Akademibokhandeln på Lidingö ordnade igår kväll, onsdag, en jättetrevlig och välbesökt författarträff, där jag inför ett fyrtiotal bokintresserade åhörare fick möjlighet att berätta om min nya bok, ”Skulden jag bär på”, en bok som handlar om min avlidna sjuka syster Birgitta och hennes liv som ända in i det sista var kantat av misär, tragik och mänsklig förnedring.

Efter föredraget fick besökarna möjlighet att ställa frågor till mig om min systers liv och varför allt gick fel för henne från första början. Flera tog chansen att göra detta, bland annat en äldre kvinna, Ann,  som satt längst fram i första raden.

Hennes fråga till mig var egentligen ingen fråga utan ett vittnesmål från en människa som haft nästan exakt samma tragiska erfarenhet av att tvingas åse hur hennes egen syster i hemlighet levde i djupaste misär och avled ensam utan hopp . Kanske var den berättelse som Ann förmedlade till oss igår kväll något av det värsta jag har hört talas om, kanske värre än min egen systers liv.

Kvinnan berättade att hon hade flera systrar. En av dem var envis och bångstyrig, precis som min syster. Systern ville inte ha hjälp av någon. Hon isolerade sig, svarade inte i telefon, vägrade kontakt både med sina anhöriga och med hemtjänstpersonal och tjänstemän från kommunen.

Såvitt jag förstod hade det som kvinnan berättade om igår kväll inträffat helt nyligen. Ann hade upprepade gånger försökt nå sin sin psykiskt instabila syster som flyttat från ett äldreboende till eget boende för att få veta hur systern hade det. Men systern hade inte svarat. Ann ringde igen och igen och igen. Inget svar. Ingen reaktion.

När Ann förstod att hon inte skulle få någon kontakt med systern ringde hon upp socialkontoret och hemtjänsten och undrade om dessa hade haft kontakt med hennes syster under den senaste tiden. Nej, det hade man inte haft, ”för systern ville ju inte ha vare sig kontakt eller hjälp”.

Ann började ana att något fruktansvärt hade drabbat hennes syster. Ann undrade om inte någon från hemtjänsten kunde besöka systerns bostad och se om hon öppnade dörren när hemtjänsten ringde på. Hon ville också veta om det låg någon post på golvet innanför systerns ytterdörr. Det skulle kunna ge svar på viktiga frågor.

Någon dag senare fick Ann veta av hemtjänsten att man hade varit och ringt på hos systern. Ja, kvinnan från hemtjänsten hade öppnat luckan till brevinkastet och sett att det låg massor av post och tidningar på golvet innanför dörren.

”Men radion stod på inne i bostaden, så systern befann sig säkert därinne”, var den slutsats hemtjänstpersonalen hade dragit. Systern hade dock inte öppnat när hemtjänstkvinnan ringde på dörren. Ann drog slutsatsen att något definitivt var väldigt fel.

Ann beskrev på författarmötet igår kväll hur orolig hon hade blivit när hon fick veta att det låg högar med post innanför systerns ytterdörr. Hon bad hemtjänsten att återigen gå dit och försöka ta sig in i lägenheten.

”Nej, det kan inte vi göra”, svarade personalen från hemtjänsten. ” Vi har inga rättigheter att ta oss in i en annan människas bostad. Det har bara polisen rätt till.”

Kvinnan från igår ringde därför polisen som lovade att omedelbart ge sig till systerns bostad och försöka ta sig in för att se om något hade hänt hennes syster.

Några timmar senare ringde polisen tillbaka. Jo, kvinnans syster befann sig i lägenheten.

”Var hon död?”

”Ja, hon var död”, svarade polisen. ”Hon satt död vid köksbordet.”

”Hur länge tror du att hon hade varit död?”

”Ja, vi har ju viss erfarenhet av sådana här tragedier”, svarade polismannen. ”Såvitt vi kan bedöma hade hon säkert varit död i minst tre veckor”.

”Tre veckor???”

”Ja, tre veckor. Men vi vill inte att du ska gå dit för att se din syster i det här skicket. Du får inte minnas henne som en kvinna som suttit död vid sitt eget köksbord i tre veckor. Du måste minnas henne som den hon var när hon var ung och frisk”.

Det gick ett sus av uppgivenhet och chock genom publiken i Akademibokhandeln på Lidingö igår kväll när Ann hade berättat sin historia. Detta kunde bara inte vara sant. Jag såg hur några av kvinnorna började gråta. Jag visste att alla tänkte på samma sätt som jag.

Likheterna mellan min systers grymma öde och den grymma död som Anns syster hade drabbats av var slående.

Min syster var inte ensam. Anns berättelse om sin syster som suttit död vid sitt köksbord i tre veckor utan att någon hade känt till det eller brytt sig sig om det påminde ju alldeles för mycket om min syster Birgittas tragiska slut.

I måndags kväll den här veckan blev jag intervjuad om min bok av Suzanne Axell i SVT:s Fråga doktorn. Det var en bra och stark intervju. Om ni missade den, kan ni titta på den här:

https://www.svtplay.se/video/19765296/fraga-doktorn/fraga-doktorn-sasong-22-3-dec-02-00