Det var en mycket traditionell – och traditionalistisk – socialdemokratisk partiledare som idag höll sitt installationstal vid S-kongressen i Göteborg. Magdalena Anderssons tal hade emotsetts av många. Förväntningarna på nya tuffa utspel var stora. Alla ville veta åt vilket håll partiet skulle gå med den nya partiledaren vid rodret. Samtidigt fanns bland många ombud en rädsla för att att den nya partiledaren skulle vrida politiken åt höger.

Nu gjorde Magdalena Andersson faktiskt bådadera.

När jag lyssnade på talet kändes det till att börja med som om talet kunde ha varit skrivet i början av 2000-talet. Det var helt enkelt ett traditionellt socialdemokratisk välfärdstal – ett tal som även Stefan Löfven skulle ha kunnat hålla. Talet var en hyllning till socialdemokratin som den enda politiska kraft som kan upprätthålla och bygga ut demokratin och skapa välfärd och jämlikhet.

Några slängar till moderaterna men inte en enda släng till sverigedemokraterna. Långa uppräkningar av allt socialdemokratin skulle uträtta om man fick behålla makten. Hur landet skulle fortsätta att byggas, nu också till ett grönt industrisamhälle. Hur den redan goda välfärden skulle bli ännu bättre med mer sjukvårdspersonal och mer av andra resurser.

Magdalena Andersson hyllade icke överraskande det starka samhället, de kollektiva lösningarna framför de privata och politikens överlägsna förmåga jämfört med de fria marknadskrafterna.

Allt detta hade jag hört förut. Det kändes som traditionell socialdemokratisk propaganda, precis det som ombuden i kongresshallen ville höra. Det fanns inget nytt under solen.

När skulle hon leverera det som skulle vara typiskt magdalenaanderssonskt? När skulle hon avslöja de nya idéerna, de originella politiska greppen, de nya förslagen på hur dagens verkliga politiska problem skulle lösas, nämligen gängkrimiminaliteten, skjutningarna, de dagliga morden och mordförsöken, missbruket av socialförsäkringarna, bedrägerierna med assistansersättningen, den höga arbetslösheten bland invandrare, segregationen och utanförskapsproblematiken?

Jodå, hon glömde inte det heller. Men först slog hon fast att gängkriminaliteten bland invandrare var ett resultat av trångboddhet och bristande integration, en ståndpunkt som jag trodde att de flesta hade övergivit idag. Att skylla gängskjutningar och mord på trångboddhet är verkligen att underskatta problemets sprängkraft.

I tusentals invandrarfamiljer i Sverige där de unga sönerna utvecklas till grovt kriminella finns det döttrar som aldrig skulle komma på tanken att ta i ett skjutvapen, än mindre att döda, utan istället satsa på att förkovra sig, studera och skaffa sig ett yrke. Så kriminalitet bland invandrare är inte ett trångboddhetsproblem. Det är ett kulturproblem, nämligen tron att machokulturen bland unga vilsna män är överordnad allt annat. Detta problem går inte att avskaffa med hjälp av höjda bostadsbidrag eller större lägenhetsyta. Det krävs något mer.

Men Magdalena Andersson erkände ändå att problemet var överhängande. Så här sa hon bland annat:

”Till bakslagen hör de senaste årens allvarliga och grova brottslighet. Våldet är ett gift som hotar hela vår samhällsgemenskap. Det undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. Det gör människor i vårt land till brottsoffer, dödsoffer, föräldrar som begraver sina barn. Så kan det inte fortsätta.”

Hon har så rätt. Så kan det inte fortsätta. Men hur bryter man denna onda spiral? Hennes svar på den frågan var vaga. Hon redovisade de reformer socialdemokraterna hade genomfört på det rättspolitiska området under de senaste åren, bland annat fler poliser och höjda straffsatser. Men detta har ju inte räckt till! Mördandet har ju accelererat och polisen står fortsatt maktlös!

”De grovt kriminella sitter nu bakom lås och bom”, förklarade Magdalena Andersson ”Det är bra men samtidigt tar allt yngre personer deras plats.”

Det är inte bra, säger jag.

Hon förklarade att hon inte skulle tveka en sekund att skärpa straffen ytterligare och bygga ut rättsväsendet.

”För hur är det ens möjligt att barn kan födas och växa upp i Sverige, ett av världens rikaste och mest jämlika länder, och begå mord innan de ens har fyllt 18 år?”

Den frågan vill vi alla ha svar på.

Hon hänvisade till de bristande språkkunskaperna bland invandrare:

”Trots att föräldrar har bott många år i Sverige har de aldrig lärt sig tillräcklig svenska, än mindre kommit i arbete”, konstaterade hon och radade upp en lång rad krav hon ville ställa på dem som kommer till Sverige. Och nu skrädde den nya partiordföranden inte orden. Hon strök ingen medhårs:

”Alla som kan jobba ska jobba. Det gäller lika för alla. Därför ska kraven vara tydliga för den som kommer till Sverige. Är du ung ska du skaffa gymnasieexamen och gå vidare till jobb eller högre utbildning. Har du redan yrkeskunskaper som efterfrågas ska du lära dig svenska så fort det går och ta ett av de lediga jobb som finns. Är du lite äldre och saknar rätt kunskaper kan du börja med en subventionerad anställning, till exempel röja sly eller hjälpa till i hemtjänsten. Det finns jobb att göra. ”

Sen kom storsläggan. Det gällde alla dem som har kommit till Sverige och som försörjer sig på socialbidrag. Hon drog jämförelsen med dem som blir arbetslösa av andra skäl och får ersättning från a-kassan:

”Med ersättning från a-kassan följer tydliga krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, att söka jobb, att gå på arbetsintervjuer och vid behov lära sig ett nytt yrke. Det gör att du behåller kontakten med arbetsmarknaden och din kompetens”, förklarade Andersson och underströk att samma krav måste gälla även dem som får ekonomiskt bistånd, nämligen socialbidrag:

”Är man fullt frisk och arbetsförmögen, då ska man möta lika tydliga krav på aktivitet oavsett i vilken form man får stöd. Den signalen är viktig. Alla barn ska kunna se sina föräldrar arbeta och bidra till samhällsbygget. Det inger stolthet, skapar viktiga förebilder, men skapar också en insikt om vad som också förväntas av dem.

”Därför vill jag att alla arbetsföra som får ekonomiskt bistånd ska möta en tydlig förväntan. Du ska lära dig svenska och arbeta ett visst antal timmar i veckan. Det ska samhället erbjuda dig som individ.

För så funkar det i Sverige. Här får alla vara med och bidra.”

Så tydligt har ingen högt uppsatt socialdemokratiskt politiker uttryckt sig tidigare. Så tycker däremot moderaterna. Magdalena Andersson vågade ta det steget, steget att börja ställa krav på dem som försörjs av det svenska välfärdssystemet. Man ska inte bara passivt gå och kvittera ut socialbidrag. Man ska istället göra allt för att försöka försörja sig själv. A-kassan är en försäkring mot arbetslöshet. Socialbidraget är ingen försäkring men ska enligt Magdalena Andersson i fortsättningen kunna fungera på samma sätt.

Allt detta låter jättebra. Precis så tycker de flesta svenskar. Men hur ska fru Andersson kunna genomföra det i praktiken? Kommer hon att våga gå emot vänsterpartiet och miljöpartiet eller kommer hon att söka stöd högerut?

Det är lätt att säga tulipanaros men svårare att odla fram den. Om det ska finnas ett arbets- eller utbildningskrav på dem som ansöker om socialbidrag så måste denna bidragsform göras om i grunden. Socialbidraget måste villkoras i ett avtal där varje bidragsmottagare förbinder sig att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Går det att genomföra en sådan reform?

Det vore önskvärt men är det möjligt?

Många av Magdalena Anderssons hårda puckar idag, till exempel när det gäller kampen mot gängkriminaliteten och förbättrad segregation, låter sig enkelt uttryckas i ord. Men hur ska de genomföras? Man hade gärna velat höra vilka praktiska lösningar hon själv har funderat på.

I vilket fall som helst var det välgörande att Magdalena Andersson i sitt installationstal vågade ta upp även de obehagliga frågorna även om hon inte visade på några konkreta lösningar. En fråga som hon inte vidrörde alls var invandrings- och flyktingpolitiken. Kanske gjorde hon säkrast i att utelämna dessa frågor. För här är både partiet, de politiska samarbetspartierna och opinionen djupt splittrade.

Magdalena Andersson ville ju inte inleda sitt ordförandeskap med att göra sig ovän med alla.