Bosse och jag befinner oss sen i måndags på en kortare semester i min lägenhet i Spanien, närmare bestämt i Estepona på Solkusten. Det var här det hände igår kväll, det som inte fick hända och som nu har förstört vår semester.

Idag står både han och jag utan pass. Mitt körkort är stulet liksom alla kredit- och betalkort. Nyckeln till min svenska bil åkte också med vid rånet. Bilen står parkerad på långtidsparkeringen på Arlanda men utan nyckel kan vi inte köra hem den. Självklart har jag en reservnyckel men den hänger i ett nyckelskåp i huset i Tungelsta.

Vad var det då som hände igår kväll? Jo, Bosse och jag hade parkerat min lilla hyrbil precis utanför våra svenska vänners lägenhet i Cancelada, en mindre ort i Estepona kommun. Vi var inbjudna till en trevlig middag hos dem. I samma ögonblick som vi öppnade bildörrarna för att stiga ur bilen dök en mycket obehaglig och svartmuskig man  upp framför mig. Han var lång och kraftig. Hans mest synliga signalement var en stor svart mustasch och svarta solglasögon. Han kan också ha haft en svart keps på huvudet också men det minns jag inte riktigt. Allt gick så fort.

Mannen färdades hade kommit i en liten svart bil som han av någon anledning parkerade precis bakom min hyrbil utanför våra kompisars lägenhet. Jag vet inte om han hade förföljt mig men det verkade nästan så. Han kom liksom ur intet.

Den svartmuskige, som kan ha varit marockan (eller möjligen spanjor men han var för mörk för det) började dividera med mig om något för mig fullkomligt obegripligt. Jag uppfattade det som att han frågade efter vägen till ett visst husnummer, nr 39, på samma gata men när jag försökte svara att jag inte visste så bara han hävde ur sig obegripliga och osammanhängande saker.

Mannen lyckades olyckligtvis få mig att avlägsna mig några steg från bilen. I samma ögonblick såg jag i mitt indirekta seende hur ännu en svartmuskig man dök upp bakom mig. Han var betydligt kortare och jag uppfattade inte hans utseende eller klädsel. Även han dök upp från ingenstans.

Allt gick mycket fort. Efter någon minut lyckades jag få bort de båda männen eftersom jag inte kunde hjälpa dem. Istället öppnade jag bakdörren på bilen för att ta ut min handväska.

Då upptäckte jag det. HANDVÄSKAN VAR BORTA. Vi letade överallt i bilen, under soffor och bakom säten men handväskan fanns ingenstans trots att den hade legat i baksätet bakom förarsätet bara några sekunder innan. Jag förstod direkt vad som hade hänt. ”Det här är en set-up”, skrek jag till Bosse. ”Den ene mannen försökte distrahera mig samtidigt som hans kompanjon öppnade bakdörren till bilen och snodde min handväska.”

Jag visste exakt hur det hade gått till. Det är så de jobbar, rånarna. Alltid två tillsammans. Den ene försöker distrahera rånoffret och ta bort uppmärksamheten från bilen samtidigt som den andre begår själva stölden. Det här var ett klassiskt tillvägagångssätt.

Våra svenska vänner hade hört dividerandet mellan mig och de båda männen och kom snabbt ut på gatan. Jag skrek till dem att vi hade blivit rånade och att min handväska hade blivit stulen.

Alla mina viktigaste dokument var borta tillsammans med identitetshandlingar och kreditkort. I väskan låg Bosses och mitt svenska pass. I min plånbok, som låg i väskan, fanns mitt svenska körkort plus mina tre kredit- och betalkort. Några kontanter förutom några euromynt hade jag däremot inte plånboken. I väskan låg också bilnyckeln till min Audi (som alltså står parkerad på Arlanda). Där fanns också nyckeln till min lägenhet i Estepona plus en del mindre värdefulla personliga ägodelar såsom pennor, läppstift, en hårborste, näsdukar och putstrasor till att torka glasögonen med, några hårnålar, en karta Ipren, två dosor snus som jag hade köpt till min väninna plus lite annat smått och gått.

Men det viktiga var varken snuset eller hårborsten. Det viktiga var de försvunna nycklarna, de båda passen, mitt körkort och min plånbok med kreditkorten.

Tack och lov tror jag inte att det fanns någon information i väskan eller plånboken om vilken adress jag bor på i Estepona, inte heller min svenska adress. Så det är osannolikt att rånarna med hjälp av min dörrnyckel ska kunna ta sig in i min spanska lägenhet. Det är överhuvudtaget svårt att ta sig in i det hus jag bor i eftersom man måste passera flera låsta grindar och dörrar innan man kommer till själva lägenheten.

Efter rånet igår kväll åkte min svenske vän, Bosse och jag direkt till Policia Nacional i Estepona för att polisanmäla stölden. Efter över en timmas väntan fick vi till sist träffa en poliskvinna som visade sig vara både skicklig, ambitiös och seriös. Hon skrev en utförlig rapport med alla detaljer om rånet, brottsplatsen, rånarna och signalementen på dessa samt alla nödvändiga fakta om mig och min man. Jag får väl sätta in den här polisanmälan i glas och ram när jag kommer tillbaka till Sverige  – för det kommer väl att bli den enda glädje jag kommer att ha av den.

Jag tror inte att polisen i Estepona har några större möjligheter att hitta vare sig tjuvarna eller min handväska. De har dessutom för många (svenska!) knarksmugglare att ta hand om här på Solkusten. Ändå uppskattade jag den poliskvinna vi fick träffa. Hon larmade flera bilar som var ute på pass samtidigt som vi befann oss på polisstationen men det är lika svårt för polisen att hitta två  rånare som för oss att hitta min handväska.

En polisanmälan är ju i första hand inte heller till för att polisen ska lösa ett brott utan för att försäkringsbolaget ska vilja betala ut ersättningar för de skador man har lidit och de kostnader som brottet har åsamkat det stackars rånoffret.

Idag, söndag, åkte Bosse och jag tillbaka till Cancelada för att leta efter väskan. Det var naturligtvis en fullkomligt onödig och löjlig resa eftersom jag redan från början visste att jag inte skulle hitta varken väska, plånbok, pass eller körkort. Det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack. Det blev det också.

Icke desto mindre körde vi runt på gatorna i Estepona och letade igenom varenda soptunna vi hittade. Vi hoppades ju att rånarna bara hade tagit hand om plånboken och sen kastat ifrån sig handväskan  i någon sopcontainer. Så kan det faktiskt ha gått till.

Folk i Cancelada undrade säkert vad Bosse och jag sysslade med när vi denna tidiga söndagsförmiddag gick omkring och lyfte av locken på illaluktande soptunnor och sen grävde runt bland soporna i hopp om att hitta en svart skinnhandväska av större modell.

Jag gick också in på en restaurang och ett apotek och frågade innehavarna om någon vänlig själ hade lämnat in en upphittad svart handväska. Icke oväntat fick jag huvudskakningar till svar. I oförrättat ärende åkte vi tillbaka till lägenheten i Estepona där jag fortsatte att slicka mina sår.

Men redan sent igår kväll och inatt hade jag startat detektivarbetet efter rånet. Jag började med att logga in på Handelsbankens hemsida för att spärra mitt bankkort. När jag kom in på sajten upptäckte jag till min förvåning att KORTET REDAN VAR SPÄRRAT! Jag häpnade men räknade snabbt ut att rånarna naturligtvis hade försökt ta ut pengar på kortet. Eftersom de inte hade tillgång till koden hade de säkert gjort ett antal försök med olika sifferkombinationer. Men efter tre misslyckade inknappningsförsök spärras ju kortet automatiskt. Det händer till och med att bankomaten sväljer kortet. Så där gick rånarna bet. Dessutom hade jag bara några hundralappar kvar på det konto som kortet var kopplat till.

En annan sak som hände inatt och som var ännu mer anmärkningsvärd var det e-mejl från American Express som jag hittade i min inkorg i datorn. E-mailet var skickat samma kväll (lördag) klockan 18.01 och var en upplysning från American Express om att jag måste betala en särskild valutaväxlingsavgift för en transaktion som nyligen hade gjorts med mitt American Expresskort.

Jag blev misstänksam. Jag hade inte gjort någon sådan transaktion, inte på flera veckor. Det här var ett mysterium. Tack och lov gick det att svara på mejlet. Jag förklarade i mitt svarsmejl att jag hade blivit rånad på min handväska innehållande bland annat mitt American Express-kort 15 minuter innan American Express skickade sitt mail till mig. Jag berättade att jag inte hade gjort någon transaktion med mitt kort som jag ombads betala en valutaväxlingsavgift för. Jag bad Amex att omedelbart undersöka ärendet.

Efter en kvart kom ett nytt mejl från American Express med rubriken: ”Misstanke om obehöriga transaktioner”. Det stod också så här:

”Hej Elisabeth Hoglund, vänligen läs nedan information gällande ett försök till köp på ditt konto”

För din säkerhet kontrollerar vi regelbundet konton för att upptäcka eventuell bedräglig aktivitet. Nedan finns information om ett försök till köp.

Någon hade försökt ta ut 202.90 Euro (knappt 2 100 kronor) på mitt American Express-kort på en bankomat (cash dispensing) ganska nära brottsplatsen men hade nekats uttaget, vilket jag naturligtvis blev glad över.

Det här är andra gången som jag har blivit rånad på min handväska här i Estepona. Förra gången det hände var 2014 eller 2015. Jag minns inte exakt vilket år det var. Bosse jag hade precis kommit till Estepona från flygplatsen i Malaga och hade kört till en matmarknad i Estepona för att köpa mat. Vi parkerade hyrbilen på den stora parkeringsplatsen utanför. När vi kom tillbaka till bilen med våra matvaror hade någon slagit sönder en av de bakre bilrutorna och stulit min handväska som hade legat gömd under baksätet.

Den fick rånet ännu fler negativa konsekvenser för mig eftersom jag även hade min dator förvarad i handväskan plus nycklarna till den spanska lägenheten samt pass, mobiltelefon, nycklar till huset i Tungelsta med mera. Däremot blev jag inte bestulen på några pengar eller kreditkort eftersom jag hade plånboken med mig inne i matbutiken.

Det för otur med sig att vistas i Spanien. Men förhoppningsvis lär jag mig något av detta, t ex att man inte ska lägga alla ägg i en korg, det vill säga inte förvara pass, plånbok, körkort, nycklar, mobiltelefoner och datorer i en och samma handväska.

Under de kommande dagarna återstår ett tungt arbete för mig att lappa ihop de nya såren i min själ och dessutom se till att vi kan resa hem på ett säkert sätt.