Nu är det bara tre dagar kvar av vår höstsemester här i Cómpeta i södra Spanien. På fredag åker vi hem igen. Jag vill inte påstå att dagarna här nere har varit någon drömtillvaro precis. Det har funnits alldeles för många irritationsmoment för att jag skulle kunna njuta som jag trodde att jag skulle.

Varje dag sen vi kom hit den 21 september har jag fört en ojämn kamp mot myggen – eller vad det nu är för insekter som totalt har erövrat min kropp och perforerat mitt skinn med massor av kliande hål. Aldrig har jag upplevt insektsbett som har kliat så mycket som dessa. Vissa nätter har jag legat vaken i timmar på grund av klådan. Hela kroppen är nu rödfläckig av sönderrivna myggbett.

Först idag känns det som om mitt immunförsvar har fått situationen under kontroll för det kliar inte lika mycket längre. Jag vet nu också varför jag är ett så attraktivt byte för mygg och knott.

När jag häromdagen googlade på ”myggbett” läste jag att personer som har  blodgrupp 0 är extra utsatta för insekternas stora kärlek. Och jag är en sådan där 0-blodare.   Personer med 0-blod är särskilt utsatta för insekternas kärlek. Varför har jag inte riktigt förstått men det finns säkert en förklaring.

Det andra irritationsmomentet har varit de förfärliga biverkningarna av Ozempic som fortfarande plågar mig trots att jag nu har gått på Ozempic sen början av juli, alltså i tre månader. Jag trodde att biverkningarna skulle klinga av efter några veckor men det har de inte gjort. På den här punkten har listan över biverkningar av Ozempic skändligen lu-rat mig.

Ständigt går jag omkring med känslor av illamående, magont och ibland diarré. Dessutom är jag trött och orkeslös hela tiden. Jag har också tappat matlusten men det visste jag ju från början att jag skulle göra. Minskad matlust är ju en av huvudpoängerna  med att injicera Ozempic. Den som förlorar matlusten äter mindre och har därmed större utsikter att gå ner i vikt. Dessutom gör diarréerna sitt till för att minska näringsupptaget.

Att förlora matlusten, att inte längre längta efter god mat, är ett högt pris att betala för att eventuellt gå ner några kilon. För övrigt tycker jag inte att jag har blivit smalare. Jag väger mig inte men det känns inte som om jag har förlorat särskilt många hekton. Mitt lidande verkar ha varit förgäves – än så länge i alla fall.

Därför inställer sig omedelbart frågan: Är det värt att gå på Ozempic när en av de utlovade effekterna, nämligen viktnedgången, inte har visat sig ens efter tre månader? Det måste finnas bättre sätt att gå ner i vikt på. Även om man bantar så har man rätt att njuta av god mat då och då utan att för den skull överge sitt viktmål.

Särskilt trist är det att befinna sig här i Spanien och inte vara hungrig och längta efter god mat. I det här landet vimlar det ju av de mest fantastiska maträtter. Men jag känner ingen som helst längtan.

Jag hade räknat med att Bosse och jag skulle besöka flera trevliga restauranger här i Cómpeta för att äta god mat men vi har hittills inte varit på en enda restaurang. Lusten finns inte längre hos mig. Jag tycker inte ens att det är roligt att laga mat.

För mig som under flera års tid har levt ett totalt glädjelöst liv är det extra plågsamt att inte ens kunna njuta av en god middag då och då. Maten är faktiskt en av livets höjd- punkter och njutningar. Den njutningen har jag nu helt frivilligt sagt nej till genom att underkasta mig den tortyr som bantningsmedlet Ozempic utsätter mig för.

När jag har kommit tillbaka till Sverige måste jag starkt överväga om jag ska fortsätta med Ozempic eller om jag ska återgå till min gamla blodsockermedicin som fungerade hyggligt och som inte gav några märkbara biverkningar. Man behöver ju inte späka sin kropp när man kanske inte har så många år kvar att leva.

Jag måste fortsätta att gnälla lite till. Jag är nämligen på flera sätt missnöjd med det lilla hus som jag köpte här i Cómpeta för ett år sen. Det är dessvärre mycket som inte fungerar här. Duschen i mitt badrum fungerar inte. Det finns inget varmvatten eftersom varmvattenberedaren till just det här badrummet var trasig redan när jag tog över huset.

Det finns ett badrum till men inte heller där har jag lyckats få fram något varmvatten utan har tvingats duscha kallt. Jag måste också köpa ett matbord och fyra stolar till vardagsrummet. Trots att jag köpte huset möblerat saknas det oumbärliga möbler här, till exempel något så självklart som stolar och bord.

När jag i våras påpekade detta för min mäklare svarade hon bara att det inte spelar någon roll ”för man sitter ju alltid ute och äter i det här landet”.

Det är inte alls sant. Det har regnat i två dagar nu. Det har tvingat oss till inomhusvis- telse. Temperaturen sjunker nu också successivt även här i Spanien och till vintern kommer jag definitivt inte att vilja sitta ute och äta om jag skulle åka hit.

Ja, det har faktiskt regnat. Inatt vaknade jag till och med av ösregnet som prickade hustaket med en millisekunds mellanrum. Som turist vill man normalt inte ha något regn men när jag kom hit och såg den sönderbrända, döda naturen blev jag jätteglad när regnmolnen började torna upp sig igår eftermiddag.

Sen i våras anlitar jag en man som sköter om trädgården och vattnar blommorna och buskarna. Därför har jag lyckats bevara i alla fall lite av grönskan på tomten även när jag inte är här.

Sen ska jag berätta om det konstigaste av allt: Det finns ingen adress till mitt hus. Den väg som leder uppför kullarna och bergen utanför Cómpeta till bland annat mitt hus, den vägen har inget namn trots att den är livligt trafikerad.

Dessutom är vägen väldigt svår att hitta. Det finns massor med avtagsvägar överallt eftersom det faktiskt är ganska tätbebebyggt även om de vita husen ligger utspridda över stora områden.

Jag vet inte hur många gånger jag har kört fel, tagit in på fel avtagsväg och till slut hamnat på en grusväg som plötsligt har tagit slut. Vägarna och husen ser ju likadana ut överallt. Även den här veckan har jag kört fel nästan varje gång vi har varit inne i byn och handlat mat.

Men sen i förrgår vet jag tack och lov hur jag ska köra. Just denna upplevelse att inte hitta har varit extra pinsam för mig eftersom jag alltid har varit stolt över mitt goda lokalsinne kombinerat med mitt goda minne. Jag har alltid lyckats ta mig fram även när det har sett mörkt ut. Nu har jag förstått att även solen har fläckar, ha ha.

Nu ska jag inte gnälla mera. I själva verket är det väldigt trevligt och trivsamt här. Bosse som är här för första gången älskar redan det här huset och de underbara omgivningarna. Vi har till och med pratat om att tillbringa julhelgen här. Det är dock inte särskilt sannolikt att vi gör det.

För när vi väl har kommit hem till Älvhyttan igen så tror jag att det nog är där vi vill fira julen i alla fall.