Till Maja Dahlqvist och Jonna Sunding: ”Ni gjorde båda två en fantastisk prestation i onsdags i förra veckan när ni tog olympiskt guld i sprintstafetten –  men tyvärr måste jag säga att det ändå inte var ni som stal showen på skidstadion i Lago di Tesero den där soliga dagen!”

Det var en helt annan individ, nämligen den unge fyrbente mannen Nazgul. Här är han!

På cykeltävlingar kan man ibland se att lösspringande hundar förirrar sig in i klungan av cyklister och skapar kaos, elaka vurpor och stor dramatik. Men att se en varghund komma springande på upploppet på en skidtävling i OS och jaga åkarna in i mål, det är minst sagt sensationellt.

Varghunden Nazgul blev värdsberömd på några minuter och stal all den uppmärksamhet som borde ha fått komma de tävlande till del. TV-kanaler och tidningar över hela världen publicerade omedelbart de spektakulära bilderna på Nazgul när han i hög fart rusade fram på upploppet på OS-stadion i Lago di Tesero.

Det var under prologen, d v s kvalet, till damernas sprintstafett i OS i onsdags i förra veckan som Nazgul kom stormande in på upploppet. Han jagade flera åkare in i mål men betedde sig inte aggressivt, snarare lekfullt men upphetsat. Han bet ingen och lät sig snabbt fångas in av en funktionär.

”Det här får inte ske!” dundrade SVT:s skidkommentator Anders Blomquist med upprörd stämma.

Den kroatiska sprintåkaren Tena Hadzic var en av de tävlande som drabbades av varghundens uppvaktning. Hon trodde inte sina ögon:

”Jag tänkte: ”what the fuck?”, sa hon i en intervju efter den dramatiska upplevelsen. ”Ingen förväntar sig en hund i spåren. Jag tänkte först att det var en varg men insåg sen att det var en hund.”

”Nä, men kolla! Så söt!” utropade Jonna Sundling när hon fick se varghunden. Här ser ni en serie bilder på det stora äventyret:

Bilderna talar sitt tydliga språk. Det här var faktiskt en världshändelse – trots att den egentligen inte alls hade med de olympiska spelen att göra. Det har gjort att Nazgul har fått tiotusentals fans runtom i världen.

Men vad debatten efter den här spektakulära händelsen handlade om var inte i första hand att en varghund hade lyckats ta sig in på skidstadion mitt under pågående skidtävling. Diskussionen har istället handlat om vad för slags ”hund” det egentligen var som rusade in på OS-stadion. Var det verkligen en hund – eller var det en varg eller en varghybrid?

I de första kommentarerna sa experterna att det verkligen var en varg. En av experterna var Jonas Wahlström. Han är ägare till Skansen-akvariet och en djurexpert som alltid tillfrågas när det handlar om djur. Så här sa han efter SVT:s sändning:

”Spontant säger jag att det är en varg. Det kan mycket väl vara ett GPS-halsband den har runt halsen. Det ser inte riktigt ut som ett vanligt hundkoppel.”

”Den är lite misstänkt brun i färgen, men de sydeuropeiska vargarna kan ha lite inslag av brunt”, tillägger Jonas Wahlström. ”Jag säger att det är en varg, men jag garanterar inget.”

TV4:s hundcoachprofil Fredrik Steen var till att börja med inne på samma spår:

”Jag vågar inte säga det definitivt, men det ser klart misstänkt ut,” sa Steen. Med det menade han att han misstänkte att det handlade om en ”riktig” varg som hade lyckats ta sig in på skidstadion i OS i Italien. Fredrik Steen igen:

”Jag tycker inte heller att beteendet är hundlikt. Den ser ut att vara obekväm i situationen. En hund hade förmodligen haft högre svansföring och rört sig mer självsäkert. Jag skulle nästan säga att det är en varg. En ung varg.”

Men senare kom både Jonas Wahlström och Fredrik Steen fram till att det nog inte rörde sig om en varg utan om en slags hund i alla fall.

Nazguls ägare heter Enrico och Alice Varesco och bor alldeles intill skidspåret i Lago di Tesero. De berättade att deras fyrbente familjemedlem Nazgul tillhörde rasen tjeckoslovakisk varghund (Ceskoslovenský vlcia). Samtidigt var de chockade över att Nazgul överhuvudtaget hade kunnat ta sig ut. Han var ju inlåst i en stor hundbur.

Tjeckisk (eller egentligen tjeckoslovakisk) varghund är en tämligen ny hundras och dessutom fortfarande ganska ovanlig. Hundrasen har en fascinerande bakgrundshistoria. Samtidigt finns det  fortfarande många frågetecken kring den här vargbaserade hundrasen. Och rasen är förbjuden i vissa länder, bl a i Norge.

I Sverige godkändes rasen för några år sen – men med hårda restriktioner. Svenska Kennelklubben godkänner inte tjeckisk varghund som ras om inte ägaren eller säljaren kan visa upp en stamtavla som garanterar att hunden är mer än fyra generationer bort ifrån en vild vargart.

Hunden måste alltså vara minst den fjärde eller femte generationens avkomma för att DNA:t från ursprungsvargen ska vara tillräckligt uttunnat. Men frågan är hur man ska kunna garantera det?

Hundrasen tjeckoslovakisk varghund kom till genom ett militärt avelsexperiment i dåvarande Tjeckoslovakien. Experimentet startade 1955. Mannen bakom initiativet hette Karel Hartl. Han tjänstgjorde vid den tjeckoslovakiska gränspolisens kennel. Hans första uppgift var att undersöka om det gick att para en karpatisk varg med en schäfer. Det visade det sig göra.

Karpaterna i Rumänien har en av Europas största vargpopulationer ned mellan 2 500 och 3 500 individer. Det gör Karpaterna till ett av de mest vargtäta områdena i hela Europa. Vargarna har levt där länge och det finns inte samma konflikter mellan varg och människa som t ex i Sverige och Norge.

De naturskyddade bergen i Karpaterna fungerar som en fristad där stammen växer och honorna kan föda sina valpar utan att bli förföljda av människor. 

Karel Hartl´s mål var att avla fram den ultimata gränsbevakningshunden. Experimentet gick ut på att kombinera uthålligheten, slitstyrkan, robustheten och instinkten hos den karpatiska vargen med intelligensen, lydnaden, lättlärdheten och det mildare temperamentet hos schäferhunden.

Här är några bilder på tjeckiska varghundar. Det är lätt att hur slående lik en varg den här hundrasen är. Kroppsbyggnaden och pälsen påminner starkt om vargen. Mankhöjden hos en fullvuxen hanne är 65 centimeter. Han väger i genomsnitt 26 kg.

Ögonen är sneda och bärnstensfärgade. Öronen är upprättstående och triangulära. Svansen är högt placerad och färgen på den tjeckiska varghunden varierar mellan gulgrå och silvergrå.  .

Den första korsningen mellan en karpatisk varg och en schäferhund ägde rum 1958. Den 26 maj samma år föddes den första kullen av hybrider mellan den karpatiska vargtiken Brita och schäferhannen Cézar z Březového háje.

Men frågan var om de valpar som vargtiken Brita födde var fertila och inte sterila. Resultatet blev positivt: Varghybriderna kunde föröka sig.

Men Karel Hartl visste att avelsexperimentet inte kunde stanna där utan måste utvidgas. Det fick inte finnas för mycket DNA från varg hos de kullar som senare skulle födas. Det måste ske en utspädning av anlagen från vargen.

För att minska mängden vilda varggener och göra den nya hundrasen mer lätthanterlig och social parade man avkommorna med schäferhundar igen. På det sättet ”spädde man ut” andelen varggener.

Det skulle så småningom visa sig att andelen vargblod i de nya valparna blev acceptabelt låg efter fyra generationer av ”återkorsningar” med schäfer samtidigt som man lyckades bevara de värdefulla fysiska egenskaperna från vargen.

 Efter 1965 avslutades experimentet. Aveln däremot fortsatte för att den nya rasens egenskaper och utseende skulle stabiliseras. Men det dröjde ända till 1982 innan den nya hundrasen erkändes som en nationell ras i Tjeckoslovakien. Internationellt erkändes rasen först 1999.

.

Den tjeckiska varghunden såsom den har avlats fram har en lång rad egenskaper som gör den till en lämplig sällskapshund för personer som klarar av att sköta denna varghund på rätt sätt. Här är en del av de eftersträvade egenskaperna:

När den tjeckiska varghunden hade erkänts som ras blev den alltmer efterfrågad, särskilt av personer som sökte en lojal och aktiv partner för utomhusaktiviteter och äventyr. Det ska dock påpekas att den här sortens varghundar är mycket krävande.

.

Vem som helst ska inte skaffa sig en tjeckisk varghund om man inte klarar av att träna och sysselsätta hunden på det sätt som han eller hon kräver för att må bra.

Varghunden behöver t ex mycket motion och ständiga aktiviteter för att de goda egenskaperna hos rasen ska upprätthållas. En understimulerad varghund kan bli aggressiv och därmed också farlig.

.

2024 fanns det bara 81 hundar registrerade i Sverige av rasen Tjeckisk varghund. Som jämförelse kan jag nämna att antalet registrerade schäferhundar var 33 766. En viss skillnad, alltså.

Samtidigt finns det i Sverige ett okänt antal varghybrider, alltså korsningar mellan hund och varg. Att avla fram varghybrider är strängt förbjudet i Sverige eftersom varghybrider av första generationen innehåller en alldeles för hög andel DNA från varg.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att även den godkända rasen tjeckisk varghund kan ha en oväntat hög andel DNA från varg i sin arvsmassa. I en färsk vetenskaplig studie från november 2025 publicerad i den vetenskapliga tidskriften ScienceDaily framgår att det är den tjeckoslovakiska varghunden som har den högsta nivån av varg-DNA i sin arvsmassa av alla hundraser, nämligen mellan 23 – 40 procent, alltså uppemot halva arvsmassan!

Andra – tidigare – studier har talat om nivåer av varg-DNA i arvsmassan på bara 10-15 procent hos den tjeckiska varghunden. Förmodligen är båda uppgifterna sanna eftersom det finns stora variationer mellan olika individer av denna ”hundras”.

Hursomhelst är det alltså så att den tjeckoslovakiska varghunden har mest varg-DNA i sin arvsmassa, nämligen upp till 40 procent.

Hunden så som vi känner den kan ha funnits långt längre än vi har trott. En studie visar att hundens föregångare skildes från vargen redan någon gång mellan 27 000 och 40 000 år sedan. Analyser av arvsmassan från en förhistorisk varg från Tajmyrhalvön i Ryssland visar att den var närbesläktad med den gemensamma föregångaren till dagens vargar och hundar. 

Varg har förekommit på norra halvklotet i flera hundratusen år. I motsats till många andra större däggdjur överlevde vargen den senaste istiden. Hunden ska ha härstammat från två olika vargpopulationer som tämjdes i östra eller centrala Asien.

.

Var det kanske så här urfadern till hunden såg ut. Bilden är inspirerad av en 19 000 år gammal grottmålning i Frankrike:

Men nu tillbaka till den plats där hela den här historien började – hos varghunden Nazgul i Lago di Tesero i Italien. På många av de bilder på Nazgul som har kablats ut över världen och som också jag visar i det här inlägget är likheten med en varg iögonenfallande. De som inte har känt till den här ”hundrasen” tidigare har stor anledning att bli överraskade, kanske till och med chockerade.

Vi svenskar ser ju nästan bara bilder på svenska och skandinaviska vargar och vet hur en ”riktig” varg ser ut. Exempelvis så här:

Jag har starka misstankar om att den tjeckiska varghunden Nazgul är mer varg än hund. Utseendet tyder på det när man jämför bilder på Nazgul med t ex svenska och skandinaviska vargar. Eftersom andelen DNA från varg kan variera starkt mellan olika individer av rasen tjeckisk varghund, i vissa fall upp till 40 procents varg-DNA i arvsmassan, så ska man inte utesluta detta. Men det finns säkert de

Jag avslutar det här inlägget med en bildjämförelse mellan Nazgul och en svensk varg. Som jag själv ser det är de båda djuren nästan lika som bär, i varje fall lika lika som blåbär och odon. Döm själva: