Egentligen borde jag ha ägnat det här blogginlägget åt USA:s och Donald Trumps bombningar av iranska kärnanläggningar och Trumps fumliga försök att skapa fred mellan Israel och Iran. Men det får jag skriva om en annan dag.  Världen väntar ju med spänning och fasa på de motåtgärder som det iranska revolutionsrådet planerar mot USA och Israel.

Kanske har vi ett tredje världskrig att ”se fram emot”. Kanske inte.

Nej, idag ska det handla om midsommaren som vi precis har lagt bakom oss. Varje gång som en stor och av många efterlängtad helg tar slut och övergår i vardag jublar jag inombords. Låter det konstigt? Tja, kanske, men jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Stora helger exponerar nämligen inte bara glädje utan i lika hög grad djup sorg och tydliggör den ensamhet som många av oss lever i.

Visst anses midsommarhelgen vara den verkligt stora svenska högtiden. Ursäkta, kära Jul, men jag tror att det är så. Det finns till och med de som tycker att midsommaraftonen borde utses till Sveriges nationaldag istället för den 6 juni. Jag kan hålla med om det – för vad är den 6 juni? Vilken historisk storhetsdag symboliserar detta datum?

Jo, den 6 juni firas för att hedra två historiska händelser i Sverige som de flesta av oss inte ens känner till, dels valet av Gustav Vasa till konung år 1523, dels undertecknandet av 1809 års regeringsform! Så sexigt … eller?

Vem bryr sig? Inte många kan jag säga. Inte ens Carl Larssons oljemålning kan få mig att tycka annorlunda. Den är bara storvulen och pretentiös. Dessutom är skaran av vanliga fattiga människor till vänster på målningen ett uttryck för överklassamhället, över maktens makt över undersåtarna. Därför skulle även jag acceptera midsommaraftonen som Sveriges nationaldag – men det kommer aldrig att bli så.

Samtidigt ser jag midsommarhelgen som den grymmaste och mest exkluderande av alla svenska storhelger. Trots att budskapet alltid har varit att vi alla ska samlas runt midsommarstången och leka och umgås. Vuxna och barn ska leka ”Små grodorna”, ”Apelsinleken” och ”Hoppa säck” tillsammans innan det är dags för sill, svensk färskpotatis och den nubbe.

Det här är naturligtvis bara löjligt. Att leka små grodorna är inget som löser problemen för dem som känner sig ensamma och utanför de sociala sammanhangen.

De ensamma människorna exkluderas automatiskt från den stora gemenskapen. Det syns på långt håll om en människa tillhör de ensammas skara. Då ses han eller hon som pestsmittad. Pestsmittade får inte ingå den ”stora gemenskapen”. De ska inte finnas eller synas. Visserligen finns egentligen inte den mångomtalade stora gemenskapen. Den är en önskedröm, en falsk och tillrättalagd idealisering av verkligheten.

Människan väljer alltid sin ”like” att umgås med. Den som är ”olik” ska inte göra sig besvär.

När det gäller ”de exkluderade” tänker jag naturligtvis i första hand på gamla och sjuka människor som lämnas ensamma på demensboenden, äldreboenden och sjukhus. Det är människor som på grund av ålder, sjuklighet och funktionsnedsättningar inte på egen hand klarar av att uppsöka gemenskapen. Istället är de beroende av vänner och anhöriga för att få åtnjuta åtminstone en liten gnutta samvaro. Men dessa vänner och anhöriga finns sällan till hands när känslan av ensamhet är som störst.

Mitt resonemang gäller också andra kategorier av ensamma människor. För det finns många ensamma som både unga och friska och som man aldrig trodde skulle behöva vara ensamma. Det har blivit ett talesätt, kanske till och med en sanning att svenskarna är världens ensammaste folk. Jag tror att det ligger något i detta även om vissa forskare hävdar motsatsen.

Samtidigt får man inte glömma att ensamhet är en definitionsfråga och ett ord med många tolkningsmöjligheter. Att leva ensam behöver inte betyda att man är socialt ensam. Man kan ha många vänner som man umgås med när man vill trots att man inte lever ihop i en relation. Det är när en människa ”känner sig ensam”, alltså lever i ofrivillig ensamhet, som ensamheten blir en börda, ofta till och med ett trauma.

I Sverige är ensamboendet mera utbrett än i de flesta andra länder. I Sverige är drygt 36 procent av alla hushåll ensamhushåll, alltså mer än vart tredje hushåll! För många av dessa är ensamheten påtvingad. Man har inte valt den själv. För andra är ensamlivet självvalt.

Vi svenskar är ju individualister. Vi ser friheten som viktigare än något annat. Vi vill ha friheten att få välja livsstil, att få bo och leva som och var man vill, att få göra vad man vill, att se ut som man vill, att klä sig som man vill, att utbilda sig till vad man vill utan att andra ska lägga sig i det. Även om svårmodet ibland griper tag i oss så vill vi sällan avstå från den viktiga friheten.

Men bland ensamhushållen finns också människor som lider i det tysta. De har inte själva valt ensamheten. De har på olika sätt blivit påtvingade den. De har blivit ensamma därför att de inte passar in i mallen, därför att de är ”annorlunda”, t o m avvikande, därför att de är blyga, därför att de inte har några pengar, därför att de är arbetslösa, sjuka eller funktionshindrade eller helt enkelt därför att de inte själva vågar ta kontakt med andra människor av rädsla för att bli avvisade.

Problemet med ensamheten är med andra ord inte bara ett talesätt. Problemet är verkligt. Ensamheten har på senare tid till och med blivit en politisk fråga. År 2023 gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga ensamheten, studera ensamhetens strukturer, vad den beror på, hur många som känner sig ensamma och efteråt lägga fram en strategi för hur samhället ska komma till rätta med ensamheten.

Ifjol la Folkhälsomyndigeten fram ett delbetänkande och nu i maj kom slutbetänkandet. Jag ska snabbt redovisa förslagen senare. Det känns nästan rörande att politik-Sverige och landets högsta hälsomyndighet engagerar sig så djupt i just denna fråga. Själv har jag svårt att tro att det går att lagstifta bort den svenska ensamheten. Den ligger alldeles för djupt rotad i den svenska folksjälen för att kunna utrotas med hjälp av paragrafer och förordningar.

Däremot har politiker – om de vill – många andra möjligheter att med politiska åtgärder och pengar göra samhället bättre att leva i för alla, lite mindre ojämlikt, lite mindre orättvist, lite mera jämställt och lite mera lättillgängligt.

Innan jag går vidare vill jag säga några ord om mig själv.

”Jag är (eller snarare var) en sådan där frihetstörstande, självständig, ensamstående kvinna som av egen fri vilja hade valt att leva ensam. Innan jag träffade min man 1995 hade jag levt som singel i 25 år. Jag älskade det livet, oftast i alla fall.

Jag älskade att få bestämma över mig själv. Jag älskade att få göra som jag ville. Jag avskydde människor som försökte ta kontroll över mig, styra över mig, bestämma hurdan jag skulle vara, hur jag skulle se ut, hur jag skulle vara klädd, vilken frisyr jag skulle ha, vad jag fick göra och inte göra. Och den inställningen har en helt naturlig förklaring.

Min mamma var en mycket dominerande kvinna som under hela min barndom och uppväxt höll mig i mycket strama tyglar – trots att jag alltid var en lydig och ”duktig” dotter. Hon var kontrollerande, fördömande, elak och oerhört självisk. Jag var hennes privata egendom. Ingen annan hade rätt till mig. Jag fick inte ha några pojkvänner. Min mor avskydde nämligen män. Jag fick inte gå ut och dansa. Jag skulle stanna hemma eller köra ut mamma på olika utflykter med bilen.

Jag måste alltid vara hos henne så att hon kunde ha uppsikt över mig. Det värsta var att jag lät mig förtryckas av hennes makt. Jag lät mig kuvas till underkastelse och lydnad. Samtidigt rasade vilda protester inne i mig mot detta liv som jag hoppades snart skulle ta slut så att jag kunde bli fri.

Men det var inte så att hon älskade mig. Tvärtom. Hon var avundsjuk på mig. Allt gjorde hon av ren egennytta, inte av kärlek till sin yngsta dotter. Jag var bara hennes redskap för att hon skulle kunna kompensera sig själv för den lycka som hon hade saknat i sitt eget liv.

Jag tvingades bo kvar hemma under alldeles för många år. Samtidigt gjorde jag inget annat än längtade därifrån. Jag ville bli fri. Jag ville slita av mig den tvångströja hon hade snärjt in mig i. När jag till slut fick chansen att flytta hemifrån upplevde jag en så stark och jublande frihetskänsla att jag inte ens funderade på att leva något annat liv än ett singelliv. Jag funderade aldrig på att gifta mig, flytta ihop med någon eller skaffa barn. Jag behövde inte någon annan. Jag hade ju mig själv. Och jag var fri!

Jag ville äntligen njuta av den frihet som min mor hade berövat mig under så många år. Min frihetslängtan var så stark att jag under många år aldrig ägnade en tanke åt att friheten på sikt skulle kunna bli till förfång för mig själv.

Jag trivdes utmärkt i mitt eget sällskap. Jag funderade, filosoferade och diskuterade ständigt med mig själv. Jag hade aldrig tråkigt. Jag hade alltid fullt upp att göra. Mitt jobb som hårt arbetande journalist upptog det mesta av min tid. På fritiden tränade jag, målade tavlor, skrev, läste böcker, lagade god mat till mig själv, ägnade mig åt mina husdjur, sjöng och spelade gitarr och dragspel (på amatörnivå, förstås) etc. Alla dygnets timmar fylldes med ett hårt späckat program. Det fanns inte utrymme för något annat eller någon annan i mitt liv – i varje fall inte just då.

Jag hade väninnor som jag umgicks med – när jag själv ville. Jag kände mig aldrig ensam. Inte då. Men gradvis började jag känna att jag kanske var på väg att betala ett ganska högt pris för denna självvalda ensamhet. Med tiden utvecklade sig den så positiva ensamheten till något annat. Den blev till slut en isolering. Jag började isolera mig från omvärlden. Jag drog mig undan till min lilla stuga i Tungelsta.

Jag blev alltmer folkskygg. Jag var med andra ord på väg att bli ofrivilligt ensam. Att jag dessutom var en känd person spädde på denna förändring. Själva kändisskapet fick mig att dra mig undan. Jag blev rädd för folks nyfikna blickar. ”Jaså, är det så hon ser ut i verkligheten!”, trodde jag att de sa bakom min rygg. Privat ville jag inte visa upp mig längre. Det räckte med den exponering jag fick i jobbet.

Så småningom började emellertid helt andra tankar växa fram. Några år in på 90-talet kände jag att den ensamhet jag själv hade valt var på väg att bli en börda för mig. Det var inte roligt att vara ensam längre. Jag var heller inte ung längre. Jag har alltid varit livrädd för att åldras, att bli gammal, att bli trött och svag, att inte kunna klara mig själv, att inte kunna prestera på toppnivå.

Det var då jag började känna att jag inte ville åldras ensam. Jag ville träffa någon som jag kunde åldras tillsammans med.

För min inre syn såg jag mig själv som en åldrande kvinna som levde ensam i sitt hus. En dag snubblade hon på en mattfrans och föll hårt till golvet. Hon bröt höften och lårbenshalsen och kunde inte resa sig upp igen. Hon hade inga grannar som kunde hjälpa henne. Hon hade ingen mobiltelefon. Den fasta telefonen stod för långt ifrån henne för att hon skulle kunna nå den. Det fanns ingen hjälp att få för henne. Hon såg slutet på sitt liv.

Ingen visste vad som hade hänt. På jobbet var det ingen som saknade henne eftersom hon hade tagit ut en veckas kompledigt. Därför blev hon liggande där ensam på golvet och jämrade sig över de tilltagande smärtorna utan att någon kunde höra hennes rop på hjälp. Dagar och nätter gick. De förvandlades till veckor. Mat och vatten hade hon inte tillgång till eftersom hon inte kunde röra sig. Till slut dog hon där på golvet ensam i den avlägset belägna stugan i skogen utan att någon saknade henne.

Den bilden förföljde mig länge. Jag blev plötsligt rädd för det liv jag levde. Det måste bli en ändring. Jag kunde inte leva ensam för all framtid. Ändå gjorde jag aldrig något för att hitta en man att leva tillsammans med. Jag var för blyg för att dejta. Dessutom tyckte jag att dejting var förnedrande. Jag letade aldrig. Jag fortsatte mitt ensamma liv. Även jag var rädd för att bli avvisad.

Men till slut, hösten 1995 var det Bosse som hittade mig. Plötsligt kom han gående in i mitt liv. Det kändes bra. Jag bestämde mig för att sätta ensamheten på sparlåga. Jag ville inte leva så längre. Jag behövde gemenskap. Jag var trött på mig själv. Framförallt hade jag blivit rädd för ensamheten.

Man kan säga att jag hade viss tur. Jag hittade gemenskapen mitt i livet. Det gör inte alla. Många förblir ensamma och isolerade, ofta på grund av deras egen oförmåga att söka kontakt. De är rädda för att inte duga, inte räcka till, och framförallt för att bli avvisade.”

Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning är ensamheten högre dels bland yngre, dels bland äldre personer. Nästan var fjärde svensk lider idag av ensamhet och isolering. Den ofrivilliga ensamheten är störst hos dem som redan är ensamstående, hos personer med funktionsnedsättning, hos hbtq-personer, hos arbetslösa och hos långtidssjukskrivna, alltså hos människor som inte är stöpta i den där självklara lyckade formen.

Bland de ensamstående uppger nästan hälften att de ”känner sig ensamma”. Om ensamheten inte är självvald utan oönskad kan den få konsekvenser både för den fysiska och psykiska hälsan. Ensamma människor är oftare sjuka. De lider i större utsträckning än andra av psykiska besvär. Många ensamma människor bär ofta på självmordstankar som i alltför många fall går från tanke till handling. De upplever livet som meningslöst eftersom de inte vet hur de ska ta sig ur ensamheten.

Enligt Folkhälsomyndigheten är den ofrivilliga ensamheten inte bara ett individuellt problem. Den är också ett samhällsproblem. Ensamheten åsamkar samhället stora kostnader i form av sjukvård, olika slags sjukersättningar, arbetslöshetsersättning mm. Det behövs därför enligt Folkhälsomyndigheten en strategi där civilsamhället tillsammans med offentliga institutioner, kommuner, organisationer, föreningar och bildningsverksamheter arbetar för att skapa relationer mellan människor och därmed minska ensamheten.

Strategin har fått titeln ”Tillsammans för god gemenskap i hela befolkningen – en nationell strategi mot ensamhet” och den ska gälla från 2025 till 2029. På fyra år ska den svenska ensamheten avskaffas. Det är naturligtvis en illusion.

Den svenska ensamheten har blivit ett folkhälsoproblem. Men jag ställer mig än en gång frågan: Hur ska statliga lagar och förordningar och ett statligt anslag på 300 miljoner kronor kunna bekämpa ett problem som är så intimt förknippat med den individuella mänskliga personligheten, som är så hårt fastsurrat vid den enskildes förflutna att det nästan är genetiskt nedärvt? Jag vet inte. Förhoppningsvis har jag fel.

Vad har då allt detta med midsommaren att göra? Jo, därför att midsommaren synliggör ensamheten på ett sätt som ingen annan företeelse kan göra i vårt land. Midsommaren är ju den sanna symbolen för mänsklig gemenskap och ömsesidig glädje. Samtidigt är midsommaren ljusets högtid.

När det är ljust under nästan hela dygnet, när solen nästan aldrig går ner, när det avslöjande och hänsynslösa ljuset finns där hela tiden för att avslöja hemligheterna, när det inte finns några mörkläggningsgardiner att gömma sig bakom, ja, då är det så gott som omöjligt att dölja att man är ensam.

Den ofrivilligt ensamme kanske också vill njuta av ljuset och den pånyttfödda livsglädjen men vågar inte ta sig ut av rädsla för att antingen bli uttittad eller negligerad. Därför stannar han eller hon hemma. Det är ju en skam att visa för andra att man inte har en annan vid sin sida.

Jag upplevde själv detta mycket påtagligt under den gångna midsommarhelgen. Trots att vi är två upplever jag idag ensamheten som alltmer plågsam eftersom Bosse numera är svårt sjuk, något som gör att allt ansvar vilar på mig. Ända sen början av pandemin när han hade fått sina två sprutor med AstraZenecas hårt kritiserade covidvaccin har han lidit av stora och tilltagande minnesproblem och även andra kognitiva problem. Han drabbas också ofta av djupa depressioner och ångestattacker – precis som jag.

Dessutom lider han av en kronisk lungsjukdom som gör att han har svårt att andas, har svårt att få luft, blir andfådd vid minsta rörelse och därför inte orkar vara så aktiv som man måste vara om man söker gemenskap med andra människor. Läkarna på vårdcentralen har dock negligerat hans problem. Ingen diagnos har ställts för någon av sjukdomarna, något som jag är djupt upprörd över.

Därför stannade även vi hemma på midsommarafton tillsammans med vår lilla Ingrid. Samtidigt lyssnade vi på ljudet från alla de bilar, fyrhjulingar och mopeder som passerade på den grusväg som går förbi vårt hus. I bilarna, på fyrhjulingarna och på mopederna satt människor som skulle någonstans, kanske till något midsommarfirande som de sett fram emot eller till en trevlig grillfest någonstans för att njuta av sommarens längsta dag tillsammans med människor de tycker om att umgås med.

Jag kände mig exkluderad från detta. Om Bosse kände samma sak vet jag inte men jag tror inte det.

Människan är ju i grunden en social varelse. Hon är beroende av relationer med andra för att känna sig hel och kunna leva fullt ut. Människan är ett flockdjur och alla vet vi att de djur som hamnar utanför flocken inte klarar sig särskilt bra i längden. En ensamvarg är ingen lycklig eller lyckad varg. Utan sin flock går den till slut under.

Långvarig ofrivillig ensamhet innebär även för människan en stor psykisk påfrestning som inte sällan leder till stress, depression, ångest och för tidig död.

Hejdå, midsommar! Det är skönt att det är ett helt år kvar tills vi ses nästa gång.

Jag ska sluta med några litterära citat ur dikter av två svenska poeter, som båda plågades av ensamhet och av längtan efter gemenskap. Jag börjar med ett utdrag ur Erik Axel Karlfeldts dikt ”Längtan heter min arvedel”, hämtad ur diktsamlingen ”Fridolins lustgård”                               

”Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon 
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.”

Den andra dikten skrevs av Gustaf Fröding och heter ”En ghasel”, ett mycket suggestivt stycke poesi, hämtat ur diktsamlingen ”Gitarr och dragharmonika” från 1891:

”Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,

det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.

Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;

jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,

ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.”