Läs gärna min debattartikel idag i Expressen om de apatiska flyktingbarnen!

De apatiska flyktingbarnen har varit ett kontroversiellt debattämne i Sverige ända sen början av 2000-talet. Jag har själv intresserat mig starkt för denna fråga, som jag anser är en av de senaste tjugo årens största svenska flyktingtragedi. Det handlade om oskyldiga barn som utnyttjades av sina föräldrar att bli ”apatiska” för att familjerna lättare skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Apatiska barn

Redan i oktober 2008 skrev jag en av många starkt ifrågasatt krönika i tidningen Expressen där jag på den tiden var krönikör. I krönikan berättade jag ”sanningen” om de apatiska flyktingbarnen.

Apatiska flyktingbarn
genrebild

I torsdags blev jag tillfrågad av Expressens debattredaktör Per Zettermark om jag hade lust att skriva en debattartikel i tidningen om de apatiska flyktingbarnen. Orsaken till hans fråga var att det ju var jag som redan 2008 hade skrivit en avslöjande krönika om den psykiska och fysiska misshandeln om dessa flyktingbarn och det faktum att stora delar av det svenska etablissemanget hade svikit flyktingbarnen eftersom de vägrade att förstå att barnen i många fall var utnyttjade av sina föräldrar att ”spela” apatiska för att på det sättet lättare kunna utverka uppehållstillstånd i Sverige.

Min krönika i Expressen hösten 2008
Bild: Skärmavbild

De här familjerna kom alla från före detta sovjetrepubliker i Asien samt från länder i det forna Jugoslavien. Personer från dessa länder hade då – och har inte heller nu – någon asylrätt i Sverige eftersom länderna inte befinner sig i krig.

”Ja, självklart”, svarade jag på Zettermarks fråga. ”Jag skriver gärna en artikel i Expressen eftersom jag känner starkt för den här frågan”.

Sagt och gjort. Jag skrev artikeln igår och idag publicerades den i Expressens nättidning. I morgon kommer artikeln att publiceras i Expressens papperstidning.

Min debattartikel i Expressen idag
Bild: Skärmavbild

Artikeln lyder:

”Redan 2008 skrev jag sanningen om ”apatiska” barnen

 

När välviljan och godtrogenheten hos lättmanipulerade svenskar slår till, är sanningen det första offret. I nästan 20 år blåljög politiker, barnläkare och journalister om de ”apatiska” flyktingbarnen, skriver Elisabet Höglund.

DEBATT. Frågan om de apatiska flyktingbarnen är ett av de senaste decenniernas största journalistiska haverier. Jag har följt frågan under nästan tjugo år och har sett hur journalister, barnläkare och politiker i skön förening har blåljugit framför ögonen på sina läsare, tittare och väljare. De har inte försökt titta bakom skynket för att hitta alternativa förklaringar till varför flyktingbarnen blev ”apatiska”. De har inte försökt problematisera. De har inte ställt de självklara motfrågorna. De har inte vågat ifrågasätta.

Fenomenet med de apatiska flyktingbarnen blev en akut politisk, medicinsk och journalistisk kris i Sverige i början av 2000-talet. Hundratals barn till flyktingar från republiker i det forna Sovjet och forna Jugoslavien blev plötsligt apatiska när deras föräldrar fick avslag på sina asylansökningar. Barnen slutade prata, slutade äta, låg till synes livlösa i sina sängar. Förtvivlade föräldrar visade villigt upp sina sjuka barn framför tv-kamerorna och förklarade att om de inte fick uppehållstillstånd i Sverige så skulle barnen dö.

Genrebild på sjuka barn
Bild: doktorn.com

Hätsk strid mellan två läger

En hätsk strid uppstod mellan två läger: De som misstänkte att de apatiska barnen simulerade eller hade tvingats simulera av sina föräldrar för att utverka uppehållstillstånd och de som hävdade att barnen var allvarligt sjuka, drabbade av uppgivenhetssyndrom, på grund av den omänskliga asylprocessen i Sverige och traumatiska upplevelser i sina gamla hemländer.

Jag påpekade att det bara var i Sverige som flyktingbarnen blev apatiska. Jag påpekade också att de flesta barnen märkligt nog blev friska så fort familjerna hade beviljats uppehållstillstånd.

Två barnläkare utmärkte sig i den senare gruppen: Göran Bodegård och Henry Ascher. Okritiska men tongivande journalister ställde inte en enda kritisk fråga till dessa barnläkare. Istället fabricerades det ena sorgliga snyftreportaget efter det andra. Hat piskades upp mot de myndigheter som avslog familjernas asylansökningar.

Gellert Tamas i spetsen

En som massakrerades till spån i massmediejakten var psykologen Marie Hessle. Hon var mellan 2004 och 2006 regeringens samordnare i frågan om de apatiska flyktingbarnen. Hon drog en försiktig slutsats att man inte kunde utesluta att en del av de apatiska barnen simulerade.

I bräschen för vendettan gick SVT:s ”Uppdrag granskning” med reportern Gellert Tamas i spetsen. Han beskyllde Marie Hessle för att ”ljuga, sprida rykten och rena faktafel”.

Gellert Tamas´ bok ”De apatiska”
Bild: tamas.se

Gellert Tamas fortsatte sin kritik i boken ”De apatiska”, som kom ut 2009. Boken hyllades. Tamas blev helgonförklarad. Men kanoniseringen bestod inte. Det har senare framkommit att Tamas har utelämnat avgörande uppgifter.

Jag skrev redan 2008

I denna fråga fanns bara svart och vitt, onda och goda. Men alla journalister svalde inte hyckleriet kring de apatiska flyktingbarnen. Jag själv skrev redan i november 2008 en krönika här i Expressen där jag lade fram precis de fakta och misstankar kring de apatiska flyktingbarnen som i dag börjar bli allmängods.

Genrebild på sjukt barn som sondmatas
Bild: gramho.com

Jag gick till angrepp mot masshysterin hos okritiska journalister, läkare och politiker. Jag ifrågasatte den ensidiga rapporteringen i media. Jag konstaterade att de apatiska barnen enbart kom från länder i forna Sovjet, t ex Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan, Kazakstan och länder på Balkan.

Jag påpekade att det bara var i Sverige som flyktingbarnen blev apatiska. Jag påpekade också att de flesta barnen märkligt nog blev friska så fort familjerna hade beviljats uppehållstillstånd.

Filter vände opinionen i naiva Sverige

Men det var först i höstas som magasinet Filter fick opinionen i Sverige att svänga 180 grader. Reportern Ola Sandstig hade mött två flyktingbarn, Anahit och Nermin, som öppet avslöjade att de hade manipulerats av sina föräldrar att spela sjuka. De berättade också om andra barn som hade tvingats bli apatiska.

Det är tragiskt att det skulle ta nästan tjugo år innan något som liknar en sanning om de apatiska flyktingbarnen kom fram. Fenomenet visar att när välviljan och godtrogenheten hos lättmanipulerade svenskar slår till, så är sanningen det första offret.

Av Elisabet Höglund

Journalist, författare, bloggare och tidigare krönikör på Expressen”

————————————————————————————————————————

Och här kan ni också läsa min krönika i Expressen från hösten 2008:

LÄS HÖGLUNDS TEXT FRÅN 2008: Därför slutade jag på Aktuellt

Jag blev naturligtvis glad över att Expressens debattchef uppmärksammade att jag redan för nästan tolv år sen skrev en artikel i detta kontroversiella ämne. När jag skrev det jag skrev den gången innebar att jag tog en mycket stor risk. Jag blev efteråt beskylld för att vara rasist, fascist, främlingsfientlig, sverigedemokrat och flyktingmotståndare. Det var många hårda ord som jag utsattes för och jag mådde dåligt efteråt eftersom jag redan då visste att jag hade rätt.

”Jag är självfallet glad idag.”

Nu har historien visat att det var jag som hade rätt och de som kritiserade mig som hade fel. Jag är glad för denna revansch och att den uppmärksammas på det här sättet.