Den 8 februari i år offentliggjorde valberedningen i Svenska cykelförbundet att jag var nominerad till ledamot av Cykelförbundets förbundsstyrelse. Detta har jag också berättat om här på min blogg.

Det var tidigt i höstas som valberedningens ordförande Jonas Sköld frågade mig om jag var intresserad av att ingå i styrelsen för Svenska cykelförbundet. Absolut, svarade jag, det skulle vara jättekul. Jag var oerhörd glad och smickrad över att få detta fina erbjudande.

Valberedningens kvarnar malde på och den 8 februari nominerade en enig valberedning mig till ny ledamot i styrelsen. Valet skulle ske på förbundets årsmöte i Jönköping den  11 mars. Wow, tyckte jag, som under flera månader sen jag fick frågan har funderat över vilka förbättringar jag skulle vilja åstadkomma för svensk cykelsport, både när det gäller tävlingsresultat, organisatoriska förhållanden och bättre genomslag i massmedia.

Många undrar förstås hur det har gått. Den 11 mars var ju i söndags.

Jodå, idag kan jag avslöja att jag inte blev invald i styrelsen. Jag blev ratad av förbundets årsmöte.  Någon annan fick min plats istället. Vet ni varför? Jo, därför att jag för några veckor sen hade den dåliga smaken att öppet kritisera Svenska Cykelförbundet, och det tålde man inte.

Jag blev i slutet av februari uppringd av en sportreporter på Dagens nyheter som hade läst att jag hade blivit nominerad till styrelsen för Svenska cykelförbundet. Reportern ville skriva om detta och ville göra en intervju med mig. Jag berättade i intervjun att jag var oerhört glad över att få detta stora förtroende. Jag var också glad över att cykelförbundets valberedning trodde att jag skulle kunna tillföra svensk cykelsport ny kompetens.

Reportern frågade därefter vad jag ansåg om den konflikt som pågått mellan cykelförbundet och bland andra mountaincyklisten Jenny Rissveds. Jenny Rissveds blev ju olympiska mästarinna på mountainbike vid OS i Rio 2016. Hon har alltså varit världens bästa kvinnliga mountainbikecyklist.

Men oturligt nog hamnade hon i fjol i en djup konflikt med Svenska cykelförbundet eftersom cykelförbundet förbjöd henne att i samband med mästerskap köra med sin egen cykelhjälm som hon är sponsrad av en cykeltillverkare för att bära. Cykelförbundet krävde alltså att Jenny Rissveds i samband med mästerskapstävlingar skulle använda en hjälm som tillverkats av ett annat företag som förbundet har tecknat ett sponsoravtal med och vars hjälmar de svenska cyklisterna var tvungna att bära på mästerskapstävlingar.

Denna hjälmkonflikt ledde till en uppslitande tvist mellan fina och duktiga Jenny Rissveds och cykelförbundet. Konflikten resulterade i att Jenny Rissveds i höstas hoppade av mountainbike-VM i Australien.

Men det var inte bara Rissveds som hamnade i kläm på grund av denna konflikt. Det gjorde också Alexandra Engen, en annan av Sveriges bästa kvinnliga mountainbikecyklister. Även hon tvingades avstå från VM i Australien liksom juniorvärldsmästarinnan i mountainbike Ida Jansson.

Det var denna konflikt som jag blev ombedd att kommentera i Dagens Nyheter. Jag förklarade att jag alltid hade betraktat den här hjälmstriden som fullkomligt obegriplig. Jag sa också att jag tyckte att den kändes närmast 1800-talsmässig och byråkratisk och att cykelförbundet inte borde ha dragit igång det här bråket. Det här var ett exempel på hur idrottsmän och idrottskvinnor hamnar i kläm mellan olika sponsorintressen.

Detta skulle jag aldrig ha sagt. Jag blev mer eller mindre utskälld av cykelförbundets styrelseordförande Stefhan Klang. Jag blev också kritiserad av valberedningens ordförande Jonas Sköld och jag anade min kritik mot förbundet skulle försvåra mina chanser att bli invald i styrelsen. Men Sköld lovade ändå att han skulle driva mitt namn på årsmötet.

Jag hade uppenbarligen rört vid en mycket känslig nerv. Cykelförbundet hade redan tidigare blivit kritiserat för den där hjälmkonflikten och nu spädde jag på kritiken ytterligare. Men jag sa bara vad jag tyckte utan att beakta tänka vad kritiken skulle kunna innebära för min ”karriär” inom cykelförbundet.

När Bosse och jag satt i bilen i söndags på väg upp till Vålådalen fick jag beskedet: Jag hade blivit ratad av årsmötet. De ville inte ha in mig i styrelsen. Men enligt valberedningens ordförande berodde detta inte på min kritik mot förbundet. Att jag inte blev invald berodde enligt honom att jag inte var närvarande vid årsmötet. Hade jag varit där och visat upp upp mig där, så skulle jag ha blivit invald.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Jag hade tidigt gjort klart att jag inte skulle kunna närvara vid årsmötet eftersom jag skulle åka till Vålådalen för att hålla ett föredrag om vargfrågan vid ett symposium. Det är självklart att det inte var min frånvaro från årsmötet som gjorde att jag inte blev invald. Det var naturligtvis den kritik som jag hade riktat mot förbundet några veckor tidigare och som uppenbarligen hade rivit upp djupa sår.

Självklart borde jag ha förstått att man inte kritiserar det förbund som man är föreslagen att leda via en styrelsepost. Jag borde ha hållit tillbaka min kritik och bara svarat något vagt och diplomatiskt på Dagens nyheters fråga.

Men jag har aldrig varit taktisk. Om jag tycker att något är fel, så säger jag det utan att snegla på om det är bra för min karriär eller inte.

Nu blir jag alltså inte någon ”cykelpamp”. Jag sörjer egentligen inte detta. Den tid jag framöver skulle ha lagt ner på svensk cykelsport kan jag nu använda till andra viktiga saker, t ex min egen cykelträning, till författarskap, bloggande och till mitt måleri.

Samtidigt sitter det en liten tagg och sticker mig i hjärttrakten. Det är synd att man inte får framföra kritik. För om jag hade hamnat i Svenska Cykelförbundets styrelse skulle jag inte ha försatt något tillfälle att uttrycka kritik om jag ansåg att kritiken skulle göra verksamheten bättre.

Nej, man ska vara tyst och snäll. Framförallt får man inte uttala sin kritik öppet, t ex i Dagens Nyheter.

Aja baja, Elisabet! Hur korkad får man vara?