Jag vet inte om svenska kvinnor är annorlunda än kvinnor i andra länder. Ibland tror jag det. I alla fall verkar svenska kvinnor tolka det här med feminism och jämställdhet annorlunda än andra kvinnor. Feminism i Sverige handlar inte längre om en kamp för jämställdhet, rättvisa villkor för kvinnor, samma möjligheter för kvinnor att hävda sig på arbetsmarknaden än män etc. Feminismen i Sverige handlar om mens.

De senaste veckornas feministiska debatt har handlat om mens. Kvinnors mens. Den blödning från underlivet under en vecka i månaden som kvinnor sen tidernas begynnelse har fått lära sig att leva med. Menstruationen är något helt naturligt. När ett ägg inte har blivit befruktat i livmordern gör kroppen sig av med ägget. Samtidigt sker en blödning i livmoderslemhinnan som sannolikt har som funktion att driva ut det obefruktade ägget.

Menstruationen är något kvinnor alltid har fått leva med, något naturligt som är förknippat med kvinnokroppens sätt att fungera och som också är intimt förknippat med fortplantningsförmågan. När en kvinna får sin månatliga mens är det ett tecken på att hon  a) är frisk, b) att hon inte är gravid. Märkligare än så är det inte.

Men en klick radikala feminister i Sverige går nu till storms mot det s k samhället för att detta inte beaktar att kvinnor har mens en gång i månaden. Visst gör det ont att ha mens. Visst är det blodigt och kladdigt. Visst får man tänka sig för när det gäller mensskydd och att man är rätt klädd under menstruationsperioderna. Men mensen är det mest naturliga som finns. Det är lika naturligt som att äta och gå på toaletten – eller sova, för att ta ett annat exempel. Mensen är ingen sjukdom, snarare ett friskhetstecken.

De superfeministiska kvinnorna tycker inte att samhället och arbetsgivarna tar deras mens på allvar. Därför kräver de nu s k menscertifierade arbetsplatser. Det innebär att arbetsgivarna ska börja anpassa arbetsplatserna efter kvinnornas menscykel. Alla arbetsgivare och andra som inte har mens uppmanas att lära sig förstå hur fasansfullt olidligt det är att ha mens och att man som kvinna därför måste särbehandlas.

Jag har aldrig hört talas om något löjligare än kravet på menscertifiering! Vilka tror ni att ni är, ni kvinnor som ser er menstruation som något exklusivt, allvarligt och något som samhället ska ta en alldeles särskild hänsyn till? Visst kan det vara besvärligt med mens. Visst gör det ont. Visst mår man inte särskilt bra. Visst kostar det pengar att köpa bindor, tamponger och trosskydd. Men mens är faktiskt inget samhällsproblem. Mens är ingen sjukdom som omgivningen ska ta en alldeles särskild hänsyn till. Mens är kort sagt det naturligaste som finns och en del av kvinnokroppens sätt att förbereda sig för fortplantningen.

I flera år har vissa grupper av kvinnor krävt gratis mensskydd. Samhället ska subventionera tamponger på samma sätt som staten subventionerar läkemedel. Samma kvinnor som kräver gratis mensskydd har däremot inga problem med att betala för de cigarretter de röker eller den alkohol de dricker. Men mensskyddet, det ska vara gratis.

Löjligt. Det finns större vårdbehov att täcka än att subventionera tamponger och bindor.

Den andra sidan av den nyfeminisiska debatten handlar om klimakteriet, detta hemska tillstånd, som borde lagstiftas bort. Sida upp och sida ner läser vi om kvinnor som klagar över hur klimakteriet förändrar dem, hur dåligt de mår, hur fula och oattraktiva de blir, hur blodet vallar i takt med att östrogenproduktionen i kroppen minskar.

Visst är klimakteriet för många ett trauma. Men klimakteriet är liksom mens något helt naturligt. De kvinnor som lever tillräckligt länge kommer förr eller senare in i klimakteriet, denna bortre gräns för den kvinnliga fortplantningsförmågan.

Klimakteriet är ingen katastrof. Tvärtom mår kvinnor som har gått igenom klimakteriet psykiskt och fysiskt bättre än kvinnor som ännu inte har kommit in i klimakteriet. Kvinnokroppen förändras inte på något avgörande sätt efter klimakteriet. Den enda skillnaden är att man inte har mens och att man inte kan bli gravid. I övrigt mår man väldigt bra, blir yngre och yngre med åren och dessutom vackrare än någonsin. Ja, det senare finns tusentals exempel på. Många kvinnor är vackrare efter klimakteriet än de var i sin ungdom.

Det finns dessutom läkemedel som lindrar klimakteriebesvären. Det stavas östrogen. Jag har själv använt östrogen med stor framgång. Östrogen i små doser under ett antal år skadar inte kroppen men förbättrar måendet för hundratusentals kvinnor. Man slipper blodvallningar. Man slipper sömnproblem. Man slipper viktuppgång. Det enda man bör tänka på är att motionera och träna regelbundet efter klimakteriet för att förhindra benskörhet. Benskörhet kan vara en effekt av att östrogenproduktionen i kroppen minskar.

Så kvinnor, sluta med att beklaga er över det mest naturliga som finns för det kvinnliga könet. Att gnälla över mensvärk är ett hån mot alla de människor som verkligen lider av svåra och kanske dödliga sjukdomar. Vad är lite mensvärk mot de smärtor som en långt framskriden cancer kan ge?  Eller andra sjukdomar som inte är  dödliga men minst lika smärtsamma som mensvärk? Jag bara undrar. Jag vet hur det är. Jag har själv varit svårt sjuk.

Att driva feministiska krav på gratis mensskydd eller menscertifiering är en jämställdhetsarbetets återvändsgränd. De kvinnor som tycker att mensen är viktigare än lika rättigheter till arbete och utbildning har missat något mycket väsentligt.

Att börja studera sin egen navel – eller fördensskull sin egen vagina – är ett sätt att vända sig bort mot det som är väsentligt i en kvinnas tillvaro, nämligen samma rättigheter som männen i samhället och i det övriga livet.

Nej kvinnor, börja använda er hjärna istället, om ni har någon. Kvinnors hjärnor är betydligt mer sofistikerade och i vissa fall överlägsna mäns hjärnor. Använd den hjärnkraften till att skapa något stort och bestående istället för att gräva ner i mensblödningar och klimakterieskräck.