Det här är det fjärde blogginlägget i min artikelserie där jag granskar allvarliga biverkningar av vaccinerna mot covid-19. I det här inlägget ska jag med hjälp av mina dagboksanteckningar från 2021 fram till idag visa vilka skrämmande uttryck min depression och mina ångestattacker tog sig under de här åren, en depression som jag starkt misstänker har (eller hade) ett klart samband med covid-vaccinet. Det finns ingen annan förklaring.

Jag ska börja med att säga att jag tar stora risker när jag i det här inlägget öppet och naket redovisar detaljer kring den psykiska ohälsa som jag har lidit av sen mer än tre år tillbaka och som började ungefär samtidigt som jag fick den första vaccinsprutan mot covid-19 i början av april 2021. Det var en dos med AstraZenecas sedermera ökända vaccin som senare förbjöds över hela världen. Även den andra dosen var vaccin från AstraZeneca.

En risk jag löper är att jag sannolikt kommer att bli överöst av elaka och förnedrande kommentarer, som alla går ut på att jag är en ”galen kärring”, att jag är ”psykiskt sjuk”, att jag ”lika gärna kan lägga mig ner och dö”, ”att jag borde hålla käften eftersom jag är för gammal för att yttra mig”, ”att jag är dement”, bara för att ta några exempel.

Jag kommer förmodligen också att bli kölhalad för att jag kopplar ihop min depression och panikångest med covid-vaccinerna. Jag kommer att bli beskylld för att vara en s k anti-vaxxare – vilket jag  i n t e  är. Jag kommer också att beskyllas för att vara både samhällsfarlig, ansvarslös och osolidarisk som skyller min egen psykiska ohälsa på covid-vaccinet eftersom jag då skrämmer andra människor från att vaccinera sig i framtiden.

Jag kommer också att bli anklagad för att inte lägga fram tillräckligt starka bevis för att min depression verkligen har med vaccinet att göra. Depressionen och panikångesten kanske har helt andra orsaker, kommer folk att hävda.

Den här kritiken är jag beredd på men jag ska inte säga att jag inte är orolig. Jag försöker stilla min oro genom att hänvisa till verkligheten och vetenskapen (i ett senare inlägg). Det är nämligen ingen hemlighet längre att covid-vaccinerna i ett tidigt skede visade sig ha allvarliga – ibland dödliga – biverkningar. Visst är antalet vaccinskadade oerhört litet i förhållande till det jättelika antal vaccindoser som har delats ut till människor i hela världen ända sen 2021.

Men det hindrar inte att man uppmärksammar dem som har drabbats av biverkningarna. Även sällsynta sjukdomar och biverkningar är värda att lyftas fram eftersom de människor som får dem utsätts för ett stort lidande.

Med detta sagt återvänder jag till mig själv och till de dagboksanteckningar som jag ska redovisa en del av och som ska visa vilka uttryck min ångest och min depression tog sig. Jag mår bättre idag även om jag fortfarande kan drabbas av ångestattacker ibland och jag äter fortfarande mediciner. Men jag har bestämt mig för att bli glad och lycklig igen.

Att redovisa det jag skrev i mina dagböcker är starkt ångestladdat. Jag har tvekat länge om jag överhuvudtaget ska ta upp det här. Att utlämna sig själv och sina egna svagheter åt offentligheten kräver mod, kanske till och med dödsförakt – eller också handlar det om dåligt omdöme, övermod och dumdristighet. Det har också plågat mig att tvingas gå tillbaka till de här anteckningarna och få svart på vitt på hur jag verkligen mådde. Kroppens självläkande krafter har ju gjort att de hemskaste minnena har glömts bort medan de glada minnena lever kvar.

Men jag har ju redan lovat att berätta och måste fullfölja mitt löfte, även om det bär mig emot. Kanske kan min berättelse hjälpa andra som har lidit lika länge som jag av psykisk ohälsa. I så fall har jag gjort en god gärning.

Samtidigt vill jag framhålla att det har funnits korta perioder under de här dryga tre åren som jag har mått hyggligt. Jag hade länge styrkan att både träna hårt, måla tavlor, ha konstutställningar, följa inrikes- och utrikespolitiken minutiöst och skriva flitigt på min blogg – samtidigt som jag var deprimerad och hade panikångest. Under det senaste året har den styrkan tyvärr avtagit. Jag har blivit alltmer passiv men hoppas att detta är ett övergående fenomen och att jag blir stark igen. Jag måste bli stark igen!

Över tre år är en lång tid för en depression – i synnerhet som jag åt antidepressiva och ångestdämpande mediciner hela tiden. Ganska snart märkte jag emellertid att tabletterna inte hjälpte. Trots att jag ökade dosen flera gånger och även bytte medicin så märkte jag ingen skillnad. Nedstämdheten och likgiltigheten fanns kvar. Livsglädjen var borta och panikångestattackerna fortsatte.

Den läkarhjälp jag har fått har bara handlat om förskrivning av antidepressiva preparat. De flesta läkare förlitar sig på att det räcker att skriva ut antidepressiva medel – men det gör det inte. En rutinmässig förskrivning av SSRI-preparat kan istället vara skadligt och kontraproduktivt. Flera forskare och läkare menar nämligen idag att det inte alls behöver vara brist på serotonin i hjärnan som gör en människa deprimerad. Det kan finnas helt andra orsaker. Jag ska inte gå in på detta eftersom jag inte har de kunskaperna.

Ändå är det en stor skandal att forskningen kring ångest och depressioner inte har kommit längre än så här – i synnerhet som alltfler människor drabbas av depression. Idag äter 1 miljon svenska antidepressiva läkemedel. Det är en siffra som borde stämma till eftertanke.

Jag har ibland känt att jag har varit två personer på samma gång, en som orkar och en som inte orkar. Med det menar jag inte att jag skulle vara bipolär eller ha schizofreni. Dessa sjukdomar lider jag definitivt inte av. Jag har ”bara” varit deprimerad. Men det räcker gott och väl.

Nedan följer ett urval av citat ur mina dagböcker, citat som på ett bra sätt beskriver hur jag har mått under mer än tre års tid. Det handlar om de känslor av nedstämdhet, uppgivenhet och hopplöshet som min depression skapade. Samtidigt vill jag framhålla att det jag skrev i mina dagböcker under de här åren var ett uttryck för vad jag kände vid det specifika tillfället. Det är inget uttryck för hur jag känner mig idag. Jag bär t ex inte på några självmordsplaner. Nu mår jag ju bättre igen.

Här kommer citaten, uppdelade i fyra olika block:

Livet har förlorat sin mening

Panikångest

_____________________________________________________________________

Sömnproblem

8 juni 2021: ”Vaknade kl 5.00. Kunde inte somna om. Var en hemsk dag. När ska det ta slut?”

14 juni 2021: ”Sov bara 4 timmar på natten.”

15 juni 2021: ”Vaknade 03.15. Kunde inte somna om.”

20 juni 2021: ”Vaknade kl. 3.00. Kunde inte somna om. Måste ta en extra sömntablett.”

19 okt 2021: ”Somnade kl. 04.00 på morgonen. Vaknade efter 4 tim sömn. En förstörd dag.”

24 dec 2021 (julafton): ”Vaknade kl. 5.00. Kunde inte somna om. Låg nästan hela dagen. Vet inte vad jag ska ta mig till!!!”

3 feb 2022: ”Vaknade kl. 3.00 och måste ta både Oxascand och Imovane för att kunna somna om. Vill bara komma bort från alltsammans. Orkar inte längre!”

5 apr 2022: ”En förfärlig dag. Vaknade kl. 5.00 och tvingades ta en Oxascand för att kunna somna om.”

7 juli 2022: ”Hade svårt att somna trots flera sömntabletter. Vaknade kvart i 3 och tog ytterligare en Imovane och en Oxascand.”

8 juli 2022: ”Fick ta 2 sömntabletter för att kunna sova.”

_______________________________________________________________________________________________________

Självmordstankar

Det här är skrämmande läsning – även för mig. Jag har nästan glömt att jag mådde så dåligt. Sen ska jag än en gång betona att de tankar som jag skrev ner i min dagbok och som jag citerar ett urval ur här är tankar som föddes hos mig då, när jag mådde som sämst, men jag känner inte så idag. Jag vill vara frisk och vill leva fullt ut.

Så till de sista citaten som handlar om den hopplöshet och livsleda jag kände under nästan tre års tid:

Hopplöshet och livsleda

Det här var brottstycken ur mitt liv under de gångna tre åren. Som jag antydde tidigare har det varit mycket svårt för mig att skriva ner det här. Gamla sår rivs upp. Allt blir så uppenbart, så tydligt eftersom jag har svart på vitt på hur mitt liv verkligen utvecklade sig till.. Samtidigt sporrar det mig att kämpa för ett bättre liv än det här.

I nästa blogginlägg kommer jag att presentera forskningsrapporter, vetenskapliga och medicinska studier och en del statistik som bekräftar mina egna misstankar att min ångest och depression hade ett samband med flera av covidvaccinerna. Det är ingen tillfällighet att min psykiska ohälsa debuterade samtidigt som jag fick den första vaccinsprutan.

Samtidigt har jag mer än tre år bakom mig då jag har tvingats hantera både min mans svåra hälsoproblem och min egen ångest. Allt detta samverkar förstås till att göra livet till ett helvete.

Fortsättning följer.