i vänster armveck. Armen småvärker lite men det är inte särskilt allvarligt. Min kropp är så van vid kanyler, sprutor och nålar att jag tror att min smärttröskel för längesen har stigit långt över vad som är normalt hos en människa. Den som har mycket smärtor, lär sig till slut att tåla smärtor.

Efter en dryg halvtimma kommer en manlig röntgensköterska in i rummet. I handen har han en burk med en radioaktiv isotop som han ska spruta in i kanylen i armen. Jag ska alltså om en stund bli radioaktiv – inuti! Visst låter det hemskt men det är faktiskt helt OK.

När den radioaktiva isotopen med blodets hjälp har spridit sig i kroppen efter en halvtimma så är det dags för mig att gå in i röntgenrummet. Där står den, den väldiga maskinen som en jättelik svamp som ligger på sidan. I svamphuvudet finns ett stort hål. Genom det hålet ska min kropp om några minuter passera fram och tillbaka, fram och tillbaka. Själv lägger jag upp mig på en smal brits. En sköterska lägger en kudde under knävecken och jag blir ombedd att lyfta armarna högt bakom huvudet och ligga exakt i den ställningen under de tjugo minuter som kameran ska skanna min kropp. från öronen ner till mitten på låren.

Under de sista två röntgenminuterna sprutar man in kontrastvätska i blodet på mig. Det är en märklig upplevelse. Det är som om en varm mjuk våg sköljer genom min kropp. Det känns precis som om jag kissar på mig när kontrastvätskan når urinblåsan.

Varför blir jag skannad? Jo, jag blir undersökt för att få veta om min cancer har kommit tillbaka eller inte. Den här sortens kameraundersökningar har jag genomgått fler gånger om året efter mina canceroperationer 2011. Jag har tappat räkningen. Oftast har det handlat om vanliga magnetröntgenundersökningar, datortomografiundersökningar och ultraljud.

Det har bara varit några enstaka gånger jag har fått genomgå en s k PET-CT. Det betyder Posithrone Emissions Tomography, positronemissionstomografi. Det är en alldeles speciell röntgenteknik som gör det lättare att upptäcka cancertumörer eller metastaser i kroppen. Tekniken går ut på att skapa tredimensionella röntgenbilder för att kunna fastställa hur kroppens ämnesomsättning fungerar.

Det är den radioaktiva isotopen, alltså en radioaktiv markör, som gör att tumörerna hittas lätt. Isotopen söker nämligen själv upp ett område i buken, t ex magsäcken eller levern, som isotopen tycker har en väldigt hög ämnesomsättning. Isotopen söker nämligen upp socker (glukos) som finns i växande tumörer. Växande tumörer blir sedan vita eller gula på de kamerabilder som röntgenläkarna undersöker efter tomografin. Då har isotopen markerat att det är något som inte är som det ska just i det organet, där det finns en upplyst fläck eller ett upplyst område. Där växer det något obehagligt.

Därefter drar cancerläkaren (onkologen) slutsatsen att det kan vara en ny tumör som kameran har upptäckt. Det här är en fantastisk teknik som idag används inom cancerdiagnostiken över hela världen. Det var på exakt det här sättet som läkarna efter min bukspottkörtelcancer 2011 upptäckte att jag även hade sköldkörtelcancer. Den radioaktiva isotopen hittade ett ställe på min sköldkörtel som lystes upp av isotopen/kameran. Ett vävnadsprov på sköldkörteln visade sedan mycket riktigt att jag hade drabbats av s k papillär sköldkörtelcancer, en elakartad cancerform men med en ganska god prognos. Sköldkörteln opererades bort.

Nu får jag vänta ända till den 19 juli innan jag får veta om jag fortfarande är frisk eller inte. Det är hela tre veckor dit. Håll tummarna för mig! Hittar man en ny tumör så blir det operation direkt. Men jag bönar och ber att det inte ska vara så.

Det var en fascinerande upplevelse att idag ha varit dagpatient på Nya Karolinska. Jag måste säga att jag var imponerad. Sjukhuset har investerat i flera PET- och magnetröntgenkameror och kan nu ta emot betydligt fler röntgenpatienter än tidigare. Kamerorna är mycket snabbare och effektivare än de gamla på Centrala röntgen på gamla Karolinska. Miljön är ljus och fräsch. Patientrummen är väl tilltagna och bekväma. Dock var det alldeles för kallt i rummen.

Den sammanlagda tiden för den här komplicerade röntgenundersökning som jag genomgick idag har reducerats med minst 30-35 procent. Det är bra för patienten som inte ska behöva lida onödigt länge. Det är också bra för andra patienter som numera lättare kanske kan få en röntgentid.

Det finns och har funnits mycket negativt att säga om Nya Karolinska. Jag har själv skrivit flera bloggar om detta. Men där jag var idag, på röntgenavdelningen, har jag bara positiva omdömen att leverera. Den röntgensköterska som hade hand om mig idag sa att han på den här avdelningen inte hade drabbats av några som helst problem sen Nya Karolinska öppnades.

Så det var kul att höra att det fungerar bra på NKS – i varje fall på röntgenavdelningen.