Det är kanske på sin plats att tala om hur det gick i valet totalt sett:

Ulf Kristerssons blå block leder alltså med 175 riksdagsmandat mot 174 mandat för det rödgröna blocket, alltså bara med ett mandats övervikt. Tightare kan det inte bli – och inte mindre besvärligt heller. För ingen har ju sett om Ulf Kristersson kommer att kunna regera tillsammans med Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrson. För Johan Pehrson har sagt att han inte tänker sätta sig i en regering där Sverigedemokraterna ingår. Inte heller Kristersson är pigg på det. Han hoppas istället kunna bilda en minoritetsregering med M, KD och Liberalerna och med SD:s stöd i riksdagen, kanske även med Liberalerna utanför regeringen.

Grafik: Elisabet Höglund

SD skulle då inte få några ministerposter, vilket Jimmie Åkesson har krävt och vilket vem som helst betraktar som en självklarhet. Att Sveriges näst största parti inte skulle få ingå i en borgerlig regering är en bisarr tanke. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att tycka att demokratins mest grundläggande spelregler ska följas även här. Är man störst, så är man störst. Då ska man också ha rätt till inflytande. På den punkten är jag helt överens med Jimmie Åkesson.

”Vi ska vara basen i en borgerlig regering”, undslapp sig Åkesson efter valvakan igår kväll. Men uppgifter idag gör gällande att det råder oenighet inom Sverigedemokraterna om huruvida SD ska begära ministerposter i Kristerssons regering eller inte. Idag ska Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i alla fall ha träffats vid lunchtid för något som moderata källor kallar för regeringsförhandlingar men inget har ännu läckt ut från detta möte.

                                     

Dessa tvistigheter är naturligtvis den stora svagheten inom det borgerliga blocket. Det kan också bli den snubbeltråd som Ulf Kristersson kommer att trassla in sig i när han väl påbörjar regeringsförhandlingarna på allvar.

Magdalena Andersson har inte sagt ett ord till media idag. Däremot har hon suttit inlåst i tre timmar i diskussioner med den socialdemokratiska partiledningen. Naturligtvis är partiledningen nöjd med själva valresultatet – även om valresultatet skulle stå sig och socialdemokraterna få lämna ifrån sig makten. Säkert sitter det ett antal regeringssugna socialdemokrater, inklusive Magdalena Andersson själv, och funderar hur de skulle kunna manövrera för att återfå regeringsmakten. Vi vet ju ännu inte om det borgerliga samarbetet håller och det finns ju ett helt smörgåsbord av partikonstellationer som skulle kunna regera om någon konstellation skulle misslyckas. Så jag tror inte att Magdalena frivilligt går i oppostion även om allt just nu talar för Ulf Kristersson.

Till sist några sista ord om flera av partiledarnas kommentarer till gårdagskvällens/nattens valresultat. Jag satt uppe till klockan 01.20 i natt för att följa valvakan ända in i kaklet. Vad jag chockades av var den totala brist på självinsikt som flera av partiledarna visade upp. Ebba Busch, som var en av förlorarna, pratade som om hon hade ökat flera procentenheter. Detsamma gjorde Annie Lööf. De såg sig som segrare trots att de var stora förlorare. Varför är det så svårt att förklara sig besegrad?

Det gällde även vänsterpartiet och Noshi Dagostar som i sitt tal till valarbetarna inatt inte verkade ha förstått att valet var över. Istället höll hon ett brandtal om alla landets orättvisor och vad V tänkte göra för att stoppa dessa. Snälla Noshi, valet är över. Du får vänta i fyra år till innan du kan hålla nästa valtal.

Men allt detta självberöm – trots att flertalet partiet hade förlorat flera procent av sina väljare – har naturligtvis ett syfte: att gjuta mod och tillförsikt hos sina väljare –  och framförallt för att blidka väljarna att inte gå alltför hårt åt sina partiledare när eftervalsdebatten väl drar igång. Kanske får vi se ett eller annat partiledarbyte. Varför inte byta ut Annie Lööf och Ulf Kristersson. De rosade ju inte marknaden precis i det här valet. I alla fall tycker jag att Annie Lööf har gjort sitt. Dessutom är centerns politik flummig och oklar.