Så var det till slut dags för Magdalena Andersson att framföra sin svanesång, att ta farväl av statsministerposten och att erkänna sig besegrad av det blå laget. Det var en samlad och osentimental Magdalena Andersson som vid 19-tiden ikväll, onsdag, snabbinkallade en presskonferens för att meddela att hon avgår som statsminister och att hon i morgon går till talmannen för att be om att bli entedigad från sin post.

Det var när det plötsligt stod klart att det blå laget hade erövrat ytterligare ett riksdagsmandat som statsministern kallade till presskonferensen. I slutskedet av rösträkningen stod det nämligen klart att det blå laget plötsligt ledde med 176 mandat mot 173 riksdagsmandat för det rödgröna laget. I det läget insåg Magdalena Andersson att striden var förlorad. Ulf Kristerssons och de borgerligas försprång var nu ointagligt. Det gick inte längre att hoppas på några underverk. Det skulle inte bli bättre än så här.

Maktskiftet var ett faktum. Sverige byter regering. Ulf Kristersson kommer i slutet av september att väljas till Sveriges nästa statsminister.

Men hur den regeringen kommer att se ut är fortfarande höljt i dunkel. En sak vet vi dock: Det radarpar som kommer att styra Sverige heter Ulf Kristersson och Ebba Busch.

Om det blir något annat parti som får plats i regeringen vet vi inte. Liberalerna vill gärna sitta med i regeringen – förutsatt att SD lämnas utanför. Vad Jimmie Åkesson själv vill är än så länge oklart. En sak är dock klar: Han vill ha makt och inflytande men det kan man få även om man inte innehar några ministerposter. SD vill till exempel lägga beslag på talmansposten. Jag har dock svårt att tro att Sveriges näst tyngsta ämbete efter Konungen ska innehas av en sverigedemokrat.

Magdalena Andersson fick bara sitta på tronen i tio månader – trots att hon hyllats av både vänner och meningsmotståndare för sin stora kompetens. Socialdemokraterna ökade med 2 procentenheter i valet men det räckte inte för Magdalena för att få fortsätta att regera. Hennes bundsförvanter i det rödgröna blocket förlorade alltdeles för många röster, bland annat till Magdalena Andersson själv, för att de rödgröna skulle få majoritet.

Men Andersson förklarade vid onsdagskvällens presskonferens att hon såg fram emot att axla rollen som oppositionsledare med stor entusiasm. Hon fortsätter också som socialdemokraternas partiordförande. Ett märkligt utspel gjorde hon emellertid på presskonferensen när hon räckte ut en hand till Ulf Kristersson. ”Jag finns här om det skulle gå åt helvete med din blå regering”, var hennes outtalade budskap.

Jag vet inte om inviten var allvarligt menad men Andersson hintade i alla fall att hon kunde tänka den hittills hädiska tanken att socialdemokraterna skulle kunna regera tillsammans med moderaterna. Nu lär inte detta scenario bli aktuellt. Ulf Kristersson har redan tillräckligt många partier på sin kant som han kan välja och vraka mellan. Med mot bakgrund av de gångna årens osannolika politiska turbulens i Sverige så kan man naturligtvis inte utesluta någonting.

Ulf Kristersson kommer naturligtvis utan komplikationer att väljas till statsminister men om det blir lika lätt för honom att regera med sitt brokiga sällskap på högerkanten återstår att se. Vi har nog all anledning att se fram emot både politisk turbulens och regeringskriser under de kommande fyra åren. Det är ju inte precis så att de fyra borgerliga partierna är som ler och långhalm. Tvärtom döljs stora åsiktsskillnader, politisk omognad och häftigt temperament i den fyrmannabob som under de kommande åren ska styra Sverige.

Till skillnad från efter valet 2018 kommer det inte att ta 134 dagar innan Sverige den här gången får en regering. Därför drog Ulf Kristersson klokt nog igång regeringsförhandlingarna med de tre andra borgerliga partierna redan dagen efter valdagen; detta för att inte förlora värdefull tid. Partierna har till exempel redan diskuterat energipolitiken, ett område där åsiktsskillnaderna knappast är särskilt stora. Värre blir det med arbetsrätten och a-kassan där Jimmie Åkesson har en mycket arbetarvänlig inställning – till skillnad från både Kristersson och Busch.

SD har ju hämtat en stor del av sina väljare från arbetarklassen och LO. Detta kommer självfallet att sätta sin prägel på den politik som SD vill föra. Ett starkt skyddsnät för arbetarväljarna är vad Åkesson kommer att kräva.

Bara detta visar att det finns landminor nedgrävda i den politiska mylla som Ulf Kristersson nu har börjat att odla i. Någon politisk sällskapsresa kommer vi knappast att få se.

Vad händer då med Annie Lööf, som gjorde ett katastrofval i år? Kommer hon att avgå? Flera röster inom centerpartiet har redab höjts för att hon ska bytas ut. Riksdagsvalet 2022 lämnade efter sig många förlorare. Men den största förloraren var Annie Lööf. Centern förlorade i det här valet 20 procent av sina väljare.

Sådant straffar sig. Annie Lööf kommer naturligtvis inte att avsättas av sitt parti. Man kommer att sköta hennes sorti snyggt. Hon kommer att avgå ”på eget inititativ”. Men jag är övertygad om att Annie Lööf redan har uppfattat de signaler som hittills ganska diskret har sänts ut från olika partiföreträdare.

Centern behöver inte bara byta partiledare. Partiet bör också byta politik – eller rättare sagt: skaffa sig en trovärdig politik. Idag är centerns politik mest obegripligt flum i form av till intet förpliktande klyschor. Potentiella centerväljare vill se något bättre.