Trots att statsminister Ulf Kristersson i morse utlovade mer kärnkraft i Sverige och trots att energiminister Ebba Busch igår lyckades presentera en lösning på den bedrövligt förvirrade frågan om elstöd till konsumenter och företag så är jag ikväll mest glad över att centerpartiets valberedning idag lanserade Muharrem Demirok till ny partiledare för centern efter Annie Lööf.

Redan när centerns valberedning den 7 november presenterade tre olika kandidater till partiledarposten, varav Demirok var en av dem, utsåg jag honom direkt till min personliga favorit. Jag gillade honom helt enkelt. Jag har inga intressen i centerpartiet, har aldrig röstat på dem och har dessutom som politiskt djur sett hur detta parti successivt har förvandlats från ett stabilt intresseparti för landsbygdsfolket med en tydlig ideologisk kompass till ett konturlöst, amorft, det vill säga formlöst, väsen vars politiska linje har blivit alltmer utsuddad. Denna utveckling, ja egentligen avveckling, har varit särskilt tydlig under Annie Lööfs tolvåriga tid som partiledare.

Detta har också resulterat i att centern nu bara har 6.7 procent av väljarna bakom sig. Valet i september i fjol blev en katastrof för centern och sannolikt ett bärande skäl till att Annie Lööf bara några dagar senare meddelade sitt avgångsbeslut.

Jag har aldrig riktigt förstått vad centerpartiet har stått för sen partiet inte längre var ett bondeparti. Ibland har jag ställt frågan: Behövs verkligen centerpartiet? Folk vet ju inte vad de får i utbyte om de röstar på centern. Och Annie Lööf har inte medverkat till att skapa någon klarhet. Däremot har Annie Lööf själv personifierat centerpartiet. Centerpartiet har varit Annie Lööf och Annie Lööf har varit centerpartiet. Men till vilken nytta? En svala gör ingen sommar lika lite som en partiledare gör ett politiskt parti, om jag får travestera ett slitet uttryck.

Jag har visserligen alltid gillat Annie Lööf som person med hennes starka utstrålning och tuffa attityd men jag kommer inte att sakna henne politiskt när hon lämnar partiledarposten i samband med partiets extrastämma i Helsingborg den 2 februari.

När jag idag lyssnade till den nu föreslagne nye partiledaren Muharrem Demirok, så väcktes ett hopp om att centerns kanske kommer att kunna lämna sitt amorfa tillstånd och bli ett parti med en tydligare politisk (om än inte särskilt ideologisk) profil. Demirok är en man med talets gåva. Han är tydlig i sitt budskap och verkar ärlig i sitt uppsåt. Men framförallt känns han fräsch och med sin invandrarbakgrund kan han vara ett smart val när han ska börja ta itu med gängbrottsligheten i Sverige.

Han uttryckte sig mycket tydligt om hur han vill tackla vårt lands största politiska problem vid sidan av ekonomin, nämligen det accelererande gängvåldet och den kriminalitet som successivt tar över allt större delar av våra städer och kommuner. Han beskrev de gängkriminella mördarna som ”rovdjur” som måste bekämpas. Samtidigt ville han inte skuldbelägga de unga killar som lockas in i de kriminella kretsarna där de sen görs till användbara verktyg när gängledarna planerar sina avrättningar av motståndare och konkurrenter.

Demirok betonade istället att samhället måste satsa mera på förebyggande verksamhet för att förhindra att de unga killarna dras till de kriminella gängen. Här finns mycket att göra. Frågan är om Muharrem Demirok kommer att kunna uträtta så mycket på det här området med tanke på att inte ens polisen klarar av att utreda mer än hälften av alla gängmorden.

Som tidigare kommunalråd i Linköping kanske det inte heller blir så lätt för Demirok att övertyga landsbygdsborna, bönderna, skogsägarna och småföretagarna att det är centerpartiet de ska rösta på i nästa val och inte på Moderaterna eller Sverigedemokraterna.

Det krävs också en stark personlig utstrålning och en stark politisk trovärdighet för att Muharrem Demirok ska kunna dra till sig fler väljare än de futtiga 6.7 procenten som partiet har idag. Centerpartiet befinner sig på det sluttande planet och Demirok får nu den tuffa uppgiften att visa att partiet behövs i svensk politik.

Muharrem Demirok var idag också tydlig med att säga att han aldrig tänkte sätta sig ner och förhandla med Sverigedemokraterna eller sätta sig i en regering där Sverigedemokraterna ingick eller hade ett starkt inflytande. Frågan är bara om detta löfte kommer att överleva den här mandatperioden. Vi har redan sett vad som kan hända med sådana löften.

Vad återstår då för honom att uträtta när övriga borgerliga partier nu alla har dragit sig högerut och lämnat centern kvar i den politiska mitten, där man nu är väldigt ensam. Blir det socialdemokraterna och Magdalena Andersson som centerpartiet under Muharrem Demiroks ledning ska samarbeta med efter nästa val? Politiska bedömare har redan kallat Demirok för ”sosse” och med sin socialliberala framtoning borde han få svårt att samarbeta med de partier som står till höger om honom. För Magdalena Andersson vore det emellertid ”gefundenes Fressen” att få Muharrem Demirok till politisk bundsförvant.

Det är alltid spännande med något nytt, tycker jag. Det gäller inte minst i politiken. Vi får hoppas att Muharrem Demirok orkar stå pall i den politiska snålblåst som råder i rikspolitiken och inte låta sig malas ner i en grottekvarn som gör honom till en parentes i svensk politik. Hans rikspolitiska erfarenhet är ju i högsta grad begränsad.

Jag trodde faktiskt inte att centerns valberedning skulle våga föreslå Muharrem Demirok som partiledare sen det strax före jul avslöjades att han på 90-talet vid två tillfällen dömdes för misshandel. Men valberedningen hade modet att överse med detta och istället bedöma ”Murre” Demirok för vad han uträttar idag, inte för vad han gjorde för 25-30 år sen. Idag gjorde han själv avbön när han förklarade vilken tung börda det har varit för honom att bära med sig dessa misshandelsdomar.

Nåja, man ska inte vara sämre än att man kan förlåta. Det gäller särskilt ungdomssynder.