Igår kväll, söndag, var det partiledardebatt hela kvällen i Agenda i SVT2. Det främsta skälet att titta på den debatten var att se hur moderaternas nygräddade ordförande Ulf Kristersson skulle klara sig. Något annat skäl att se på åtta personer som står och käbblar med varandra och gör allt för att smutskasta varandra och varandras politik finns knappast.

Trots att jag är sjukligt intresserad av politik vill jag påstå att intresset för politiken snabbt falnar så fort någon av TV-kanalerna anordnar en partiledardebatt. Partiledardebatter ska enligt programföretagen och partiledarna själva bidra till att tydliggöra de politiska skillnaderna mellan partierna och deras politik. Partiledardebatterna ska vara vägledande för väljarna när dessa ska bestämma sig för hur de ska rösta på valdagen. Partiledardebatterna borde i den bästa av världar vara viktig konsumentupplysning för väljarna. Partiledardebatterna ska också visa vilken eller vilka av partiledarna som är skickligast på att debattera.

Så är det inte i verkligheten. Partiledardebatterna är ofta som en hönsgård med ständigt kacklande politiker som försöker ta ordet från varandra. Nu hade Agendas redaktion igår kväll den goda smaken att organisera debatten på ett lite annorlunda sätt genom att bl a ställa två partiledare mot varandra i olika sakfrågor. Men egentligen blev man inte särskilt mycket klokare av det heller. Personangreppen blev inte färre. Ordväxlingarna blev inte det minsta upplysande om vilken politik ett parti ville föra.

Några skiljelinjer avtecknade sig ändå, måste jag medge. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet betonade hela tiden vikten av att satsa på utbildning. De borgerliga partierna var istället rörande överens om att utbildning inte var den rätta vägen att gå för de flyktingar som idag kommer till Sverige.

Liberalernas ledare Jan Björklund uttryckte det bra genom att påpeka att många av dagens flyktingar kommer från länder med mycket låg utbildningsnivå. Hur ska enligt Björklund en 40-årig man som kanske inte ens kan läsa på sitt eget hemspråk kunna ta en studentexamen i Sverige? Frågan är berättigad.

Stefan Löfven gjorde ett ovanligt svagt och defensivt intryck under stora delar av partiledardebatten. Det gällde särskilt när frågan om integration av flyktingar kom upp. Löfven fick också ett svagt betyg av TV-tittarna. Detta visade en tittarundersökning som tidningen Expressen gjorde efter debatten. Enligt undersökning vanns debatten av den nye moderatledaren Ulf Kristersson, som fick ett betyg på 3,24. Näst bäst i debatten ansåg tittarna att Annie Lööf var. På tredje plats kom Jan Björklund och först på fjärde plats Stefan Löfven med bara 2.93 poäng.

Sämst i debatten var miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som bara fick 2.21 poäng. Det var en rättvis betygsättning. Gustav Fridolin gjorde på flera sätt ett svagt och obalanserat intryck. När han debatterade med Jan Björklund avbröt han denne flera gånger. Det ledde till att debattledaren Mats Knutson kände sig tvingad att säga till Fridolin att han inte fick avbryta andra partiledare på det här sättet.

Det här var något av det pinsammaste jag har sett i politiska sammanhang. En partiledare blir uppmanad av en programledare att inte avbryta sin motståndare. Dagisnivån låg inte långt borta. Överhuvudtaget var det en debatt med många vänsterkrokar, slag under bältet och personkritik. En del politiska bedömare tycker att debatten hade ett visst underhållningsvärde. Det tycker inte jag.

Vill man ha underhållning så bör man hellre titta på ett renodlat humorprogram. Partiledardebatter kan knappast kallas för humorprogram.

Hur gick det då för den nye moderatledaren Ulf Kristersson? Jo, han skötte sig bra, tyckte jag. Han ingav ett lugnt, säkert och förtroendeingivande intryck. Han uttrycker sig tydligt och skarpt utan att ta till överord. Redan efter en partiledardebatt får man säga att han redan har överglänst sin företrädare Anna Kinberg Batra.

Samtidigt tycker jag att han hade lite svårt att ta för sig, särskilt i andra akten. Han var tyst långa stunder och kom inte riktigt med i debatten. Men den inledande duellen med Stefan Löfven skötte han bra.

Ändå vill jag säga att den här sortens partiledardebatter är tämligen meningslösa, särskilt när debatterna mer utvecklar sig till personangrepp än till politisk konsumentupplysning. Själva formen av politiskt samtal, nämligen en debatt mellan åtta partiledare, är redan från börjat dömd att misslyckas.

Jag tror att renodlade intervjuer med enskilda partiledare fungerar bättre för att få fram det politiska budskapet. Då kan utfrågaren styra intrervjupersonen på ett helt annat och mera konstruktivt sätt. Denne eller denna kan koncentrera sig på sin egen politik istället för att kasta skit på sina motståndare och försöka vinna debatten. Detta är kontraproduktivt.

Den här sortens partiledardebatter ökar inte det politiska intresset i Sverige. Tvärtom. Ju mer pajkastning och personangrepp, desto mindre intresse hos väljarna. Politikerförakt är ett slitet uttryck, som helst inte borde användas, men tyvärr tror jag att den här sortens partiledardebatter ökar politikerföraktet istället för tvärtom.