Nu kan det sägas det som jag misstänkte redan i samma ögonblick som nyheten kom igår om att den förre chefen för Stockholms stadsteater vid bara 58 års ålder hade avlidit i samband med en resa till Australien.

Nu I eftermiddags, måndag, meddelar nämligen Stockholms stadsteater att Benny Fredriksson begick självmord i samband med sin vistelse i Australien. Där skulle hans hustru sen 1989, operasångerskan Anne Sofie von Otter, under tre dagar den här veckan hålla konserter, konserter som hon nu har tvingats ställa in efter makens tragiska självmord.

Arbetargrabben från Hägersten, Benny Fredriksson, en mycket sökande och känslig person, valde att ta sitt liv efter det fasansfulla mediedrev som den 7 december i fjol tvingade honom att avgå från sin tjänst som VD för Kulturhuset Stadsteatern. Fredriksson knäcktes totalt av det hänsynslösa mediedrevet och återhämtade sig aldrig efter detta.

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet
Bild: flickrDet var tidningen Aftonbladet med kulturchefen Åsa Linderborg i spetsen som startade drevet efter att ha intervjuat fyrtiofem anonyma teaterarbetare/f d teaterarbetare vid Stockholms Stadsteater. Dessa anonyma källor vittnade om vad de beskrev som Benny Fredrikssons despotiska fasoner mot sina anställda. Han liknades vid en diktator, en hänsynslös slavdrivare, en mini-Hitler (det sista var Ulf Brunnbergs ord). De anonyma vittnena krävde att Benny Fredriksson skulle lämna teatern så att de skulle kunna återfå sin arbetsro.

Övriga medier hängde naturligtvis på Aftonbladets scoop och resultatet ser vi idag: en slagen man, ett knäckt offer, som inte orkade leva längre.

Som jag skrev i mitt blogginlägg från igår kväll, var drevet och hatkampanjen mot Benny Fredriksson något av det mest groteska jag har upplevt under alla mina år som journalist – möjligen med undantag för drevet mot förre statsministern Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson i samband med tsunamikatastrofen i Thailand annandag jul 2004.

Denne mycket sympatiske person fick klä skott för alla statsråd (inklusive statsministern och justitieministern), alla statssekreterare och alla andra inom Utrikesdepartementet och stadsrådsberedningen, som hade större ansvar än Danielsson för att tsunamikatastrofen inte hanterades så politiskt fingertoppskänsligt som borde ha gjorts.

Nu ställer jag frågan: Hur mår sådana som Åsa Linderborg idag? Jo, redan igår kväll talade Linderborg i sin tidning om ”självrannsakan” men svarade omedelbart på sin egen fråga genom att hävda att Aftonbladet inte hade kunnat göra annorlunda i fallet Benny Fredriksson än de gjorde.  Möjligen ångrade hon formuleringarna på någon löpsedel men inget annat.

Är det så här det ska gå till i Mediesverige idag, nämligen att tidningar, radio, TV och sociala medier driver en hatkampanj mot en person som blir så grym och hänsynslös och som så till den grad skjuter över målet, att den anklagade personen väljer att ta sitt eget liv? Nej, den sortens journalistik vill jag inte ha.

Mediedrevet mot Benny Fredriksson är något av det värsta jag har upplevt. Journalisternas längtan efter att se blod flyta uppenbarar den svenska journalistikens absolut sämsta sidor. Nu fick journalisterna så att de teg. Deras offer begick självmord. Kunde det bli bättre?

Eller ska jag kanske säga – sämre?

Det sanslösa mediedrevet mot Benny Fredriksson skedde i spåren av den s k #metoo-kampanjen. #Metoo blev förevändningen för att ett antal bittra och kränkta skådespelare vid Stockholms stadsteater i skydd av anonymiteten kunde kasta sig över sin chef med glupande käftar. Eftersom alla attackerna var anonyma hade Benny Fredriksson inte en chans att försvara sig. Vem skulle han polemisera emot? En anonym skock av blodtörstiga vargar?

För honom fanns det ingen annan utväg än att avgå – och efter ytterligare någon tid: att ta sitt eget liv.

Den här händelsen får inte gå obemärkt förbi. Om inte massmedierna själva går till botten med sin oseriösa journalistik och sin bestialiska jakt på mänskliga offer att hänga ut, så får jag själv göra det. Jag försöker i det här inlägget. Jag försökte i mitt inlägg igår, som jag redan har fått mycket positiv respons på.

Sedan till #metoo. Vad har inte denna kampanj lett till? Hur många anklagade män och kvinnor har inte fått sina liv och sina karriärer förstörda på grund av att anonyma tjejer har velat ta hämnd på personer som de anser sig ha blivit trakasserade av?

Visst finns det mycket gott med #metoo men ser vi till den totala effekten av denna bekännelsehysteri, så vill jag nog säga att #metoo har varit något av det skadligaste som hänt oss här i Sverige. Det började bra men spårade snabbt ur för att sedan förvandlas till en stinkande varböld, ett sår på människokroppen.

Jag menar inte att kvinnor ska acceptera att män tafsar på dem eller gör ännu värre saker mot dem. Nej, absolut inte. Men klandret mot vissa män ska inte behöva leda till att personerna tar sina egna liv eftersom de inte orkar leva längre.

Det finns definitivt personer (läs: män) som har förtjänat att hängas ut i samband med #metoo, eftersom de burit sig åt som svin, inte bara mot kvinnor utan mot stora delar av sin omgivning. Jag vill inte nämna några namn. Men alla vet vilka rättsprocesser som pågår.

Dock vill jag nämna en person, som jag anser har fått betala ett alldeles för högt pris för #metoo: Lasse Kronér, en av SVT:s stora nöjesprofiler, en man som jag själv känner som en underbar, vänlig, glad, rolig och varm människa. Vad han för några år sen gjorde mot en praktikant på SVT kan jag inte uttala mig om. Jag har ingen kunskap om detta. Jag vet bara hur jag uppfattar honom själv och jag har bara gott att säga om Lasse Kronér.

Men han fick hela sin yrkeskarriär ödelagd och sitt liv förstört på grund av #metoo. Det var enligt min mening ett alldeles för högt pris. Brottet och straffet stod inte i proportion till varandra.

Och fega SVT tog naturligtvis omedelbart sin hand ifrån honom när han avslöjades av #metoo. Kronér behandlades som en rabiessmittad hund. Han tvingades överge de programledarroller som han haft i så många år och som gjort honom så populär.

Hur mår Lasse Kronér idag? Sannolikt inte särskilt bra.

Sen kommer jag till en annan fråga: Kommer alla de kvinnor som har utnyttjat #metoo för att efter många år ta ut sin hämnd på män, som de anser ha kränkt dem, att tänka efter en stund över vad de har ställt till med? Jag tror inte det.

Jag var skeptisk till #metoo redan från början. Jag anade något osunt i denna kampanj. Detta fick jag ångra bittert. Jag kölhalades och förlöjligades på sociala medier efter en artikel jag skrev i Expressen i mitten av oktober. Jag beskylldes för att vara en 1800-talstant, en kärring som inte förstod unga kvinnors situation, en person som inte borde få leva.

Jodå, jag förstod er mycket väl, kära medsystrar. Jag har flera gånger befunnit mig i samma situation som ni, men jag har alltid valt att gå vidare, att inte ta ut min hämnd, att med stolt huvud visa att jag kan stå över både kränkningar, elakheter, hänsynslösheter och illasinnad avund.

Man måste välja sina krig.