Idag, den 2 oktober 2024, är det 3 månader och 3 dagar sen Bosse, jag och lilla Ingrid flyttade från mitt älskade hus i Tungelsta till mitt andra hus i Älvhyttan 23 mil bort. Sen den 15 augusti är vi folkbokförda i Nora kommun och har inga band till Tungelsta längre – förutom mitt hus förstås, som ännu inte är sålt.

Igår, den 1 oktober, var vi där – men bara över dagen. Jag körde 47 mil fram och tillbaka för att hämta mina vinterdäck till bilen, skidorna och stavarna, fyra vinterkappor och vinterjackor, vinterstövlar och några par kraftiga boots samt lite småsaker som jag ville ha här i Älvhyttan, t ex mina två jordglober från de två segrarna i ”På spåret”.

Resten får flyttbilen ta – när den tiden nu kommer. Jag vet inte idag när det blir. Förhoppningsvis någon gång senare i höst men man kan aldrig veta.

I huset i Tungelsta slog vi också på några värmeelement i köket och två av rummen för att folk inte skulle frysa ihjäl när de kommer på visning på söndag. På söndag den 6 oktober kommer mäklaren att hålla den tredje visningen och då får inte besökarna frysa ihjäl när de kommer in i huset.

”Välkomna tillbaka”, ropade vår trevlige granne som passerade med sin bil men stannade upp när han fick syn på oss.

”Vi är inte tillbaka”, svarade Bosse. ”Vi är bara här för att hämta några saker.”

Tjugo över fyra var vi klara, satte oss i bilen och körde de 23 milen tillbaka till Älvhyttan. Det var jag som körde. Bilresan blev allt konstigare. Grumliga känslor och tankar dök upp i mitt huvud när vi passerade Södertälje, Strängnäs, Eskilstuna, avfarten mot Köping, Arboga, Fellingsbro, Frövi, avfarten mot Lindesberg, Nora, Gyttorp …

När vi passerade en av Sveriges vackraste sjöar, Vikern, som ligger mellan Gyttorp och Älvhyttan, hade solen gått ner för längesen. Men himlen var fortfarande röd i väster. Det allt svagare dagsljuset kämpade in i det sista för att hålla sig kvar en stund till. Men det dröjde inte länge förrän även ljuset försvann bakom horisonten.

Under de här timmarna i bilen började jag långsamt känna ett vemod, en melankoli, ja en sorg, som jag inte hade känt tidigare – eller kanske inte vågat känna tidigare. Både jag och Bosse hade ju varit så entusiastiska över att bosätta oss i det vackra Älvhyttan.

Men då var det fortfarande sommar och vissa dagar var det ganska varmt även om sommaren som helhet tillhör de sämsta på många år.

I somras hade de dystra nostalgiska tankarna ännu inte börjat tära i mitt huvud. Jag insåg det när jag körde där i skymningen för att möta solnedgången att jag hade förträngt den sorg jag egentligen hade känt över att lämna det underbara hem som jag har haft i nästan fyrtio år. Jag köpte huset som fritidshus 1984 men flyttade in permanent redan 1989.

För mig var mitt (och vårt) hem i Tungelsta en dröm som hade slagit in. Nu har jag själv med mina egna händer slagit sönder den drömmen, krossat den i småbitar. Hur var det möjligt?

Kan man verkligen radera ut fyrtio år av sitt liv och sedan gå vidare som om ingenting hade hänt?

Uppenbarligen kan man det. Samtidigt insåg jag igår kväll att jag hade trängt utan alla tendenser till sorg och saknad. Jag hade intalat mig att Tungelsta bara hade varit en mellanlandning (dock en ganska lång sådan) i mitt liv och att jag och vi måste söka nya mål trots att vi håller på att bli gamla.

Det jag känner just nu är en sorg som jag har tryckt tillbaka i många månader, en smärta som inte har tillåtits komma fram, en gråt av förtvivlan som jag har hållit på avstånd, en saknad som jag har förvägrat mig själv att leva ut – för att istället glädja mig åt mitt nya liv.

”Att skiljas är att dö en smula”, skrev jag i ett inlägg här på min blogg tidigt i somras när det var klart att jag skulle sälja huset i Tungelsta och flytta hit.

Så är det ju. När man lämnar ett hus och en plats som man har älskat så dör något inom en. Ett stort stycke av mitt liv förvandlas plötsligt till något som ska glömmas därför att det är borta. Detta måste jag lära mig att leva med.

Samtidigt måste jag intala mig själv att jag inte flyr ifrån något som har varit dåligt för att flytta till något som är bättre. Nej, jag flyr inte. Jag flyttar istället från något som var väldigt bra till något som kanske blir lika bra, rentav ännu bättre.

Som alla andra har både Bosse och jag flyttat flera gånger under våra liv. Om jag ska tala för mig själv har jag aldrig saknat den plats som jag flyttade ifrån. Jag har alltid sagt till mig själv att inte vara nostalgisk, inte blicka bakåt utan bara blicka framåt. Det löftet har jag också hållit – och jag tänker hålla det den här gången också.

Orsaken till att jag skriver det här är inte att jag har ångrat mitt och vårt beslut att flytta hit till Älvhyttan. Aldrig i livet. Beslutet är fattat. Beslutet ska verkställas. Jag ska inte fega ur och krypa tillbaka till den gamla tryggheten. Vi ska leva här Bosse och jag under resten av vårt liv.

Samtidigt är det viktigt att inte förtränga det gamla. Det är ju det gamla, det som hände tidigare i livet, som har gjort mig och dig till den vi är idag. Människan blir aldrig pånyttfödd. Hon är en produkt, ett resultat av sitt eget liv, sina egna handlingar, sina egna beslut, sina icke-beslut, sina erfarenheter, sina lärdomar och förstås också sina misstag.

Jag tror inte att beslutet att ”flytta ut på landet” är ett misstag. Man lever ju inte bara ett liv på ytan, bland sina tillhörigheter, sina möbler, sina hus. Man lever ju också ett inre liv – och det är detta inre liv som jag vill bejaka och utveckla – men i en annan miljö .

Se aldrig tillbaka- men glöm aldrig det som var. Det får bli min nya livsfilosofi.

Godnatt!