Jag började skriva texten till det här inlägget redan klockan 00.20 i natt den 10 april. Då hade jag befunnit mig i min lilla finca utanför ”den lilla vita staden” Cómpeta i regionen Axarquia öster om Malaga i södra Spanien. Jag har flera gånger med stor entusiasm skrivit om den här husaffären här på min blogg. Jag kommer att illustrera det här inlägget med bilder på huset om omgivningarna, bilder som jag tog igår.

Affären blev klar redan den 2 september i fjol men olika skäl gjorde att jag inte kunde resa hit för att inviga huset. Jag har sen i oktober bokat fem resor hit men har tvingats boka av dem alla (för dyra pengar) på grund av Bosses dåliga hälsa. Jag har känt att jag inte har velat lämna honom ensam när han inte mår bra.

För mitt ansvar som hustru är större än mitt ansvar för det här huset – även om det kostade mig 2.2 miljoner att köpa, ett belopp som man inte bara slänger upp på bordet.

Men gud vad jag samtidigt har längtat hit. Jag köpte huset osett. Ja, det ska erkännas att jag köpte grisen i säcken. Det är ovanligt för att vara jag. För köper man grisen i säcken finns det ju en risk att säcken inte alls innehåller en gris utan ett ton ruttna potatisar.

Men helt osett var inte huset. Sent i höstas visade min underbara mäklare huset digitalt för mig live på plats för att jag skulle få en viss uppfattning om att det inte var grisen i säcken jag köpte. Det kändes bra efteråt. Säcken innehöll varken någon gris eller några potatisar utan ett riktigt fint litet vitkalkat hus med många möjligheter.  Drömmen om en liten finca i Spanien hade gått i uppfyllelse.

Att få åka hit och få bo här någon vecka i början av april när blommorna i all sin färgprakt redan har slagit ut för fullt, när småfåglarna kvittrar i träden. när tupparna på de näraliggande bondgårdarna gal ackompanjerade av kacklande hönor och en och annan ko som råmar bland de höga bergen i Axarquia, det är ju den sanna drömmen för en natur- och spanienälskare som jag.

Så jag flög ner hit från Västerås flygplats i söndags morse den 6 januari. Nu på söndag skulle jag enligt plan ha åkt hem igen. Det blir inte så. Redan i morgon, fredag den 11 maj, flyger jag till Sverige. Jag ska berätta varför men ska också tillägga att jag redan till den 11 maj för längesen har bokat en ny resa hit, nu på elva dagar.

Men gud vet om den resan blir av. Gud vet om den här min första resa till det lilla drömhuset bland bergen i södra Spanien i själva verket kan bli min sista resa. Jag vet inte ännu men jag kan försäkra att det inte är själva huset som det är fel på.

Det blev ändå inte som jag hoppades. Istället blev de fyra första dagarna här en av mitt livs värsta mardrömmar. Ni kommer inte att tro mig när jag berättar vad som hände när jag anlände till Cómpeta sent i söndags eftermiddag.

Först chockades jag av vägarna hit. De var så smala att två bilar nästan inte kunde mötas. Ändå körde folk som idioter. Ibland fanns det avbärarräcken som skulle skilja vägbanan från de djupa stup och raviner som fanns nedanför vägen. Ibland fanns det inga sådana räcken. Med hjärtat i halsgropen lyckades jag ta mig de sista tre milen hit.

Jag har aldrig kört bil i Alperna. Men Alperna kan inte vara värre än det här. Jag hade inte hunnit avverka en serpentinkurva förrän nästa serpentinkurva dök upp. Jag körde långsamt och bildade kö. Alla tutade bakom mig och passade på att köra om trots att omkörningar på den här vägen nog är det farligaste som finns om man vill ha livet i behåll.

Utmattad men oskadd anlände jag till slut till Cómpeta. Jag andades ut. Det värsta var över. Trodde jag. Men det var inte så. Det var nu katastrofen började. För nu skulle jag försöka hitta det där huset som jag hade köpt. Jag visste inte ens var det låg, varken om det låg väster om byn eller öster eller norr eller söder om byn.

Det märkliga är att det inte finns någon adress till huset. I köpekontraktet finns ett antal platsangivelser upptagna men de fungerar inte som adresser. Istället måste jag använda GPS med koordinater för att hitta huset. Jag hade fått koordinaterna av min mäklare i förväg. Jag klickade på mobilen. Där låg kartan snällt och inbjudande på displayen. Koordinaterna syntes tydligt. Det såg lovande ut.

Men plötsligt upptäckte jag att batteriet var på väg att ladda ur. Det var bara några procents laddning kvar. Vad skulle hända när batteriet tog slut. Då hade jag ingen karta med koordinater att följa längre! Paniken kom som ett brev på posten. Det började värka i magen. Vad har jag gett mig in på? Djävla mobiltelefoner som ska ladda ur hela tiden.

Jag hittade en bensinmack där jag bad att få ladda min mobil. Det fick jag – men bara en liten stund. Samtidigt försökte jag fråga ägaren var mitt hus låg. ”Vad är det för adress”, undrade han. ”Jag har ingen adress, bara koordinater”, svarade jag.

Jag var då så utmattad att jag inte längre kom ihåg vad huset hette eller hur de olika ”adresserna” som fanns i köpekontraktet löd. Hjärnan fungerade inte längre. Stressen gjorde att den hade valt att stänga av helt – ungefär som min mobiltelefon.

Jag frågade istället mackägaren om han visste var Mr. David Taggs hus låg. Mr Tagg – en engelsman – var nämligen den person som hade ägt huset före mig. Nej, honom hade han aldrig hört talas om. Dum fråga.

Jag gav upp, lämnade bensinmacken och började köra på måfå någonstans. Jag vet inte vart. I flera timmar irrade jag omkring med bilen för att hitta någon fast punkt som jag kunde hålla mig till och som kanske ledde till den ”rätta vägen”. Men det fanns inga fasta punkter. Jag körde planlöst omkring på olika smala, krokiga och farliga vägar för att hitta … vadå? Inte mitt hus i alla fall

Allt flöt – och timmarna gick. Hade telefonen varit laddad hade jag enkelt kunnat ringa mäklaren så skulle hon ha beskrivit vägen för mig. Men den lilla laddning jag hade gjort på bensinmacken tog snart slut. Plötsligt var min mobilskärm åter lika svart som tidigare.

Djävla mobiler som ska vara beroende av laddning hela tiden. Det är den största svagheten med denna i övrigt utmärkta innovation. Mobiltillverkarna borde bygga mobiler som laddar upp sig själva oavsett var man befinner sig. Det är inte första gången som folk har lämnats övergivna i t ex fjällen eller gått vilse på långpromenader och inte kunnat få hjälp därför att mobilbatterierna har laddat ur.

Till slut kände jag att jag måste fatta ett beslut. Jag förstod att jag aldrig skulle hitta huset den kvällen. Vad göra? Jo, ta in på ett hotell i Cómpeta! Så löjligt, tänker ni väl. Ta in på hotell när man har ett eget hus alldeles i närheten som bara väntar på att man ska komma dit. Men det var ju som sagt inte så enkelt.

Jag hittade ett jättemysigt – och billigt – hotell i centrala Cómpeta. Hotel Balcón heter det, ett hotell som jag verkligen rekommenderar alla tokstollar som skulle komma på den imbecilla idén att resa till Cómpeta bland bergen öster om Malaga.

Trots allt sov jag gott den natten. Jag hade ju i alla fall tak över huvudet. Innan jag somnade åt jag upp de ostsmörgåsar som Bosse hade gjort i ordning åt mig på morgonen för att jag skulle få i mig något på planet om det saknades mat där. Min sena måltid på hotellrummet var inte oförglömlig. Smörgåsarna smakade som en blandning av järnfilspån och träflis, alltså ingenting. Men magen fick i alla fall något att arbeta med.

På morgonen njöt jag en delikat frukost på hotellet och började känna att hoppet kanske var på väg tillbaka. Innan jag hade somnat kvällen innan hade jag skrivit ett mejl till min mäklare och förklarat min prekära situation, nämligen att jag inte visste var det hus låg som jag hade köpt av henne.

När jag satt vid frukostbordet dök hon plötsligt upp, rusade fram och kramade om mig och lovade att allt snart skulle bli bra. Hon skulle köra före mig den 11 km långa vägen från hotellet till mitt hus. Sen skulle hon hjälpa mig att installera mig i huset och demonstrera en del minst sagt tekniska detaljer.

Så skedde. Jag följde henne slaviskt i bilspåret. Men förargligt nog missade jag en fundamental sak, nämligen att försöka memorera vissa hållpunkter på vägen så att jag skulle kunna hitta själv när hon inte längre körde framför mig. Det enda jag var koncentrerad på var att försöka hålla kvar bilen på vägen för att inte köra ner i någon ravin.

Plötsligt stannade hon. Vi var framme. En liten stenlagd avtagsväg uppför en backe ledde till mitt hus! Jag var äntligen där! Hemma!

Allt såg precis ut som bilderna på mäklarsidan och på de digitala bilderna från hennes visning för mig av huset.

Vi började med att låsa upp ytterdörren och slå på alla kontakter i elskåpet på väggen i vardagsrummet. Sen förklarade hon att spisen och något annat också drevs med gas. Hon låste upp en liten dörr vid sidan av huvudingången. Där stod en rad tomma och fulla gasbehållare.

Hon visade mig hur man skulle applicera hatten på gasbehållaren för att koppla in gasen. Det var viktigt att den hatten togs bort när jag reste härifrån. Sen skulle vattnet sättas på. Det skedde genom  att hon stack in en skruvmejsel längst fram på en liten motor som stod på golvet.

Därefter skulle en annan gasbehållare i en annan skrubb i huset sättas på. Den gasen, kopplad till en varmvattenberedare, skulle tydligen driva upp vattnet (varmt och kallt) till det större badrummet på övervåningen. Men något var fel. Det gick inte att få igång det systemet. Det var vajsing någonstans. Min mäklare lovade  att ringa till en rörmokare som kanske skulle komma redan dagen därpå, alltså i tisdags, och fixa varmvattnet till badrummet.

Förhoppningsvis i alla fall. För i Spanien är det ju ”mañana” som gäller.

Sen åkte hon iväg och lämnade mig ensam mitt ute i ödemarken. Det var inget som oroade mig just då. Jag visste ju inte vad som väntade mig. Men mäklaren hade ju visat mig vägen så den hoppades jag att jag kom ihåg. I värsta fall skulle jag följa GPS:n med koordinaterna om jag skulle råka köra fel.

Det första jag gjorde var att åka in till stan (dvs Cómpeta) för att handla mat och andra förnödenheter. Jag hittade en utmärkt livsmedelsbutik i närheten av Kyrkan, stadens stolthet. Sen begav jag mig ”hemåt” igen. Jag var fortfarande intet ont anande … men efter att ha kört ut ur stan kom jag på att jag inte mindes vilken väg jag skulle ta in på för att komma till mitt hus.

Var f-n hade mäklaren kört av när hon eskorterade mig? Jag hade ingen aning. Så var det med det närminnet. Jag kände hur paniken började växa fram i mellangärdet igen. Det enda jag minns var att vi tog in på en mindre avtags väg som gick till höger. Sen minns jag inte mer – jag som alltid anser att jag är skicklig på att orientera mig i tillvaron och alltid har en magkänsla, en inre kompass, som led er mig rätt. Men den kompassen hade jag tydligen glömt i Sverige.

Jag började irra omkring på alla möjliga vägar igen. Jag satte på GPS:en med koordinaterna och hoppades att jag med hjälp av den skulle komma på rätt spår. Plötsligt började en ung kvinnoröst tala till mig från mobilen. ”Kör rakt fram. Efter 400 meter ta till vänster … bla  bla bla … kör 200 meter och ta till höger … bla bla bla.”

Så fortsatte hon kilometer efter kilometer. Jag kom allt längre bort från stan och från den avfartsväg jag hoppade att GPS:n skulle leda mig till. Damen i mobilen ledde mig helt fel. Hon dirigerade mig in på så smala vägar att jag höll på att backa rakt ner i en djup ravin när jag skulle saxvända på ett jättesmal väg där det absolut inte gick att saxvända.

Men jag lyckades få bilen att gå framåt – och bort från ravinen – och inte fortsätta bakåt, nedför stupet och mot min och bilens säkra död. Sent ska jag glömma den händelsen. Så nära döden har jag aldrig varit tidigare. Samtidigt överraskade jag mig själv genom att upptäcka att jag faktiskt visade en viss skicklighet på att ta mig fram på otjänliga vägar i en livsfarlig bergsmiljö utan skyddsräcken och med plats för bara en bil i taget – och med raviner och djupa dödliga stup bara centimetrar bort.

Plötsligt märkte jag att damen i mobilen hade slutat ge mig köranvisningar. Jag kastade ett öga på displayen. Den var svart – igen. Mobilen hade laddat ur. Jag hade inte längre någon kontakt med omvärlden! Min röst var den ropandes röst i öknen. Jag var totalt ensam, trött och förtvivlad.

Jag insåg nu att jag hade hamnat i exakt samma situation som dagen innan. Jag var lost. Ensam. Med en urladdad mobil. Utan möjlighet att få hjälp. Jag fattade beslutet att åka tillbaka till det där hotellet igen. Väl där förklarade jag att jag hade råkat ut för samma problem som dagen innan. Jag hittade inte tillbaka till mitt hus. Jag behövde i första hand ladda mobilen men ingen på hotellet hade någon Iphone-laddare, så den möjligheten sprack direkt,

Till slut kom hotellägarinnan på att hon kunde ringa efter en taxi som (mot betalning, förstås) skulle kunna eskortera mig till mitt hus. Då kom jag plötsligt ihåg både vad huset hette (”Finca Isabel”) och att en av husets många s k adresser var ”Calle Corca nr 6 (eller någon annan siffra).

Efter mycket letande och mycket dividerande hittade taxichauffören till slut rätt väg. Inte ens han var bekant med omgivningarna runt Cómpeta som han hade låtit påskina från början.

Men vi hamnade alltså rätt till slut. Jag betalade ca 30 € till taxichaufförens son som också var taxichaufför och som också hade följt efter oss i en egen bil. Det krävdes alltså två taxibilar för att ta mig till den plats där jag hörde hemma.

KIockan var nu över sju på kvällen. Det hade börjat mörkna. När jag kom in i huset kände jag för första gången den dagen ett sug efter mat. Jag hade heller inte ätit något sen frukosten på morgonen. Jag värmde en typisk spansk potatisomelett – en ”Tortilla de patatas” – i mikron. Omeletten hade jag köpt tidigare på dagen för säkerhets skull. Inte heller den här måltiden var oförglömlig – men den smakade i alla fall inte järnfilspån.

Nu är väl Elisabets alla problem i Spanien lösta, tänker ni säkert nu. Men så var det inte alls. Mardrömmen fortsatte nästa dag, i tisdags när rörmokaren kom och skulle fixa varmvattenberedaren. Det enda verktyg han hade med sig var en gigantisk skiftnyckel. Två och en halv timmar tillbringade han i det där utrymmet med varmvattenberedaren och gasbehållaren utan att kunna hitta felet. Konstigt, tänkte jag. Var han verkligen en yrkesman?

Istället kom han med ett s k skamligt förslag. Han tyckte att jag borde installera en helt ny varmvattenberedare som rymde 100 liter vatten samt sätta upp en elanslutning på väggen. Då skulle varmvattenberedaren inte längre vara beroende av gas utan gå på el i fortsättningen. Det var säkrare – kanske.

”Vad skulle det kosta?” undrade jag, ”Tja, runt 400€”, svarade rörmokaren.

Över 4 000 kronor!!! Kanske mer om man lägger till arbetskostnaden. Skulle jag installera en ny varmvattenberedare för mellan 4 000 och 5 000 kronor det första jag gjorde sen jag hade köpt ett nytt hus som på alla sätt skulle vara tiptop?

Frågan var berättigad men i just det ögonblicket insåg jag att det kanske var den enda lösningen. Jag hade ju inte haft något varmvatten någonstans i huset sen jag kom dit i söndags kväll. Jag hade inte kunnat duscha utan fick tvätta mig i kallt vatten. Det var ohållbart i längden.

Så jag sa ja till hans förslag. Vi kom överens om att han skulle komma kl. 10.30 dagen därpå, alltså igår onsdag. Sagt och gjort. Jag fick ta den smällen. Jag skrev därefter ett What´s up-meddelande till min mäklare och klagade över att inte ens varmvattenberedaren fungerade när jag kom dit och att jag hade mötts av idel kallvatten när jag öppnade den ena kranen efter den andra.

Hon höll inte med mig. Det var ett bra pris som rörmokaren hade erbjudit med tanke på hur många timmar han redan hade lagt ner för att hitta felet. Dessutom hade mäklaren inget ansvar för ett sådant fel.

”Elisabet, du har ägt det här huset i sju månader nu och du kom aldrig ner i höstas för att kolla huset. Den här typen av dolda fel skulle du ha upptäckt då. Regler som gäller dolda fel gäller bara i sex månader i det här landet. Den tiden har gått ut nu så du får stå för kostnaden själv.”

Jag blev alldeles matt. Att det saknades varmvatten i ett relativt nyrenoverad hus är väl för sjutton inget ”dolt fel”. Det är ett uppenbart fel. Dolda fel kallar man skador på ett hus som ingen, inte ens säljaren själv,  känner till, till exempel att husgrunden har börjat ruttna eller mögla utan att det syns.

Att ha varmvatten är faktiskt en mänsklig rättighet, i alla fall när man har köpt ett hus. Samtidigt insåg jag att det i grund och botten var mitt fel. Jag borde ha sett till att besiktiga huset innan jag köpte det. Samtidigt kollar man väl inte om det finns varmvatten i duschen när man kontrollerar ett hus man vill köpa??? Det är väl något man utgår ifrån, eller hur?

Igår morse, onsdag, vaknade jag klockan tjugo i fem på morgonen med svår panikångest. Jag kände att det redan hade hänt så många skräckinjagande saker som hängde ihop med det här huset att jag inte vill bo här. Jag ville sälja det igen så fort som möjligt. Jag ville omedelbart bort härifrån. Aldrig mer Spanien. Aldrig mer Cómpeta.

Jag ville inte vara kvar i huset en enda dag till. Jag ville bara åka hem till Älvhyttan. Därför slet jag till mih min bärbara dator, loggade in på Ryanairs hemsida för att kolla om det gick något flyg till Västerås under de allra närmaste dagarna. Jag ville inte vänta till söndag. För varje timma som jag vistades i det här huset skulle panikångesten stegras och till slut skulle drabbas av en psykos.

Till min stora glädje upptäckte jag att Ryanair hade en flight från Malaga till Västerås på fredag den 11 april kl. 15.50! Det passade mig perfekt. Det fanns också lediga sittplatser på planet. Jag bokade om direkt även om jag fick betala merkostnaden själv.

Sen skrev jag till mäklaren och bad henne kontakta den s k rörmokaren och förklara för honom att jag inte längre var intresserad av att få den ny varmvattenberedaren installerad. Hans besök hos mig senare på dagen måste därför ställas in. Så skedde också.

Varför skulle jag köpa en ny varmvattenberedare när jag ändå skulle sälja huset så fort som möjligt?

Under gårdagen började jag emellertid fundera om det verkligen var sant att allt varmvatten i hela huset reglerades av den varmvattenberedare som krånglade och som rörmokaren inte hade hittat något fel på. Eftersom det här huset verkade så konstigt på alla sätt med gas och el blandat till förbannelse så kanske det fanns fler varmvattenberedare någon annanstans som försörjde köket och åtminstone något av badrummen på övervåningen med varmvatten.

Jag började med att gå in i det lilla rummet där vattenpumpen och gasbehållarna till spisen stod. Jag trodde inte mina ögon när jag upptäckte att det satt TVÅ VARMVATTENBEREDARE där, en mindre och nyare och en större och förmodligen något äldre. Jag såg att kontakten till den lilla varmvattenberedaren inte var ansluten i väggen. Jag petade in kontakten och gick tillbaka till köket. När jag vred på vattenkranen i köket strömmade det plötsligt ut härligt varmt vatten. Heureka! skrek jag. Jag har hittat det!

Sen gick jag tillbaka till det lilla utrymmet igen. Var slog man på den andra varmvattenberedaren? undrade jag för mig själv och spanade upp mot taket. Där upptäckte jag plötsligt något som såg ut som en kontakt på väggen bredvid varmvattenberedaren. Den satt så högt upp att jag inte nådde den ens om jag stod på tå. Bredvid dörren stod något som liknade en stav. Jag tog staven och förde upp den mot kontakten. Klick, sa det, och strömmen gick på.

Kanske går den här varmvattenberedaren till det lilla badrummet, tänkte jag. Jag gick dit, öppnade vattenkranen vid handfatet. Vad strömmade inte ur även denna kran? Jo, varmvatten! Jag hade nu löst det till synes olösliga problemet. Jag hade genom mitt detektivarbete fixat varmvatten både i köket och i ett av badrummen. Jag kunde duscha igen. Lyckan var fullständig. Jag kände mig plötsligt stolt över mig själv och började så smått fundera på om jag verkligen skulle sälja huset. Jag vet fortfarande inte. Jag måste fundera på saken en tid.

En annan stor nackdel med att ha ett fritidsboende i en bergsby 674 meter över havet och med bara smala farliga, kurviga vägar och kilometerlånga uppförsbackar att åka på var att jag inte skulle kunna cykelträna här som jag alltid har gjort när jag har varit i Spanien. I så fall måste jag köpa en elcykel. Det bar mig emot men samtidigt vet jag att jag inte av egen kraft kan ta mig uppför dessa oändliga branta bergsvägar utan lite extra elektrisk hjälp.

I morgon flyger jag hem till Sverige igen. Jag kommer att minnas den här resan till Cómpeta som något av det märkligaste, ja mest mardrömslika, jag har upplevt i hela mitt liv. Man kan inte säga att jag fick någon bra start på min minisemester. Det var istället en katastrofstart, något som också satte mig själv på hårda prov.

Vad har jag lärt mig av detta. Jo, köp aldrig grisen i säcken även om säcken råkar innehålla ett hus!’

Skämt åsido. Jag har nu några allvarliga veckor framför mig  då jag ska fundera vad jag egentligen vill med den där grisen … nej, jag menar det spanska huset. Ska jag sälja det eller ska jag behålla det? Svaret kommer i sinom tid.

Godnatt!

 

’