Jag är inte bara en canceröverlevare. Jag är också en sepsisöverlevare! Läs om den gåtfulla men livshotande sjukdom som läkare och myndigheter gör allt för att mörklägga trots att sepsis drabbar fler människor i Sverige än de fyra vanligaste cancerformerna tillsammans!

Det har väl knappast undgått någon att Youtube-profilen Jonna Lundell för några veckor sen fördes akut till sjukhus med outhärdliga rygg- och buksmärtor. Efter omfattande blodanalyser kom läkarna efter några dygn fram till att Jonna hade drabbats av den livsfarliga sjukdomen sepsis.

Ett litet inflammerat sår i vänster örsnibb där örhänget brukar sitta visade sig vara orsaken till att denna unga kvinna hade drabbats av sepsis. Hennes kropp hade invaderats av bakterier som satt och åt på mjukdelarna runt hennes ryggrad, något som förklarade en del av Jonnas svåra smärtor.

49 procent av Sveriges befolkning vet inte ens vad sepsis är

Jag blev omskakad när jag läste om detta: sepsis, detta massdödande, människoätande och skräckinjagande tillstånd som många aldrig har hört talas om eller ens känner till namnet på. 49 procent av Sveriges befolkning vet idag inte ens vad sepsis är.

Själv vet jag vad sepsis är. Jag har nämligen drabbats av sepsis, inte bara en utan två gånger! Senare i det här inlägget ska jag beskriva de händelser som sommaren 2011 ledde fram till att jag var hårsmånen från att dö i sepsis i kombination med flera andra livshotande infektioner.

**Sepsis i blodbanorna. Bild: Shutterstock.com/köpt bild**

När jag var liten fick jag lära mig att detta tillstånd kallades blodförgiftning. Många kallar fortfarande sepsis för blodförgiftning, Det är en grovt felaktig benämning. Den ger intrycket att det skulle handla om någon slags infektion sen lite bakterier har kommit in i blodet, t ex via ett sår, och att läkarna lätt fixar detta med lite antibiotika.

.

Sepsis – en av de vanligaste dödsorsakerna i världen

Men sepsis är något mycket farligare än så. Sepsis är i själva verket en av de vanligaste dödsorsakerna i världen – och har varit så i årtusenden.

**Man svårt sjuk i septisk chock. De stora röda fläckarna på kroppen tyder på att infektionen har spridit sig till andra delar av kroppen och ut i vävnaderna.**

Normalt ska människans immunförsvar klara av att bekämpa en infektion – och gör det oftast också. När farliga bakterier (det handlar till 90 procent om bakterier) kommer in i kroppen aktiveras immunförsvaret. Det drar omedelbart drar igång olika biologiska processer, bl a inflammationer, för att förinta och ”äta upp” den bakterie som har invaderat kroppen.

Immunförsvaret överreagerar och startar en livshotande inflammation i hela kroppen

Men ibland händer något helt annat. Av någon oförklarlig anledning överreagerar eller ”snedtänder” immunförsvaret. Istället för att fortsätta att bekämpa grundinfektionen – t ex det infekterade såret eller urinvägsinfektionen – drar immunsystemet igång en extrem och fullkomligt oproportionerlig inflammation i kroppen, en inflammation som riskerar att slå ut alla vitala organ och leda till ond bråd död.

**Tredimentionell bild över olika slags bakterier och parasiter som kan förorsaka sepsis. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

**Det finns fler än dessa fyra bakteriestammar som kan förorsaka sepsis.**

Istället för att bekämpa den infektion som förorsakar sepsisen gör immunsystemet tvärtom och medverkar till att grundinfektionen sprider sig i kroppen. Immunsystemet har hamnat i total obalans, något som kan bli förödande för patienten.

Sepsis – en medicinsk nödsituation

Sepsis är en medicinsk nödsituation på samma sätt som stroke, hjärtinfarkt eller multipelt trauma och kräver samma blixtsnabba behandling för att patienten inte ska dö.

Obehandlad sepsis leder till det livshotande tillståndet septisk chock. Patienten drabbas av njursvikt, leversvikt eller lungkollaps – och till sist multiorgansvikt.

Grundorsaken till sepsis är alltid en infektion någonstans i kroppen. Det kan handla om en till synes banal infektion, t ex ett infekterat sår. Sepsis kan också börja med lunginflammation eller urinvägsinfektion.

**En tysk man ligger på intensiven med septisk chock. Han är uppkopplad till alla de livräddande maskiner som finns. Bild: Wikipedia**
Sepsis är immunförsvarets extrema, toxiska och fullkomligt oproportionerliga reaktion på denna infektion. När en person drabbas av en infektion är det immunförsvarets uppgift att svara med att starta en **inflammation.** Syftet med inflammationen är att skydda blod och vävnader i kroppen.

De vita blodkropparna angriper kroppen istället för att bekämpa de fientliga bakterierna

När immunförsvaret löper amok och utvecklar sepsis uppstår ett livshotande tillstånd. Inflammationen slår till med full kraft mot den egna kroppen, inte för att hjälpa kroppen utan för att skada den, istället för att bekämpa de yttre fiender (bakterierna) som har tagit sig in i kroppen. De vita blodkropparna, vars uppgift är att döda de bakterier som har trängt in i kroppen, ger sig istället på den egna kroppens friska vävnader.

Nästa steg är att blodkärlen börjar läcka ut blod till vävnaderna. Det resulterar i sänkt blodtryck eftersom allt mindre blod finns kvar i blodbanorna. Med för lite blod i artärerna får de vitala organen för lite syre. Allvarlig syrebrist uppstår och inom några timmar slutar organen att fungera som de ska. Patienten drabbas av njursvikt, leversvikt, lungkollaps etc. Vid multiorgansvikt är döden nära förestående.

**En mikrobiolog konstaterar att hon har hittat sepsis i ett blodprov**

Risken för att dö i sepsis ökar med 8 procent för varje timma som går utan att patienten får behandling med antibiotika. Läkare och mikrobiologer arbetar därför mot klockan när de försöker hitta källan till inflammationen, nämligen den infektion, som förorsakade sepsisen.

Sepsis – en gåtfull sjukdom/tillstånd som dessutom är svår att diagnosticera

Ett annat hinder för snabb behandling är att sepsis är en sjukdom som är svår att diagnosticera eftersom de tidiga symptomen liknar de symptom som finns hos många andra sjukdomar, t ex influensa.

**En svårt sjuk patient för i ilfart till intensivvårdsavdelningen. Personerna på bilden har inte med sammanhanget att göra. Bild: Karolinska**

Immunsystemets reaktion är ett fullkomligt irrationellt beteende fullt jämförbart med uttrycken ”att kasta ut barnet med badvattnet” och ”att skjuta mygg med kanoner”.

Grundorsaken till sepsis är alltid en infektion någonstans i kroppen. Sepsis uppstår när immunsförsvaret inte klarar av att bekämpa infektionen längre. Bakterierna sprider sig då obehindrat med blodet ut i kroppen och riskerar att slå ut vitala organ som hjärta, lungor, lever och njurar. Det är ofta njurarna som drabbas först.

**Sepsis har plågat människor i hela världen i minst 3 000 år. Bild: Istockphoto.com/köpt bild.**

Redan de gamla grekerna hade stiftat bekantskap med sepsis – ”förruttnelsens sjukdom”

Namnet ´sepsis´ myntades i det antika Grekland ca år 400 f Kr av läkekonstens fader Hippokrates. Denne levde och verkade mellan år 460-370 f Kr. ´Sepsis´ på klassisk grekiska betyder ´förruttnelse´. Hippokrates förknippade sepsis med ruttnande kött och variga sår. Däremot hade han ingen aning om hur sepsis uppstod i kroppen och kunde därför heller inte bota sjukdomen.

**Läkekonstens fader i det antika Grekland Hippokrates var den som först (omkring 400 f Kr) gav sjukdomen sepsis ett namn. Bild: Facebook**

Åter till nutiden. Allmänhetens kännedom om den livshotande sjukdomen sepsis är katastrofalt låg, lika låg som de gamla grekernas. Som jag nämnde tidigare vet hela 49 procent av Sveriges befolkning idag inte vad sepsis är. Många har aldrig ens hört namnet sepsis. Den officiella statistiken över insjuknade och döda i sepsis är dessutom totalt missvisande, något som också bidrar till allmänhetens dåliga kunskaper om sepsis.

En sjukdom som alltid har gått under radarn

Sepsis har i alla tider haft – och har fortfarande – en sällsynt förmåga att gå under radarn. Det är svårt att förstå med tanke på att sepsis under århundraden har utsatt så många människor för ett så obeskrivligt lidande och skördat så många dödsoffer. Nedan kan ni se några av symptomen på sepsis:

Det finns många symptom på sepsis. Samtidigt är det symptom som även andra sjukdomar visar upp. Det gör att sepsis är en sjukdom som är mycket svår att upptäcka. Grafik: Elisabet Höglund. Grundbild: Istockphoto.com/köpt bild

Bland dem som har haft turen att överleva en septisk chock har många tvingats leva resten av sitt liv med amputerade fötter, ben, händer eller armar. När den septiska chocken slog till med full kraft gjorde infektionen i kombination med syrebrist att vävnaderna i de övre och nedre extremiteterna dog, färgades svarta och började ruttna.

Fötter, ben och händer ruttnar i en särskild form av kallbrand

Detta tillstånd kallas nekrotiserande mjukdelsinfektion. Den fungerar på exakt samma sätt som kallbrand. Hela kroppsdelar ruttnar bort och dör. Amputation är det enda som återstår om patienten ska överleva. Detta är skrämmande, omänskligt, oförsvarligt – och fullständigt onödigt!

**En svårt sepsissjuk ung man där nästan hela kroppen är täckt av röda fläckar. Bild: Sepsisfonden**

Dessa mjukdelsinfektioner orsakas ofta av en bakterie som heter A-streptokocker, en mycket vanlig och ibland antibiotikaresistent bakterie, som bland annat förorsakar en sjukdom som halsfluss. Halsfluss har de flesta stiftat bekantskap med någon eller några gånger i livet utan att det på något sätt har varit en fara för deras liv. Men när A-streptokockerna driver fram sepsis blir läget ett annat.

När infektionen och sepsisen har gått så långt att patienten är på väg in i en septisk chock har läkarna ofta inget annat val än att tvingas till amputationer av de ruttnande kroppsdelarna för att rädda patientens liv. Patienten, som är medvetslös eller försatt i medicinsk koma, har ingen aning om amputationerna förrän hon så småningom vaknar upp ur koman och upptäcker att hennes fötter och kanske också ben är borta.

En traumatisk chock att upptäcka att benen inte längre finns kvar

Bara chocken över denna upptäckt gör sjukdomen ännu mera traumatisk. Låt mig visa några bilder på de tragedier som alltför många människor tvingas genomlida och som alla är en konsekvens av att ha drabbats av sepsis.

**En amerikansk kvinna från Florida förlorade både sina armar och ben efter att ha drabbats av septisk chock. Bilden är från 2017. Foto: Joe Cavaretta**

**En annan amerikansk kvinna visar upp sina amputerade fingrar efter att ha drabbats av septisk chock. Bild: Jarrad Henderson**

Det här bilderna på förruttnade händer och fötter som en följd av septisk chock är fruktansvärda. De gör mig dessutom ännu mera frustrerad över hur sjukvården, läkarna och ansvariga hälsomyndigheter även i de mest utvecklade länderna, inklusive Sverige, har kunnat försumma, bagatellisera och avsiktligt dölja denna skräckinjagande sjukdom.

Detta trots att mellan 17 och 30 procent av de svenskar som drabbas av septisk chock avlider redan på sjukhuset. Många patienter som överlever sjukhusvården riskerar att dö inom några månader.

Läkarna underlåter avsiktligt att tala om för patienterna att de har haft sepsis

**Bild på en svårt sepsissjuk patient som riskerar att få sina ben amputerade.**

Jag är övertygad om att läkarna avsiktligt underlåter att tala om sepsis. De vill inte ens nämna sjukdomen vid namn, dels därför att sepsis är något av det mest livshotande och traumatiserande som finns, dels därför att läkarna fortfarande står handfallna inför denna brutala sjukdom och hur den ska behandlas.

Två kvinnors berättelser om hur de var nära att dö i sepsis – men som mirakulöst nog överlevde

För att visa hur allvarlig men underskattad och undangömd den förfärliga sjukdomen sepsis är har jag hämtat två berättelser ur verkligheten. De har publicerade i Sepsisfondens egen tidning och handlar om två kvinnor som vara nära att dö i sepsis men som mirakulöst nog överlevde.

Det här är Elise Claessons berättelse:

**Elise Claesson är idag fullt återställd från sin sepsis. Tack och lov drabbades hon inte av de vanliga kroniska komplikationerna. Bild: Sepsisfonden**

I slutet av februari 2018 fick Elise Claesson hög feber och kände sig allmänt sjuk och matt. Hon trodde att hon hade drabbats av influensa. Men hon blev inte bättre. Febern och frossbrytningarna höll i sig och hon blev allt svagare. Hon fick beskedet av en ambulanssjuksköterska att influensan hade övergått i lunginflammation. Hon fördes till Södersjukhuset i Stockholm. Den ödesdigra diagnosen var septisk chock, lungkollaps och multiorgansvikt!

**Elise Claesson när hon låg på IVA på Södersjukhuset i Stockholm. Bild: Sepsisfonden**

”Jag svävade mellan liv och död och läkaren rådde maken att informera våra döttrar,” berättar Elise för Sepsisfonden.Totalt vårdades Elise på sjukhus i två månader men hon överlevde. Efteråt kom Elise att grubbla mycket, särskilt över en sak:

”Under hela min långa sjukdomsperiod nämnde ingen läkare ordet sepsis, varken för mig själv eller för min familj”, konstaterar Elise. ”Jag kan förstå att man vill skona en patient som genomgår ett trauma men vid utskrivningen borde jag ha fått veta vad som hade hänt mig.”

**För att överleva sin sepsis tvingades Elise Claeson även bli kopplad till en ECMO-maskin på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Bild: Sepsisfonden**

Det var hon själv som tvingades ställa frågan direkt till en läkare om hon hade drabbats av sepsis, något som läkaren bekräftade – men detta var först efter det att Elise hade blivit utskriven från Karolinska Universitetssjukhuset. Elise tror att ordet sepsis är så stigmatiserande att vården undviker att uttala ordet högt.

Själv anser hon däremot att allmänheten måste informeras om sepsis för att folk ska lära sig att känna igen symptomen.

Det här är Lina Plantins berättelse:

**Lina Plantin är idag en glad och fullt frisk ung tjej. Men för fem år sen såg hennes prognos betydligt sämre ut. Bild: Sepsisfonden**

Lina Plantin är idag 20 år gammal och bor på en gård utanför Malmö. För fem år sen var hon en lovande elitsimmare – en faktor som kan ha bidragit till att Lina överlevde en livshotande sepsis. I februari 2020 reste den då 15-åriga Lina till Järfälla för att delta i några simtävlingar.

Men det blev inga tävlingar. Istället blev hon plötsligt allvarligt sjuk, fick ont i axeln, drabbades av hög feber och frossa och hostade blod. Hon hade drabbats av dubbelsidig lunginflammation, influensa B och sepsis.

Inga mediciner kunde hejda Linas alltmer försämrade tillstånd. Hon hade nu utvecklat septisk chock med multiorgansvikt. Läkarna meddelade att Linas liv var i fara. Hennes liv hängde på en skör tråd. Det fanns ingen annan utväg än att koppla henne till en ECMO-maskin för att vinna tid. ECMO används när respiratorvård inte längre räcker till och patienten endast har några timmar kvar att leva.

**Lina Plantin tillbringade lång tid i en ECMO-maskin för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. Bild: Sepsisfonden**

Lina hade nu mindre än 5 procents hjärtfunktion kvar. Ett dygn senare orkade hennes hjärta inte längre utan stannade på grund av den septiska chocken. Något dygn senare tickade Linas hjärta igång igen – men svagt. Efter det inleddes en lång period med nya bakslag och komplikationer. Lina fick bland annat stora mängder vätska i lungsäcken och omfattande lungblödningar.

Först efter 18 dagar skymtade en förbättring. Efter ytterligare några dagar kunde hon kopplas ur ECMO-maskinen. Däremot tvingades hon fortfarande andas via respirator. Hennes ena lunga hade gravt nedsatt funktion. Den andra lungan hade ”gått under” och beskrevs som ”smält” och full av hålrum. Situationen var fortfarande mycket allvarlig.

**Lina fick sjukgymnastik under lång tid efter den långa sjukdomsperioden. Bild: Sepsisfonden**

Efter fyra månader kunde respiratorn kopplas ur. Hon har lärt sig att gå på nytt, tala på nytt och skriva på nytt.
Ett nytt och helt annorlunda liv började för Lina. Hon kommer aldrig mer att kunna simma på elitnivå. Hennes liv kommer alltid att begränsas av nedsatt lungfunktion.

Men hon överlevde sepsisen. Det var ändå bättre än att dö.

Jag valde att redovisa två fall av sepsis där båda patienterna var en hårsmån från döden men återvände till livet. Den som läser de personliga berättelse i Sepsisfonden tidning upptäcker dock att det finns nästan lika många patienter – till och med små barn – som inte överlever utan dör i detta fasansfulla sjukdomstillstånd. Dödligheten är ju hög, inte minst i Sverige.

Sjukvården gör allt för att dölja detta livshotande tillstånd

**Blodprovet visar att patienten har drabbats av sepsis. Bild: Stockphoto.com/köpt bild**

Inte minst Elise Claessons berättelse visar hur sjukvården systematiskt försöker gömma undan sepsisen både för patienter och anhöriga. Man fick inte ta ordet sepsis i sin mun.

Men även om ordet sepsis kan upplevas som stigmatiserande, hur är det då inte med ordet cancer? Förr fick man heller inte nämna cancer vid namn. Många cancersjuka berättade inte ens för sina anhöriga att de hade drabbats av cancer. Att ha fått cancer var ett nederlag och en dödsdom, särskilt med tanke på att cancerdöden ända fram till slutet av 90-talet fortfarande var hög i Sverige.

När min egen mamma blev sjuk i njurcancer 1975 vägrade hon att berätta det för sina släktingar och vänner. Hon överlevde sin cancer. Trots det berättade hon aldrig. Hon avled 1999 i lunginflammation. Kanske var det i sepsis som hon dog eftersom antibiotikan inte hade haft någon effekt.

Idag talar alla öppet om cancer – men den lika farliga sjukdomen sepsis förtigs systematiskt

Idag är situationen en helt annan. Idag talar alla öppet om cancer. En av förklaringarna är kanske att det är så många som botas från sin cancer idag jämfört med tidigare. Att vara en canceröverlevare (som t ex jag själv) har blivit något som man är stolt över.

Men med sepsis är det fortfarande mörkläggning och hysch-hysch som gäller. Detta är desto märkligare eftersom alla vårdinrättningar i Sverige sen många år tillbaka är skyldiga att anmäla vissa smittsamma sjukdomar och vissa farliga bakterier till Socialstyrelsen.

Enligt Folkhälsomyndighetens statistik finns det idag 71 olika sjukdomar/ /bakterier/virus som är anmälningspliktiga till Socialstyrelsen. Det handlar framförallt om infektionssjukdomar och de mikroorganismer som förorsakar infektionerna.

**Sepsis finns inte med bland de anmälningspliktiga sjukdomarna! Bild: Medicine concept**

.

Sepsis är en sjukdom som inte behöver anmälas till Socialstyrelsen – trots att den är en av de mest dödliga!

Men sepsis finns INTE med bland dessa 71 anmälningspliktiga sjukdomar! Läkare och annan vårdpersonal behöver inte anmäla sepsis till Socialstyrelsen. Detta eftersom sepsis inte är en infektion i sig utan ett slags bifynd till grundinfektionen.

Däremot måste smittsamma sjukdomar som syfilis, smittkoppor (som är en utrotad sjukdom), mjältbrand och klamydia anmälas, för att ta några exempel. Här finns det ett systemfel som omedelbart måste åtgärdas.

De många dödsfallen i sepsis syns inte i Socialstyrelsens dödsorsaksregister

Sepsis syns också sällan i Socialstyrelsens dödsorsaksregister – trots att sepsis är en så vanlig sjukdom! Orsaken är att läkare av gammal vana – eller som ett led i mörkläggningen – bara som dödsorsak anger den infektionssjuk-dom som utlöste sepsisen, t ex en lunginflammation, medan sepsisen inte nämns med ett ord, trots att det var sepsisen som dödade patienten.

**En diagnos på sepsis ligger på en läkares skrivbord. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

Sjukdomen nämns heller inte i utskrivningsbreven. Sepsis kodas nämligen inte som en diagnos i samband med utskrivning från sjukhus. Vården sätter istället grundinfektionen som huvuddiagnos, nämligen den infektion som startade sjukdomsförloppet och triggade fram sepsisen.

Sepsis är gravt underskattad, gravt underrapporterad och gravt undangömd – men läkarna vet mycket väl vilken allvarlig sjukdom sepsis är

Som konsekvens av detta är följande siffror inte bara alarmerande utan skandalösa:

Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister avled under 2021 860 svenskar till följd av sepsis. Det är en siffra som helt saknar täckning i verkligheten. Istället uppskattar forskare och infektionsläkare att minst 8 500 svenskar dör varje år i sepsis – alltså tio gånger fler än vad som framgår av Socialstyrelsens register!

Lika illa – förmodligen ännu värre – är det i vår omvärld. Enligt internationella data från 2020 insjuknar 49 miljoner människor i sepsis varje år i världen. Antalet dödsfall i sjukdomen är 11 miljoner, motsvarande 20 % av alla globala dödsfall!

En dödlighet på mellan 30 och 50 procent

Dödligheten i sepsis ligger på många håll i världen på mellan 30 och 50 procent, i vissa länder ända upp till 80 procent. Eftersom sepsis trendmässigt har ökat över tid är siffrorna sannolikt högre idag. De siffror jag har redovi-sat visar att sepsis inte är ett sjukdomstillstånd att leka med utan en sjukdom som skördar alltfler dödsoffer och ännu fler överlevande med svåra handikapp efter amputationer och med andra svåra följdsjukdomar.

**En svårt sjuk kvinna ligger i sin sjuksäng på sjukhuset. Personen på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

Människor som överlever sepsis riskerar att drabbas av kroniska hjärnskador

Många som har överlevt septisk chock blir sällan helt friska. Många riskerar till och med att drabbas av bestående hjärnskador. Kognitiva funktionsstörningar är inte någon ovanlig kronisk följdeffekt av sepsis. Det har sannolikt med den syrebrist att göra som den av immunförsvaret framtriggade inflammationen skapade när blodkärlen dränerades på syrerikt blod. Även hjärnan drabbades då av syrebrist.

Så mycket som tre fjärdedelar av dem som överlevde sepsis drabbades förutom av hjärnskador även av hjärtinfarkt och njurproblem.

Sepsis – en sjukdom som har varit känd i över 3 000 år – ändå finns inga botemedel!

**En äldre kvinna ligger svårt sjuk i sepsis. Bilden är hämtad från Jam Press**

Sepsis har varit en känd och fruktad sjukdom i mer än 3000 år – utan att någon har lyckats hitta ett botemedel. Där står vi än idag. Antibiotika är fortfarande det enda läkemedel som sepsis behandlas med – förutom mekaniska insatser som syrgas, dialys, vätska, andningshjälp via respiratorer eller ECMO-maskiner för att få kroppen att överleva ett tag till när inget annat står till buds.

Några snabbtester finns heller inte. Om sådana fanns skulle det gå mycket fortare att ställa en diagnos och därmed snabbare kunna sätta in behandling. Men sepsis är fortfarande en medicinsk gåta, ett mysterium, ett gäckande och oförutsägbart monster som det inte finns några fasta behandlingsmetoder för.

Risken att dö i sepsis ökar med 8 procent för varje timma som går utan att man får behandling

Risken att dö i sepsis ökar med 8 procent för varje timma som går utan att patienten får behandling med antibiotika. Läkare och mikrobiologer arbetar minst sagt mot klockan när de försöker hitta källan till inflammationen, nämligen den infektion, som förorsakade sepsisen.

Ett annat hinder för en snabb behandling är att sepsis är en sjukdom som är svår att diagnosticera eftersom de tidiga symptomen liknar symptom som finns hos många andra sjukdomar, t ex influensa.

**Kvinna döende i sepsis. Bild: Världshälsoorganisationen WHO**

Sveriges kan dessvärre inte skryta med några bättre siffror när det gäller förekomsten av sepsis än andra länder. Situationen är densamma här. Ett forskarteam vid Lunds universitet visade för några år sen att ungefär 70 000 vuxna drabbas av sepsis varje år i Sverige. Till det ska läggas alla de barn och ungdomar som drabbas.

En senare skånsk studie visar att 4 procent av alla sjukhusinläggningar i Skåne är associerade med sepsis.

Sepsis drabbar fler människor i Sverige än de fyra vanligaste cancer-

formerna tillsammans!

Sepsis drabbar fler människor i Sverige varje år än de fyra vanligaste cancerformerna tillsammans, nämligen bröstcancer, prostatacancer, hudcancer och tarmcancer!

Det visar att sepsis är är ett starkt underdiagnostiserat tillstånd som enligt forskare är fullt jämförbar med en epidemi.

**Sjukdomen sepsis träffar människan som en hård järnkula som slår sönder allt**

Uppemot 70 000 svenskar drabbas varje år av sepsis!

I en första studie från 2016 visade samma forskare i Skåne att sepsis var mycket vanligare än vad man tidigare hade trott. De kom fram till att 750 av 100 000 invånare drabbas av sepsis varje år. Det motsvarar mellan 60 000 – 70 000 vuxna personer som varje år insjuknar i sepsis i Sverige.

I en ännu färskare studie från Region Skåne framgick att 20 procent av alla sepsispatienter avled inom tre månader. Det motsvarar 8 500 dödsfall i sepsis varje år om man översätter antalet skånska fall till att gälla hela riket. Trots dessa förfärande siffror är sepsis fortfarande en för många okänd sjukdom och framförallt en sjukdom som man inte pratar högt om. Det är därför kunskaperna bland allmänheten om sepsis är så dåliga.

”Sepsis lika vanligt som cancer”

**Adam Linder, professor i infektionsmedicin vid Lunds Universitet och ordförande i Sepsisfonden. Bild: Sepsisfonden**

”Sepsis är lika vanligt som cancer och lika dödligt som hjärtinfarkt”, säger Adam Linder, sepsisforskare och professor i infektionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare inom infektionssjukvård på Skånes universitetssjukhus. Han är också ordförande i stiftelsen Sepsisfonden.

Trots dessa förfärande uppgifter är sepsis fortfarande en för många okänd sjukdom och framförallt en sjukdom som man inte pratar högt om. Det är därför kunskaperna om sepsis är så låga bland allmänheten.

Ingen sann och rättvisande statistik finns över sepsis i Sverige

Siffrorna ovan är inte hämtade från några offentliga register utan från en forskningsstudie. Det finns nämligen inga trovärdiga offentliga register för sepsis ens i Sverige! Trots att sepsis är en av de dödligaste sjukdomarna existerar det ingen offentlig statistik som ger en sann bild av antalet insjuknade och avlidna i den här sjukdomen. Dödligheten är istället gravt underskattad och gravt underrapporterad.

Prognosen för septisk chock är extremt livshotande. Även med behandling kommer mellan 30–40 % av de patienter i många länder som utvecklingar septisk chock att dö i alla fall.

Tre stadier av sepsis

**Den som drabbas av septisk chock har hamnat i ett krisartat läge. Grafik: Elisabet Höglund**

Första stadiet

I det första stadiet kan sepsis vara svår att diagnostisera, något som kan försena en diagnos och hindra patienten från att få livräddande medicinsk vård. Prognosen beror på hur snabbt patienten får behandling. Dödligheten i det första stadiet ligger på 1,3 procent vilket är lågt jämfört med de senare stadierna.

Andra stadiet

Om sepsis inte behandlas tidigt kan den utvecklas till svår sepsis. Detta tillstånd är förknippat med allvarliga komplikationer, t ex akut andnöd. Nu börjar också patientens organ att fungera sämre. Njurarna är de första organen som sviktar under detta skede. Patienten måste omedelbart behandlas på intensivvårdsavdelning och få antibiotika och vätska för att tillståndet inte ska förvärras och dialys om njurarna sviktar.

Prognosen är betydligt sämre. Dödligheten är nu 9,2 procent. Utan snabb behandling kommer sjukdomen att utvecklas till septisk chock.

Tredje stadiet

Septisk chock är det sista och direkt livshotande stadiet av sepsis. Dödligheten har nu stigit till mellan 25 och 50 procent.

Patienten drabbas av de första symptomen på septisk chock: mental förvirring, kraftigt sänkt blodtryck, andningssvårigheter och organsvikt, som kan utvecklas till multiorgansvikt.

____________________________________________________________________________________________

Min egen berättelse om hur jag drabbades av sepsis – två gånger:

Innan jag fortsätter att beskriva denna mardrömslika sjukdom ska jag berätta om det som hände mig själv sommaren 2011, då jag vid två tillfällen insjuknade i sepsis och bara var minuter från att dö:

**”2011 var det år då jag trodde att jag skulle dö. Men kanske överlevde jag därför att jag levde ett sunt liv och tränade hårt.”**

Under senvintern 2011 upptäcktes en jättelik cancertumör på min bukspottkörtel. Tumören var enorm, 15 cm lång, 9 cm bred och 4,5 cm tjock. Den hade växt över flera vitala organ i buken. Förmodligen hade jag haft denna långsamt växande tumör i kroppen i många år, kanske under hela mitt liv. Under år efter år satt den där och växte utan att göra något väsen av sig.

Men under 2010 hände något. Jag lade märke till att något inte var som det skulle vara med min kropp.

Jag hade känt mig sjuk en längre tid och gått ner mycket i vikt utan att förstå orsaken. Bland annat drabbades jag av diabetes. Jag spydde allt oftare upp den mat jag åt – trots att jag egentligen inte var illamående. Det kändes bara som om maten inte fick plats i magen.

**En 3D-illustration bl a buken på en människa. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

Mina blodvärden blev alltmer onormala, kalknivåerna i blodet steg till skyhöga nivåer och njurarna började fungera allt sämre. Nivån på kreatininet, alltså det ämne som visar hur njurarna fungerar, var också skyhögt. Normalt ska en kvinna ha <90 i kreatinin. Jag hade över 500.

Tumören, som var en hormonproducerande neuroendokrin och mycket sällsynt tumör, hade vänt upp och ner på hela metabolismen (ämnesomsättningen) i min kropp. Upptäcken av den monstruösa cancersvulsten förklarade alla de symptom som hade visat sig under en längre tid. För mig blev det inget annat än ett dödsbesked.

**En jättelik cancertumör opereras bort ur magen på en patient. Det som syns på bilden har inget med sammanhanget att göra.**
**Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

När jag den 6 april 2011 fick veta att den här tumören växte i min mage förstod jag att jag snart skulle dö. Ingen kunde överleva en sådan cancersjukdom.

Mina läkare var inte ens säkra på att jag skulle överleva den stora och mycket riskabla operation som planerades in på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge till den 13 juni 2011. Risken med en så stor och så utbredd tumör var att jag skulle förblöda på operationsbordet.

Men jag överlevde operationen. Den gick till och med förvånansvärt bra. Tumören togs bort tillsammans med ett antal organ i buken som hade blivit ”kontaminerade” av cancern, nämligen mjälten, bukspottskörteln, halva magsäcken, 34 cm av tjocktarmen och samtliga lymfkörtlar i området. Senare försvann också både gallblåsan och gallgångarna.

**Ett operationsteam opererar en patient i ett operationsrum. OBS: Bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Shutterstock.com/köpt bild**

Att tvingas ta bort mjälten kändes oroande. Det var ju i mjälten som immunförsvaret satt. Utan mjälte skulle mitt immunsystem försvagas avsevärt. ”Var inte orolig för det”, sa min kirurg Ralf Segersvärd. ”Levern tar över immunförsvarets jobb när mjälten är borta.”

Jag lät mig nöja med den förklaringen.

Under många veckor sommaren 2011 låg jag på IMA, den Intermediära vårdavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Där kände jag mig oerhört trygg. Jag älskade alla som jobbade där. ÄLPersonerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Karolinska Universitetssjukhuset

Läkarna räknade med att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset i två veckor efter operationen, möjligen några dagar till. Sen skulle jag köras till Stockholms sjukhem för två veckors rehabilitering. Först efter det skulle jag få komma hem – kanske redan i början av juli. Jag längtade intensivt efter att få uppleva sommaren.

Men det blev ingen sommar för mig det året. Jag lades in på sjukhuset den 12 juni men kom inte hem igen förrän den 10 september, alltså tre månader senare. Jag var då fortfarande svårt sjuk, trött, mager, gravt undernärd och med tarmarna fullproppade med de giftiga tarmbakterierna Chlostridium dificile som hade slagit ut alla goda tarmbakterier. Allt detta hade jag förvärvat på sjukhuset. Bristfälliga provtagningar och dålig hygien var några av förklaringarna tillsammans med en skör kropp som var mottaglig för allt.

Det var de mörka nätterna som var värst eftersom jag nästan aldrig kunde sova. Då sökte jag tröst hos de underbara nattsköterskorna som tog hand om mig och höjde mina smärtstillande doser när jag bad om det. Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild

Under de följande veckorna efter operationen blev jag inte friskare – trots alla löften. Istället blev jag sjukare och sjukare, tröttare och tröttare, blev alltmer omtöcknad, fick allt sämre kognitiv förmåga, fick allt större magproblem och allt svårare smärtor.

Under midsommarhelgen och veckan därpå började min man förstå att det var något som inte stämde. Han besökte mig flera timmar varje dag. Han sov i mitt sjukrum på nätterna. Han undgick därför inte att märka att jag blev allt sjukare, alltmer förvirrad, alltmer frånvarande, alltmer okontaktbar – och allt törstigare. Detta trots att alla hade försäkrat att jag hade klarat operationen utmärkt och att jag skulle bli friskare för varje dag. Ingen anade vad som var på väg att hända inne i min kropp.

Ingen i personalen, inga undersköterskor, inga sjuksköterskor, inga läkare, förstod att något hade gått väldigt snett för mig. Trots att jag i slutet av juni hamnade i ett komaliknande tillstånd och blev tvångsmässigt sondmatad trots att jag var medvetslös var det ingen förutom Bosse som ens reflekterade över att allt inte stod rätt till.

**Ingen bland personalen på den avdelning på Karolinska i Huddingedär jag låg förstod hur allvarligt sjuk jag verkligen var. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

”Så där kan det bli ibland”, konstaterade den ansvarige semestervikaren och jourläkaren, en biträdande underläkare som inte ens var klar med sin läkarutbildning och som aldrig hade varit med om någon operation. ”Hon mår säkert bättre om några dagar bara hon kan börja äta och bajsa.”

Denne okunnige och aningslöse yngling till underläkare hade alltså under semestertiden på Karolinska i Huddinge fått det medicinska ansvaret över svårt sjuka nyopererade patienter som han inte visste ett dugg om. Han lade inte märke till vad som hända omkring honom.

Successivt försämrades mitt mående. Till slut hamnade jag i ett komaliknande tillstånd och var okontaktbar för omvärlden. Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild

Under tiden blev jag allt sämre. Till slut förstod Bosse att han var på väg att förlora mig. Den 4 juli fick han panik. Nu kunde han inte vänta längre. Istället gick han bärsärkagång på avdelningen. Han grät och skrek till alla sköterskor och läkare han mötte:

”Ser ni inte vad som händer med Elisabet? Ser ni inte att hon håller på att dö? Ni hade lovat att hon skulle bli bättre men hon blir bara sämre och sämre! Ni måste hjälpa henne – nu!”

Avdelningssköterskan började plötsligt lyssna på Bosse. Hon förstod att det var allvar. Hon ringde omedelbart upp min kirurg Ralf Segersvärd som var på semester. Hon förklarade för honom att tillståndet för hans patient hade kraftigt försämrats och att han måste avbryta semestern och ta sig till sjukhuset.

Min kirurg på Karolinska var Ralf Segervärd. Det var han som räddade mitt liv. En annan person som också bidrog till detta var min man Bosse. Han slog larm när han förstod att allt skulle gå åt helvete med mig. Bild: SVT

På eftermiddagen den 5 juli kom Ralf till sjukhuset. När han steg in i mitt rum stelnade han till. Han hejdade sig mitt i steget. Han kastade ett snabbt öga på mig. Det räckte. Sen rusade han ut ur rummet utan att säga ett ord. Vid blotta åsynen av mitt tillstånd förstod han att jag inte hade lång tid kvar att leva. Istället skrek han till personalen:

”Gör er klara för akutoperation – med en gång! Patienten ska vara klar inom tjugo minuter!”

**En sjuksköterska ställer in maskinerna för att få dem att rapporterna om mitt tillstånd. Personen på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

Detta hörde jag aldrig själv eftersom jag inte längre var vid medvetande. Bosse och Ralf återberättade det för mig långt senare. Jag har inga minnen från den här tiden mer än några korta fragment av förbirusande minnesbilder. Jag hade ingen kontakt med yttervärlden längre. Jag befann mig i ett komaliknande tillstånd.

Ett av de där minnesfragmenten var att jag plötsligt vaknade upp i ett främmande rum. Rummet var alldeles blodrött. Jag anade att det fanns stora maskiner där. Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Jag orkade inte bry mig. Allt var så overkligt. Jag trodde att jag var på ”den andra sidan”.

Plötsligt hörde jag en kvinna som talade till mig på mjuk finlandssvenska:

”Elisabet, du är en sån fantastisk person. Jag har alltid beundrat dig som journalist. Du är på datortomografen nu och vi ska ta lite bilder. Håll bara upp huvudet lite till och drick lite vatten så blir bilderna jättefina.”

Jag läppjade några vattendroppar ur ett glas. Sen blev allt åter mörkt.

**Det var först dagen efter akutoperationen som jag förstod vad jag hade gått igenom dels under den gångna natten, dels under de tre senaste veckorna.**

Först sent dagen därpå när jag vaknade upp ur koman och narkosen fick jag veta vad som hade hänt. Jag hade blivit opererad igen, denna gång akut. Allt hade gått väldigt fort. Mitt liv hade hängt på en skör tråd. Ralf och hans kollegor hade skurit upp buken på mig igen – för andra gången på tre veckor! Nu var snittet inte lika vackert som efter den första operationen.

När de öppnade buken möttes de av en syn som de sent skulle glömma. Min mage var full av stinkande galla, magsyra och var. Allt var en enda jättelik infektion. Magsäcken, tarmarna, bukhålan, ja allt, var fulla av denna äckliga och dödliga sörja.

Det var något som hade gått sönder i min mage. Något hade börjat rinna ut i buken som sen hade dragit till sig den värsta sortens bakterier. Blodprover hade visat att jag hade alla bakterier som fanns i blodet: streptokocker, stafylokocker, enterokocker, kolibakterier, ja säkert fler än så.

**Ett läkarteam under en operation. Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild**

Jag hade drabbats av bukhinneinflammation, inflammation i gallblåsan och urinvägsinfektion. Denna fasansfulla cocktail av livsfarliga bakterier, sur galla och frätande magsaft hade tagit hela min buk i besittning. Bukhinnein-flammation är en av de mest livshotande tillstånd en människa kan hamna i. Varje sekund var nu dyrbar för kirurgerna om de skulle kunna rädda mitt liv.

Men det värsta var att jag också hade drabbats av sepsis!

Men det var det ingen som berättade för mig. Det fick jag veta först tio månader senare, i maj 2012, och då bara så där i förbigående, som om det hade varit en bagatell. Jag fick heller inte förrän långt senare veta att jag hade varit bara någon millimeter från döden. När jag frågade Ralf hur nära döden jag hade varit svarade han med att hålla upp handen.

Han höll ihop tummen och pekfingern så pass hårt att det bara fanns en nästan osynlig luftspalt mellan de båda fingrarna. Det var kanske mindre än en halv millimeter som skilde tummen och pekfingret åt. På denna lilla yta svävade de sista resterna av mitt liv.

Hade Ralf Segersvärd inte ingripit den där kvällen hade jag inte funnits längre. Jag hade sällat mig till den stora skara av nyopererade och svårt sjuka patienter som hade drabbats av livshotande komplikationer (läs: sepsis) och vars liv inte hade gått att rädda.

Men någon räddade mitt liv. Jag skulle få leva lite till. Det var ett mirakel. Så ser jag på det än idag.

Sent på kvällen den 5 juli akutopererades jag på Karolinska i Huddinge, en akutoperation som räddade mitt liv. Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Istockphoto.com/köpt bild

Först långt efteråt fick jag alltså veta vad läkarna hade gjort med mig den där sena kvällen den 5 juli 2011 när de lutade sig fram över operationsbordet och stirrade ner i min infekterade buk. Det räckte inte med att ge mig antibiotika. De tvingades tvätta rent allt som fanns i buken.

De drog ut tarmarna. Med hjälp av koksaltlösning tvättade de rent varje millimeter av tarmarna för hand för att få bort den giftiga, variga geggan. Inga bakterier, inga rester av infektionen fick finnas kvar i buken när min mage till slut skulle sys ihop igen.

Under operationen hittade Ralf ett hål på magsäcken. Han visste inte hur länge det hålet hade funnits där. Själv misstänker jag att hålet hade funnits där i flera veckor och att det var hålet i magsäcken som var grundorsaken till de livshotande infektionerna och sepsisen.

Magsyra och galla hade långsamt sipprat ut i buken genom hålet i magsäcken. Under några veckor hade läckaget från magsäcken lagt grunden till de infektioner som nästan dödade mig. Under dessa veckor hade mitt immunförsvar förgäves kämpat mot de invaderande bakterierna tills immunförsvaret gav upp och triggade igång den ödesdigra inflammation som kallas sepsis. Det här är vad jag själv tror men ingen läkare har bekräftat min hypotes.

Det hade jag inte väntat mig heller.

Långt senare berättade Ralf också att min tunntarm hade varit så skadad av den sura och frätande magsyran att tarmen på flera ställen hade förvandlats till ett tunt nät. Tunntarmen hade varit så skör att Ralf nästan inte vågade ta i den av rädsla för att den skulle trasas sönder helt.

Ändå hade han tvingats laga tunntarmen genom att sy millimeter för millimeter för att stärka upp tarmväggen så att tarmen skulle klara av de framtida påfrestningar som den skulle komma att utsättas för.

Han berättade också att tunntarmens alla vindlingar hade klibbat ihop sig så till den grad av varet och magsaften att den nästan inte hade gått att dra isär. Det gjorde att jag bara var minuter från att få tarmvred.

Under operationen kämpade Ralf med frågan: Hur hade det här gått till? Hur hade hålet i magsäcken uppstått? Hade vi gjort något fel när vi opererade bort tumören? Var det då det gick hål på magsäcken? Tankarna och rädslan gnagde inom honom. Han visste heller inte hur länge jag hade legat i sängen med en bukhinneinflammation som spred sig alltmer bland mina inälvor. Hur länge hade jag haft sepsis? Hur långt hade det gått?

Svaren på frågorna fick han aldrig, inte jag heller.

Det är egentligen mest en slump, en tillfällighet, att jag lever idag. Det var en slump att Bosse den 4 juli 2011 tvingade personalen på Karolinska i Huddinge att förstå hur sjuk jag verkligen var. OBS: Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Däremot är bilden hämtad just från Karolinska i Huddinge.

Att jag lever idag är egentligen bara en slump. Det var en slump att Bosse hade fått panik just den dagen den 4 juli 2011 och sett till att jag kom under läkarvård igen. Jag har honom att tacka för mitt liv – men jag har framförallt Ralf Segersvärd att tacka. ’

Men bakteriernas terror mot mig var inte slut med akutoperationen. Bara en vecka senare blev jag akut sjuk igen. Jag fick skyhög feber och sänkan hade återigen stigit. Jag pumpades full med ännu mer antibiotika. Så småningom blev jag lite bättre.

Sen var det dags igen efter ytterligare någon vecka. Jag drabbades återigen av sepsis efter nya invasioner av bakterier. Jag drabbades av nya urinvägsinfektioner. Jag drabbades av vatten i hjärtsäcken och (tror jag) vatten i lungsäcken och tvingades ligga med drän i flera dagar.

Men jag gav inte upp. Inte ens den dubbelsidiga lungemboli (blodproppar i båda lungorna) som slog till mot mig den 22 augusti, lyckades döda mig.

**Sjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Personen på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bild: Karolinska Universitetssjukhuset**

Jag är alltså en så kallad canceröverlevare. Såvitt jag vet har inte cancern kommit tillbaka. Men jag vet inte säkert för jag får inte gå på några röntgenkontroller längre. Jag är för gammal.

Jag är också en sepsisöverlevare – två gånger. Jag vet inte i vilket stadium av sepsisprocessen jag befann mig när läkarna upptäckte den. Jag vet inte om jag redan hade hamnat i septisk chock men många av de symptom jag fick veta att jag hade tyder på att det var en svår och långt gången sepsis som hade slagit rot i mig och som hotade mina organ och mitt liv.

När jag i maj 2012 av min kirurg fick veta att jag hade haft sepsis också visste jag i och för sig att sepsis (blodförgiftning) var ett farligt tillstånd – men det är först idag som jag vet h u r farlig och h u r livshotande sepsis är.

Det är snart fjorton år sen detta drabbade mig men de livsomvälvande händelserna på Karolinska i Huddinge bleknar aldrig. Ju längre tiden går, desto tydligare blir minnena. Jag är glad att jag fortfarande lever – och framförallt att jag kan kalla mig överlevare. För det är vad det handlar om: att överleva, att överleva trots att man slåss mot en ofta övermäktig fiende, nämligen infektionerna och bakterierna.

Jag är övertygad om att det inte är cancer som är det framtida hotet mot mänskligheten. Det är infektionerna – både av virus och bakterier. Och det är framförallt sepsis som hotar oss.

___________________________________________________________________________________________

Många av våra vanligaste infektioner är inkörsporten till sepsis

Det finns en lång rad infektioner som kan vara inkörsporten till sepsis om immunförsvaret börjar skena okontrollerat och angriper den egna kroppen istället för inkräktarna. De flesta infektionerna är sällan dödliga i sig. Det är när de utvecklas till sepsis som de blir dödliga. Här följer några exempel på infektioner som kan utveckla sepsis:

Urinvägsinfektion

En vanlig urinvägsinfektion, som framförallt drabbar kvinnor, är en av de vanligaste orsakerna till sepsis – särskilt om den lämnas obehandlad eller om infektionen sprider sig till njurarna. Patienten drabbas då av den betydligt allvarligare sjukdomen njurbäckeninflammation. Infektionen kan sen vandra vidare till blodet och sepsis är då ett faktum.

Lunginflammation

Även en lunginflammation kan leda till sepsis. Lunginflammation förorsakas oftast av bakterien Pneumokocker och är en av de vanligaste orsakerna till sepsis. Den uppstår när bakterier från lungorna sprids i blodet och förorsakar ett kraftigt, livshotande immunsvar. Via blodbanorna sprids inflammationen vidare ut i hela kroppen. Lunginflamma-tionen blir då livshotande. Lunginflammationen kan bara behandlas med antibiotika.

Bukhinneinflammation

Även den allvarliga sjukdomen bukhinneinflammation kan leda till sepsis. Det är jag själv ett levande exempel på. Bukhinneinflammation är en infektion i bukhinnan, det membran som omger och skyddar organen i bukhålan. Om infektionen inte behandlas kan den sprida sig till blodet och förorsaka en livshotande inflammation, d v s sepsis.

Bukhinneinflammation kan förorsakas av alltifrån hål och sprickor i tarmarna till hål i magsäcken, infektioner i bukhålan eller andra infektioner som har spridit sig till buken.

Halsfluss

Den vanliga bakterieinfektionen halsfluss har mer än en gång triggat fram sepsis med god draghjälp av ett galoppe-rande immunsystem. Halsfluss orsakas vanligtvis av bakterien A-streptokocker, som finns runtomkring oss och även på vår hud. Detta visar att inte någon enda sjukdom får bagatelliseras, inte ens de allra vanligaste, eftersom hotet att drabbas av sepsis kan stå och vänta bakom dörren.

Blindtarmsinflammation

Även en obehandlad blindtarmsinflammation kan trigga fram sepsis. Om blindtarmen spricker töms det infekterade innehållet i bukhålan. Det leder omedelbart till bukhinneinflammation. Från bukhålan sprider sig sen infektionen till blodet och orsakar livshotande sepsis. .

Hjärnhinneinflammation

Även hjärnhinneinflammation (meningit) kan leda till sepsis. Bakom inflammationen står bakterierna meningokocker. Sepsis uppstår när infektionen sprider sig från hjärnhinnan och orsakar en allmän infektion i kroppen. Bakteriell hjärnhinneinflammation är en utomordentligt farlig sjukdom.

Om infektionen sprider sig till andra delar av kroppen kan immunförsvaret börja reagera på ett sätt som leder till sepsis.

Äggstocksinflammation

En äggstocksinflammation kan i sällsynta fall ge upphov till sepsis men det är heller inte så vanligt. Äggstockarna och äggledarna kan ibland drabbas av inflammation orsakade av en bakterieinfektion. Äggstocksinflammationen kan ibland sprida sig till äggledarna, livmodern och till och med till blodet. Då kommer sepsisen som ett brev på posten.

Tandinfektion

En infektion i en tand, särskilt om det handlar om en tandböld, kan förorsaka sepsis om tandbölden inte behandlas. Spricker tandbölden av sig själv sprids farliga bakterier ut i blodomloppet och kan leda till sepsis.

Covid-19

Även i samband med hög sjuklighet kan virusinfektionen covid-19 övergå i sepsis och bli direkt livshotande. Ett stort antal svårt covidsjuka patienter visade sig under pandemin ha drabbats av sepsis. Sepsisen blev då själva dödsorsaken men det fick ingen veta eftersom sepsis inte kodas specifikt. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister avled en sådan patient av covid-19 – inte av sepsis, något som bidrar till den systematiska mörkläggning av sepsis som jag vet florerar.

Vanlig influensa

Det är lätt att förstå hur farligt sepsis när tillståndet till och med kan triggas fram av en vanlig influensa. Influensa orsakas av ett virus men även virus, parasiter och svamp kan ge upphov till sepsis om immunsystemet överreagerar på infektionen.

Infektionsläkaren Mari Rosenqvist (th) och kollegan Maria Bengtsson Toni (tv) är två infektionsläkare i Region Skåne som trots dåliga forskningsanslag har kämpat i många år för att hitta sätt att behandla sepsis.

Forskningen kring sepsis fick 91 miljoner i statligt stöd samtidigt som cancerforskningen fick 2.3 miljarder!

En av förklaringarna till att det inte har gjorts några stora vetenskapliga framsteg när det gäller sepsisforskningen och behandlingen av sepsis är att de ekonomiska anslagen till forskning om sepsis är löjligt små. Vetenskapsrådet är den största statliga finansiären av forskning i Sverige. Mellan 2014 och 2018 gav Vetenskapsrådet 91 miljoner kronor i stöd till forskning om sepsis.

Under samma period tog cancerforskningen emot 2,3 miljarder kronor i statligt ekonomiskt stöd från samma finansiär!

Det betyder att cancerforskningen under de här åren fick inte mindre än 2 527 gånger mer pengar i statligt forskningsanslag än sepsisforskningen. Det är inte att undra på att cancerforskningen har kommit så långt och att så många människor i Sverige idag botas från sin cancer – eller i alla fall överlever i många år.

**Det är inte så konstigt att alltfler svenskar överlever sin cancer idag. De stora forskningsanslagen gör skillnad. OBS: Personerna på bilden har inget med sammanhanget att göra. Bilden visar** **sjukvårdspersonal vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Bild: Karolinska Universitetssjukhuset**

Infektionsläkaren: ”Att överlevnaden i sepsis inte har ökat beror på att vi ger samma behandling nu som för 20 år sen”

Infektionsläkaren Adam Linder i Lund säger så här om de gigantiska skillnaderna i stöd till olika områden inom den medicinska forskningen:

”Jag skulle säga att vi som är engagerade i forskning kring sepsis idag befinner oss på samma nivå som cancerforskningen befann sig på under 1960/1970-talen. Det är djupt sorgligt.”

Vidare konstaterar Adam Linder:

”Att överlevnaden i sepsis inte har förbättrats beror på att vi ger samma behandling nu som för 20 år sedan, Det finns baraorganstödjande behandling och antibiotika. Vad vi behöver är behandlingar mot själva sepsissjukdomen”.

De alltmer antibiotikaresistenta bakterierna är ett hot mot möjligheten att minska insjuknandet i sepsis. Istället finns risken att folk blir ännu sjukare om det blir allt svåra att hitta läkemedel mot infektioner som bakterier inte kan bli resistenta mot.

Så det finns många hot mot en förbättrad behandling av sepsis. Ett hot som är värt att nämna är utbredningen av resistenta och multiresistenta bakterier. När bakterier blir resistenta mot antibiotika blir det allt svårare att hitta läkemedel som effektivt bekämpar infektioner.

Det i sin tur leder sannolikt till ännu svårare infektionssjukdomar och ännu svårare sepsis. Detta kommer att öka dödligheten hos de drabbade patienterna.

Så prognoserna ser idag inte särskilt ljusa ut.

PS: Hösten 2012 kom min bok ”Nattens änglar” ut, utgiven Ekerlids förlag i Stockholm. I boken skildra jag den cancersjukdom plus tusen andra sjukdomar som jag drabbades av det ödesdigra året 2011. Jag skildrar också i detalj allt som hände mig det året. För den som är intresserad av att köpa boken eller ljudboken går den att beställa hos Bokus.com och Adlibris.com. På Bokus.com kan du köpa den både som ljudbok för 129 kr och som inbunden bok till priset av 216 kr.

På Adlibris.com kan nu köpa Nattens änglar som ljudbok för 113 kr samt i inbunden form för 216 kr.