På senare år har mitt förhållande till julen blivit alltmer komplicerat. Jag har varje år känt mig lurad av julen. Först längtar man till julen. Sen kommer den med allt sitt överdåd. Då tror man att man är lycklig. Man har glömt tristessen. Man översköljs av ljus, ljus, massor av ljus, av mat i alla dess former och av presenter och julklappar, blommor, julgranar, adventsstakar och juldekorationer, vars enda uppgift är att dölja tillvarons inneboende meningslöshet.

När julen är över – ja, redan när julaftonen är över – kommer tristessen tillbaka. Bakslaget. Besvikelsen över att man inte blev det minsta lycklig av att det var jul. Allt var ju bara en illusion för att dölja tomheten, för att få oss att glömma mörkret – och framförallt för att få oss att köpa, köpa, köpa prylar och ännu fler prylar – i tron att det skulle göra oss lyckligare. I själva verket blir vi allt olyckligare.

Våra dåliga samveten krymper när vi skänker våra julklappar till barn och släktingar. När vi förväntansfullt öppnar våra egna julklappspaket ser de lockande ut i sitt vackra omslagspapper. Under omslagspapperet döljer sig dessvärre besvikelsen. Jaså, bara ett nytt mobilskal. Eller ett par vantar. Eller några skönhetsprodukter i presentförpackning som vi aldrig kommer att använda eftersom vi redan för länge sen har valt ett helt annat märke.

Bosse och jag har inte avvecklat julen helt. Vi har fortfarande adventsstakar i fönstren, stearinljus på matbordet och någon förförisk adventsstjärna i ett fönster. Däremot blev det ingen julgran i år. Vi bestämde tidigt att vi skulle lära oss att leva utan julgran. Det har gått bra. Jag älskar egentligen julgranar, ju mer pyntade och färgglada desto bättre. Men även julgranen är en illusion. När alla glaskulorna plockas bort, när julgransljusen tas bort från grenarna så står det kvar ett halvdött skelett av ett träd som aldrig mer kommer att leva.

Och med julgranssakerna och julgransljusen försvinner också illusionen om skönheten och harmonin i tillvaron.

Någon julmat äter vi inte sen flera år tillbaka. Visst lagar vi något gott till middag på julafton men sillen finns inte där. Inte heller rödbetssalladen eller korvarna. Inte heller köttbullarna. Inte syltan och lutfisken. Inte risgrynsgröten. Inte den traditionsenliga nubben. Inte doppet i grytan. Inte någon Janssons frestelse. Bara en helt vanlig söndagsmiddag.

Det är egentligen inte av moraliska skäl som vi håller på att avveckla julen. Vi gör det inte för klimatets skull. Vi är heller inte veganer eller renlevnadsmänniskor på andra sätt. Nej, vi försöker hålla julen ifrån oss därför att vi – eller åtminstone jag – känner oss lurade. Julen med alla sina ljus och sitt överdåd invaggar oss i en drömtillvaro som varken är sann eller nyttig. Bara falsk i all sin lockelse. Under flera veckor lever vi i en illusion, som bara är ett utanverk och som snart ska tas ifrån oss.

Bosse och jag köper aldrig några julklappar till varandra längre. Det slutade vi med för tio år sen. Det var längesen jag fick någon julklapp. Egentligen gillar jag julklappar men jag kan också leva utan dem. Julklapparna är ännu en symbol för slöseriet, för den skadliga konsumtionshetsen, för abdikationen inför de kommersiella krafter som försöker få oss att konsumera så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt.

Ju fler julklappar som säljs desto högre BNP (bruttonationalprodukt) och desto mera klirr i butiksinnehavarnas kassor. Varför ska vi gynna en tillväxt som egentligen inte är på riktigt.

Jag är uppväxt i en familj där julen var den viktigaste tidpunkten på hela året. Allt kretsade kring julen, julklapparna, julbaket och julmaten. Mamma köpte julklapparna redan i oktober. Under hela december slet hon ut sin kropp med kakbak och bullbak, brödbak, korvstoppning, lutning av långa, skinkgriljering, sillinläggningar, egenproduktion av juldricka, Ris à la Malta, risgrynsgröt, hemmagjorda syltor, revbenspjäll, knäck och ischoklad, ja allt.

Fram till julaftons eftermiddag när vi hade börjat äta julmenyn höll sig spänningen vid liv. Livet kändes fortfarande som en dröm. Drömmen kulminerade med utdelningen av julklapparna, som inte fick ske förrän mamma hade diskat juldisken. När julklapparna delades ut hölls fortfarande spänningen vid liv.

Men sen förbyttes stämningen till ett kaos av trasiga kartonger, sönderslitet omslagspapper och avklippta julklappssnören. Dagen-efter-stämningen hade redan infunnit sig.

Tristessen återkom, den tristess som mamma och vi andra i familjen i flera veckors tid försökte gömma undan. Tomheten bredde ut sig. Men mamma ville aldrig att julen skulle ta slut. Först i slutet av februari kastade hon ut julgranen. Då växte det redan långa ljusgröna knoppar på grenarna.

Solen hade för längesen kommit tillbaka. Det var redan ljust på mornarna. Mörkret var på väg bort. Men mamma gjorde allt för att hålla mörkret kvar – genom att hålla julen kvar.

Ett bättre bevis för det gigantiska illusionsnummer som julen är finns inte.

God Jul på er i alla fall!

Julbilder: Elisabet Höglund

PS på juldagen 2019:

Kanske är det helt enkelt så att vi behöver julen för att dölja tomheten i våra liv. För att livet inte ska förbli tomt måste man fylla det med innehåll av olika slag. Det kan handla om kärlek, god mat, god litteratur, sport, kläder, vackra saker – och jul. Under julen är ju tomrummet borta – men det kommer alltid tillbaka.

DS.