Många orsaker har gjort att min kreativitet på senare tid har varit sämre än på många år. Jag har varit trött, håglös och uppgiven. Energin har lyst med sin frånvaro (!), dock inte de höga energipriserna. Att ta itu med något har känts som att släpa en 1 ton tung timmerstock i en kilometer. Varje dag har känts som en börda och jag har alltid längtat till kvällen så att jag skulle få gå och lägga mig och sova igen. Kanske har jag drabbats av narkolepsi efter den tredje dosen coronavaccin som jag fick den 1 december.

Konditionen har försämrats p g a att jag inte har orkat/velat träna lika mycket som tidigare. Vårtröttheten, som är hormonellt betingad, har inte gjort saken bättre. Men den sortens trötthet brukar gå över någon gång i början av maj. Jag hoppas att det blir så även i år.

Ändå har jag inte varit helt overksam. Jag har skrivit ganska många inlägg på min blogg. Händelserna under vintern med bland annat kriget i Ukraina har gjort att jag har känt att det har varit min plikt att engagera mig. Jag har också sen flera månader tillbaka arbetat på en ny oljemålning. Så här ser den ut.

Jag kallar den ”Nästan hemma” eftersom motivet är hämtat ungefär femtio meter från mitt hus i skogarna i Tungelsta. Det var redan i oktober som jag upptäckte den här bilden när jag var ute på en promenad. Den etsade sig fast i mitt minne och ville aldrig lämna mig. Jag kände att jag måste återskapa den i form av en tavla.

Men det har tagit tid. Dag efter dag har den ofullbordade tavlan stått övergiven på staffliet i min ateljé, som är en kombination av ateljé, klädkammare och förvaringsplats för skor och träningskläder. En hemsk anblick med andra ord.

Tavlan har jag målat inför en konstutställning jag ska ha i slutet av hösten i Österåker norr om Stockholm. Jag måste nu skynda mig att skapa ytterligare målningar men dessa får absolut inte lov att ta så lång tid som ”Nästan hemma”.

Nästa blogginlägg ska handla om en annan glad nyhet som drabbade min man Bosse och mig igår, torsdag. Men det blir senare.

Kram på er!