Lördagen den 7 februari 2026 var en minnesvärd dag för svensk längdskidåkning. Aldrig har jag sett en mera fantastisk uppvisning av en svensk kvinnlig skidåkare än Frida Karlssons prestation på 20 km skiathlon på OS i Val di Fiemme idag. Även Ebba Andersson imponerade – trots att hon till slut inte riktigt hängde med i Fridas ursinniga tempo.

Frida Karlssons prestation slutade med en överlägsen olympisk guldmedalj i den svåra och krävande grenen skiathlon, där åkarna måste visa att de både behärskar den klassiska tekniken och skatetekniken till fulländning.

Och det gjorde Frida Karlsson med besked. Hon formligen flög fram i spåret. Hon visade att hon är en mästerlig tekniker på skidorna. Allt fungerade idag för henne, skidorna, vallan, styrkan, snabbheten, den harmoniska, avslappnade åkningen, tekniken, balansen i de branta utförsbackarna och styrkan i de lika branta uppförsbackarna. Allt var på plats denna historiska lördag i hjärtat av Dolomiterna.

Det råder ingen tvekan om att Frida Karlsson idag stod för sitt livs bästa skidlopp. Uppenbarligen verkar hennes tränings- och tävlingsupplägg inför OS ha fungerat bra – trots att jag och många med mig har ställt oss undrande inför det faktum att Frida Karlsson inte har kört en enda skidtävling efter sina misslyckanden i Tour de Ski i början av januari. Jag tillhör dem som anser att man ska köra så många tävlingar som möjligt även under en VM- och OS-säsong.

Det finns ett uttryck som heter ”att tävla sig i form”, d v s att toppa formen inför ett stort mästerskap med några riktigt hårda tävlingar som driver upp kapaciteten. Detta gäller uppenbarligen för vissa atleter men inte för andra. Frida Karlsson tillhör den senare kategorin.

Frida valde ett helt annat upplägg som gick ut på att i frihet och ensamhet ”leka sig fram på skidorna” för att få tillbaka lusten att tävla och längtan efter att få åka skidor. Det gjorde hon bl a genom flera veckors träningsläger i Lavazé, också det i Dolomiterna, där hon kunde slipa formen efter sitt eget huvud, inte efter vad tränare och coacher säger att hon ska göra.

Där tränade hon dessutom ett antal pass med två välmeriterade norska åkare. Det var ingen mindre är Johannes Hösflot Kläbo (världens genom tiderna bäste manlige skidåkare) och dennes vapendragare Emil Iversen. Kanske hittar vi här svaret på Fridas svindlande framfart i spåren i Val di Fiemme idag.

Hennes träningsupplägg visade sig vara ett recept som fungerade. Annars skulle hon inte ha stått för det mästeråk som hon gjorde idag. Grattis Frida! Nu är på på allvar BÄST I VÄRLDEN!

Personligen håller jag nästan alltid på Ebba Andersson – kanske därför att hon alltid har varit en underdog i förhållande till Frida Karlsson. Trots sin enorma skidtalang, sina stora framgångar och många medaljer har hon både tvingats, men också själv valt, att placera sig lite i skuggan av den på många sätt dominerande Frida Karlsson.

Före start hävdades det allmänt att vem som helst av de fyra svenska tjejer som idag stod på startlinjen skulle kunna vinna det första OS-guldet i skiathlon, nämligen Frida Karlsson, Ebba Andersson, Jonna Sundling och Moa Ilar.

Så blev det nu inte.

Moa Ilar visade tidigt på den klassiska sträckan att hon inte orkade hålla det övermäktiga tempo som Frida Karlsson och Ebba Andersson drog upp redan från start. Moa hamnade direkt i klunga nummer 2 och hade aldrig någon chans att komma ikapp de bortflyende svenska konkurrenterna igen. Kanske gick hennes skidor inte tillräckligt fort. En vallamiss? Jag har ingen aning.

Kanske är hon lite för tung för den oerhört krävande banan i Val di Fiemme i kombination med de nyckfulla snöförhållandena i denna del av Italien med 3-4 plusgrader på dagarna och inte så hårda spår som hennes teknik kräver.

Redan efter 5 km av den klassiska delen hade en kvartett utkristalliserat sig som hade ryckt ifrån de övriga i startfältet. Kvartetten bestod av Frida Karlsson, Ebba Andersson, norskan Astrid Öjre Slind och Jonna Sundling.

Men inte heller den segertippade Jonna Sundling hade sin bästa dag idag. Hon fick slita hårt för att hänga med i de tre andras hårda tempo. Till slut gav hon upp, tappade sekund för sekund och uppslukades sedan av de åkare som hon tidigare hade haft bakom sig.

Men inte heller den normalt starka Astrid Öjre Slind orkade följa Frida och Ebba. Ett stycke in på skatedelen av loppet tvingades Slind släppa. Nu var det bara Frida och Ebba kvar i ”tätklungan”. Frida fortsatte att hålla ett ursinnigt tempo.

Det såg länge ut som om Ebba skulle orka att hänga med – men till slut släppte även hon lucka till Frida. Hon tappade meter för meter, sekund för sekund och förlorade till slut all kontakt med Frida Karlsson. I mål var Ebba Andersson 51 sekunder efter Frida.

Frida Karlsson däremot kunde i ensamt majestät defilera in i mål. Hon hann till och med ta en svensk flagga som hon segervisst viftade med när hon klöv mållinjen. Det var en uppvisning som vi skidälskare aldrig kommer att glömma.

Inte ens i mål var Frida Karlsson märkbart tagen av det hårda loppet. Hon hade krafter kvar att kunna glädjas över denna hennes livs största framgång, hennes livs största seger. Den var hon värd.

Men den mest minnesvärda bild som vi TV-tittare fick se var ändå när Frida Karlsson med den stora svenska flaggan utsträckt bakom sig tog emot Ebba Andersson i en jättelik kram när Ebba kom i mål. Båda stod de där i flera sekunder och omfamnade varandra med flaggan svept runt deras svettiga och sannolikt ganska utmattade kroppar.

Ebba hade säkert drömt om att få vinna det här guldet idag – men idag var det Frida som var bäst. Men att ta hem sitt livs första OS-medalj, och det en silvermedalj, som Ebba gjorde idag, var inte fy skam det heller. Hon var säkert innerst inne jättenöjd med loppet.

Dagens svenska uppvisning i Val di Fiemme visar återigen de svenska skidtjejernas enorma dominans. För tio år sen såg det annorlunda ut. Då var det alltid två norskor, Marit Björgen och Therese Johaug, som abonnerade på alla guld- och silvermedaljer i de stora loppen. Det var under de norska skiddamernas storhetstid när det för Sverige istället handlade om att vara med och slåss om bronsmedaljen.

Idag är situationen den rakt motsatta. Norge befinner sig i en djup kris när det gäller de kvinnliga längdskidåkarna. Det var bara Heidi Weng som hade kapacitet att ta bronsmedaljen idag. Hon är den enda rest som finns kvar på en någorlunda hög nivå från Björgens och Johaugs storhetstid. Bakom Heidi Weng är det väldigt, väldigt tomt.

En annan av de favorittippade åkarna idag var amerikanskan och världscupledaren Jessie Diggins. Även om hennes klassiska åkning lämnar mycket övrigt att önska har Diggins en så ursinnig vilja att vinna att hon mycket väl skulle ha kunnat bli olympisk guldmedaljör idag.

Men det blev hon inte. Efter en vurpa i en brant utförsbacke redan på den första kilometern var Diggins ohjäpligt avhängd. Hennes åkning under loppet som helhet visade emellertid att det inte var vurpans fel att hon halkade efter. Hon hade helt enkelt inte kapaciteten idag men körde ändå upp sig till en åttonde plats i mål.

Moa Ilar slutade på fjortonde plats. Det var inte godkänt med tanke på hennes fina resultat tidigare i vinter och hennes nuvarande andraplats i världscuprankingen. Jonna Sundling kom på elfte plats. Hon har däremot stora chansen att ta revansch redan på tisdag när sprinttävlingarna avgörs.

För Sundling har ju fortfarande sin största kapacitet i sprintloppen – även om hon på senare år har visat styrka nog att hänga med även i de längre distanstävlingarna.

Idag var det julafton för oss som älskar längdskidåkning – och det återstår flera spännande tävlingar för tjejerna. Nästa gång Frida och Ebba står på startlinjen är på torsdag. Då är det 10 km i fri stil som gäller. Blir det då än en gång Frida Karlsson och Ebba Andersson som kommer att slåss om segern? Ingen vet men det är inte osannolikt. Tar Ebba revansch på Frida? Inget vet. Vi får vänta och se.

De svenska skidtjejerna har i alla fall satt standarden för OS i Milano-Cortina 2026, framförallt i Val di Fiemme där längdtävlingarna avgörs. Val di Fiemme ligger 30 mil från Milano.