Igår berättade jag om den maktlöshet jag just nu upplever över att min man inte får den läkarhjälp han behöver för att bland annat åtgärda de förträngningar i halspulsådern som läkare på Södersjukhuset i Stockholm upptäckte hos honom i mitten av april, förträngningar som i värsta fall kan leda till hjärninfarkt och död.

Jag säger återigen att jag inte tänker i sluta kämpa för hans rättigheter till vård. Jag tänker inte ge upp förrän han får de remisser till de specialistläkare och till de operationer han snart måste gå igenom för att överleva.

Men det är inte bara inom vården som den lilla människan har svårt att hävda sig mot övermakten. Jag ska idag berätta ännu en sann historia om hur min man har behandlats på senare tid, den här gången av en av Sveriges största banker.

Det började tidigt i vintras när han bestämde sig för att byta bank, från Swedbank (egentligen Bergslagens Sparbank i Nora) till Handelsbanken. Han tog kontakt med Handelsbanken. Det var inga problem att öppna ett konto där och föra över pensionen och tillgodohavandena från Bergslagens sparbank till det nya kontot hos Handelsbanken. Bergslagens sparbank står Swedbank mycket nära och bankerna har intima samarbetsavtal med varandra.

Vid det tillfället trodde både Bosse och jag att han därmed hade avslutat sitt konto hos Bergslagens Sparbank och att hans pengar i fortsättningen skulle finnas hos Handelsbanken i Västerhaninge. Jag rådde honom därför att klippa sönder det gamla Swedbankkortet. Det behövdes ju inte längre.

Ganska snart visade det sig att vi båda hade fel. Det var bara pensionen som hade flyttats över till Handelsbanken. Det gamla kontot hos Bergslagens sparbank fanns kvar med de tillgodohavanden som min man hade där.

Nyligen hjälpte jag Bosse att skaffa internetbank. Med hjälp av denna kunde jag logga in på hans Swedbankkonto i hopp om att kunna se saldon och andra uppgifter som fanns på kontot. Men det var inte det lättaste. Jag kunde bara se hans kontrolluppgifter från banken till skattemyndigheten per den 31 december 2020, inget annat.

För att kunna logga in på Swedbank och se saldouppgifterna krävdes mobilt bank-ID. Det räckte det inte med bank-ID på kort. Man måste ha mobilt bank-ID också. Jag har i flera veckors tid försökt skapa ett mobilt bank-ID för honom i Bergslagens Sparbank men har hela tiden misslyckats. Jag fattar ingenting trots att jag är ganska bra på att hantera digitala problem.

I fredags bestämde vi oss därför för att personligen uppsöka Swedbanks kontor i Haninge centrum och över disk få tillgång till saldo och kontoöversikt över hans tillgodohavandeni Bergslagens Sparbank (= Swedbank).

Efter att ha väntat i fyrtiofem minuter i den glest besökta banklokalen blev det till sist vår tur. Jag förde Bosses talan, visade fram numret på hans bankkonto i Bergslagens Sparbank och bad att kvinnan bakom glasväggen skulle ta fram ett kontoutdrag så att Bosse fick veta hur mycket pengar han hade på kontot.

”Nej”, sa kvinnan bakom disken. ”Det går inte. Er man har ju sitt konto i en annan bank.”

”Ja”, svarade jag. ”I Bergslagens Sparbank i Nora men ni tingår ju liksom  ju samma koncern. Det är väl samma bank?”

Till att börja med visste den unga damen överhuvudtaget inte att det fanns en bank inom sparbanksrörelsen som hette Bergslagens Sparbank. När hon till sist förstod att det fanns en sådan bank bad jag henne ringa upp banken i Nora och begära fram Bosses kontouppgifter per telefon. Det borde ha varit lätt som en plätt.  Kvinnan slog ett antal nummer och kom till slut fram till en kolla på banken i Nora. Äntligen löser det sig, tänkte jag.

Men det skulle jag inte ha tänkt. Det var kalla handen direkt.

”Dom kan inte lämna ut några kontouppgifter till mig via telefon”, förklarade Swedbank-kvinnan bakom disken.

”Vaddå?” utbrast Bosse och jag i korus. ”Det är ju samma bank, samma koncern. Det måste väl för sjutton vara möjligt att få ut ett saldo på kontot via Swedbank?”

”Nej, det går inte”, envisades den unga bankkvinnan.

”Vad ska vi göra då?”, undrade Bosse.

”Ja, ni får väl ringa dit själva …”, blev svaret.

”Jag har försökt ringa till Bergslagens Sparbank flera gånger om dagen i flera veckors tid  men det går inte att komma fram”, svarade Bosse. Nu var han riktigt arg.

”Ja, då får ni väl åka dit”, svarade kvinnan.

”Åka dit???” skrek Bosse. ”Ska vi åka dit? Det är 25 mil till Nora! Och 25 mil tillbaka”.

”Ja, det får ni göra för jag kan inte hjälpa er”, svarade kvinnan.

”Går det inte att göra ett undantag?” undrade jag och grep vårt sista halmstrå.

”Nej, våra regler förbjuder det”, snäste kvinnan.

Jag höll på att bli galen. Här hade vi väntat i 45 minuter på ett Swedbank-kontor i Haninge Centrum för att få ut ett saldo på ett konto vid ett annat kontor inom sparbankssfären. Det gick inte. Vi var alltså tvungna att åka 25 mil x 2 = 50 mil för att kunna se det där förbaskade saldot. Det var inte klokt.

Jag brukar inte skrika åt folk men den här gången kunde jag inte hålla mig. Medan Bosse och jag tågade ut från Swedbanks-kontoret ropade jag så att alla skulle höra att det svenska banksystemet var en ren och skär skandal. En liten småsparare kan inte få ut ett kontoutdrag utan att behöva köra 50 mil.

Skandal är bara förnamnet.

På torsdag åker vi till Nora och Bergslagens Sparbank där för att se om det går att få ut det där saldot. Om det går, kommer Bosse att ta ut sina pengar från Bergslagens sparbank och avsluta kontot på banken i Nora.

Min slutsats av detta är att storbankerna inte är intresserade av att hjälpa sina små och fattiga kunder. När vi satt och väntade på att det skulle bli vår tur i Swedbanks-lokalen i Haninge lade jag märke till vilket stort intresse personalen på kontoret visade de kunder som jag antog hade mycket pengar. En kvinna som jag antog var kontorschef på Haninge-kontoret stod och fjäskade och flirtade med en manlig kund och ville bjuda ut honom på lunch för att förhandla om någon icke nämnd investering. Han verkade vara en man med mycket pengar. Bankpersonalen var som getingar runt en syltburk. Men mannen svarade artigt nej – den här gången i alla fall.

När Bosse och jag efter lång väntan kom fram till samma disk var det som om vi inte fanns. Vi hade ju inte några pengar som banken kunde investera i. Vi tänkte inte köpa några fonder eller göra några andra placeringar.

Det enda vi begärde var att få ut saldot på ett sparkonto i en sparbank i Bergslagen.

Det gick inte.