Det var längesen jag blev så upprörd som när jag läste journalisten Alex Schulmans lördagskrönika i Expressen igår. Sällan har jag upplevt hur en s k modern man utsätter sin egen fru för ett karaktärsmord utan jämförelse. Hade jag själv varit gift med Alex Schulman (vilken jag tack och lov inte är) så hade jag omedelbart tagit konsekvenserna av det.

För att förnedra och förminska sin fru tar Schulman till det klassiska knepet som kvinnoföraktande män gärna tar till: Min fru är en usel bilförare. Visserligen påstår Schulman att han med detta inte påstår att alla kvinnor är sämre på att köra bil än män. Dock hävdar han att han själv är en bättre och säkrare bilförare än frun.

Så här inleder han krönikan och det är Alex Schulmans fru det handlar om:

”Hon säger ofta ”oj” när hon kör, som om hon i framförandet av bilen hela tiden blir utsatt för obehagliga överraskningar, som tar henne på sängen. Jag vill aldrig sitta i en bil och höra hen som kör bilen säga ”oj”. Hon kör för nära en refug – ”oj”. En fotgängare vill passera över ett övergångsställe – ”oj”. Det slår om till rött på Tulegatan – ”oj”. Det är som att hon befinner sig i ett tv-spel, på en av de svåraste banorna. Storögt tittar hon ut genom vindrutan, navigerar fram, reagerar med starka känslor, pustar ut när hon klarat sig genom en knivig passage utan att skada någon. Det är som en fördröjning, det är som att det laggar för henne när hon kör. Som att hon ser verkligheten två sekunder efter den inträffar, och därför blir reaktionerna hela tiden sena, i sista stund och därför säger hon hela tiden ”oj”.”

Han fortsätter att berätta om hur frun nyligen lyckades ramponera familjens fina bil genom att köra på en pelare i garaget som slet upp djupa revor i lacken:

”Jag borde … inte varit förvånad när jag häromdagen gick ner till garaget för att ta bilen. Jag visste att hon hade använt den dagen innan. Jag borde ha anat att det skulle vara nåt tjall. Jag skulle just stiga in i bilen när jag upplevde att ett ljust sken signalerade till mig från bilens sida. I den mörkgråa lacken över hela bakre passagerardörren sträckte fem eller sex långa revor i vitt ut sig. Det var som att bilen blivit klöst av ett enormt, förhistoriskt djur. Jag böjde mig ner, betraktade skadan. Och så ringde jag upp henne och frågade vad som hade hänt med bilen. 

Bilen, vadå bilen, det är väl inget som hänt med bilen?

Jo, sa jag. Hela sidan är skadad. 

Nej, det visste hon ingenting om. Jag lät fingertopparna löpa över den skadade lacken. Det handlade inte om några skråmor, plåten var ordentligt bucklad. Det här var ingen repa som kunde smyga sig dit utan att föraren upptäckte det. När det här hände så måste bilen skakat till, och ljuden! Gnisslet måste varit sataniskt. Jag frågade henne varför hon inte bara kunde erkänna. Då blev hon vansinnig. Började skrika om att det fattar jag väl att någon kört in i bilen när den stått i garaget, någon som skulle parkera bredvid, som kom för nära, och det var för jävligt att jag inte bara kunde lita på henne när hon sa att hon inte vet ett skit om någon jävla repa, och så lade hon på luren. 

I min enfald trodde jag på henne – en liten stund.”

För att försäkra sig om att hustrun verkligen talade sanning gjorde redaktör Schulman en besiktning av garaget. Jodå, han upptäckte pelaren, den pelare som hustrun hade kört på och skrapat sönder bakre sidodörren med.

”Där hittade jag märken, rester av en mörkgrå lack som exakt korresponderade med den på bilen. Och jag gick tillbaka till revorna i bilen, såg att den mjölkvita färgen var exakt densamma som på pelaren. Jag ringde min fru igen, berättade att jag hittat spår av lacken i pelaren. Och spår av pelaren i lacken. Jag frågade henne om hon trodde att det kunde ha varit pelaren som kört in i bilen under natten. Och om vi skulle anmäla pelaren till polisen för skadegörelse. Då blev hon ju galen. Hur det hade gått till stod ju klart nu. Hon hade förstås kört in i pelaren när hon skulle parkera, inte sagt nåt om saken till mig och gått vidare i livet. Och ju mer tydlig hennes lögn blev, desto mer måste hon höja rösten för att dölja den. Hon skrek besinningslöst på mig. Sa en del ofattbara saker. Och jag skrek väl själv. Hon slängde på luren.”

Slutsatsen i krönikan i Expressen var enligt Schulman inte att påstå att kvinnor är sämre på att köra bil än män men att hans egen fru var sämre på att köra bil än han.

Nu frågar jag mig: Av vilken anledning berättar Alex Schulman det här för Expressens hundratusentals läsare? Om min man skulle råka få en repa på sin bil i ett garage så skulle jag aldrig håna honom på min blogg och tala om för världen vilken usel bilförare han var. Sådana här saker händer många människor varje dag. Annars skulle vi ju aldrig se bucklor och repor på bilar.

Varför var det så viktigt för Alex Schulman att berätta för världen att hans fru dels var en genuint inkapabel bilförare, dels inte klarade av att parkera bilen i garaget utan att köra för nära en pelare, dels inte vilja erkänna att det var hon som hade kört på pelaren?

Jo, för att förlöjliga henne. För att förminska henne. För att föra vidare den ganska utslitna myten om att kvinnor är sämre bilförare än män. Att sedan fortsätta att berätta om deras gräl och ömsesidiga beskyllningar av varandra känns för mig som läsare minst sagt olustigt.

Det här är kränkande och komprometterande inte bara för Alex Schulmans hustru utan lika komprometterande för honom själv som ohöljt berättar om saker som borde tillhöra familjelivet och som utomstående inte har något att göra med. Syftet kan inte vara något annat än att skada sin hustru, att prata elakt om henne, att få folk att upptäcka hennes fel och brister som bilförare men också hennes allmänna lögnaktighet eftersom hon först inte erkände att hon hade kört på pelaren i garaget.  Fy fan, säger jag. Hur kan man göra så mot sin egen fru?

Samtidigt var syftet att framhålla vilken skicklig bilförare han själv var.

Om jag vore Alex Schulmans hustru – jag vet vad hon heter men nämner inte hennes namn här – skulle jag efter den här offentliga skopan ta ut skilsmässa. Att utsättas för offentlig förnedring av sin egen man är inget som en kvinna behöver utsätta sig för frivilligt.

Hade Alex Schulman varit en för de flesta fullkomligt okänd och obetydlig person hade det inte funnits någon anledning för mig att ens ta upp det här. Det vimlar av män som försöker förminska och förnedra sina och andras kvinnor på olika sätt.

Men Alex Schulman är inte vem som helst. Han är en känd krönikör, författare, poddcastare och mer därtill. Det är framförallt genom sina böcker som han under de senaste åren har lyckats svinga sig upp till det kulturella elittoppskiktet i Sverige. Han har skrutit offentligt över hur mycket pengar han tjänar på sina böcker. Han är en person alla talar om, ibland med respekt men lika ofta med förundran.

Varför? Jo, Alex Schulman har byggt upp hela sin karriär som skribent, entertainer och författare genom att mobba och förnedra folk. Jag har själv utsatts för onåd från honom även om det var många år sen nu. Alex Schulman har visat att man med elakhet och skrämseltaktik kan komma långt här i världen, till och med ända upp till kultureliten.

Sen han blev en berömd författare har Alex Schulman visserligen under några år haft sina skarpvässade klor något indragna men med krönikan i Expressen, där han chikanerar sin egen fru på det mest flagranta sätt, har han visat hur vassa klorna är och att de fortfarande finns kvar under silkesvantarna. Och att han är beredd att använda dem – till och med mot sin egen fru, om det behövs.

Ett lågvattenmärke är det, inget annat.