Moln, moln, moln – en betraktelse över naturens orättvisor men också över dess skönhet.

Bilderna på dessa fantastiska molnformationer tog jag häromdagen – i Skrekarhyttan, om nu någon vet var det ligger. Jaså. inte det. Jo, det ligger i Nora kommun några kilometer från vårt hem i Älvhyttan.

Jag älskar den här sortens moln eftersom de alltid triggar igång fantastin. Vem har inte sett fula gubbar torna upp sig ur de där molnbumlingarna? Om man tittar riktigt noga så kanske man kan hitta Donald Trumps huvud – eller varför inte Vladimir Putins, även om hans ansikts- och huvudkonstsruktion inte är lika lättigenkännlig som              Donald Trumps.

Jag ska först visa en oljemålning över sjön Vikern som ska ge syn för sägen att en riktigt fantasifull person kan se både den ena och bland de alltmer spektukalära molngubbar som gömmer sig i vattenångan. Se här:

Jag såg en gubbe en stund där bland molnen som faktiskt liknande Karl XII

Den enda ”gubbe” jag hittills har lyckas skönja bland de här molnen är Karl XII:s välkända profil men molngubbarna förändras ju oupphörligt och snart kan plötsligt Karl XII ha ersatts av Donald Trump bland molnens växlingsrika formationer. Fördelen med Trump är att han fortfarande lever. Karl XII däremot avled ju så tragiskt när han sköts ihjäl (med en svensk kula?) vid Fredrikstens fästning i norska Halden den 30 november 1718 (alltså för 307 år sen).

Kanske vill Hjältekonungen (som han inte längre kallas) då och då via molnen visa upp sig för oss för att förklara att han minsann inte var en så usel fältherre som det bestående minnet av honom vill göra gällande. Jovisst, det var han som av egen kraft (eller snarare tack vare hans egen flagranta oförmåga) såg till att den svenska stormaktstiden avslutades med buller och bång. Det finns kanske fortfarande några sverigedemokrater som beklagar detta historiska svenska magplask men för oss andra känns det riktigt bra.

Efter slaget vid Narva den 20 november år 1700 såg det mesta strålande ut för Karl XII. Slaget pågick bara under en enda dag och blev en brakseger för den svenske konungen och hans svenska karoliner. Medan ryssarna förlorade 9 000 soldater klarade svenskarna sig undan med ”bara” 670 stupade. Lite spill får man räkna med, tänkte väl ”Hjältekonungen”.

Efter det här kunde det bara bli bättre, tänkte Karl. Han förberedde sig för fortsatta svenska erövringar i Ryssland. Men det borde han inte ha gjort.

Nio år senare, år 1709, möttes de svenska och ryska trupperna igen, den här gången vid Poltava i nuvarande Ukraina. Även vid Poltava utspelade sig själva det avgörande slaget under bara en enda dag – den 28 juni 1709.

Men den här gången visade den ryska björnen med Tsar Peter den Store som befälhavare upp sig i all sin kraft samtidigt som den svenske ”hjältekonungen” var så svårt skadad i benet att han inte kunde gå, än mindre stiga upp på sin häst och därifrån leda de svenska truppen. Istället tvingades han ligga kvar i sitt fältläger och titta på när hans svenska soldater begick ett historiskt nederlag.

Slaget blev en mardröm. De svenska soldater som inte slaktades på slagfältet eller lyckades fly blev tillfångatagna av ryssarna. Det handlade om 20 000 svenska krigsfångar. Själv flydde Karl XII hals över huvud över floden Dnjepr för att till slut nå det efterlängtade Osmanska riket, alltså nuvarande Turkiet. Sen vet alla vad som hände.

Låt mig återgå till molnen över Strekarhyttan. En annan historisk person som många säkert har trott sig skönja bland de enorma molnformationerna på himlen är Albert Einstein, mannen bakom relativitetsteorin. Hans ”utsvä-vande” hår passar ju bra in bland molnen.

Varje molnformation har sitt eget unika namn. Ju större och oformligare molnen är desto flottare namn har de. Låt mig ta några exempel:

CUMULUS MEDIOCRIS: Med dessa moln följer enligt meteorologerna ”växlande molnighet och mest uppehållsväder”. Det tackar vi för även om namnet får oss att tänka på något annat än vackert väder.

CUMULUS CONGESTUS: Inte helt optimalt – för när man upptäcker dessa moln betyder det att det kan komma en regnskur redan inom om en kvart. Så glöm inte paraplyet!

CUMULONIMBUS: Absolut inget att hålla i handen när åskan går. Tvärtom. Med de här molnen i skyn kan man vänta sig kraftiga regnskurar, hårda och kalla vindbyar och till och med åska, hagel & blixtar. Så håll er inomhus för guds skull.

CIRRUS UNCINUS: Dessa små fjäderlätta moln som dansar som små älvor över himlavalvet är de mest bedrägliga moln som finns. Dessa behagliga små fjädermoln kan väl inte innehålla något regn, tror vi. Jo, det gör de i högsta grad. De förebådar i alla fall regn. Om de ”bedårande små fjädermolnen” kommer västerifrån och tjockar till sig i sin nedre del kan ni räkna med att ett djupt lågtryck är i antågande.

Fortsätter molnen att dra sig vidare upp över himlavalvet så är regnet och ovädret här inom ett dygn. Inget att glädjas över. Skenet bedrar med andra ord.

Molnen, en vara som vi nordbor har gott om, har också fått symbolisera hur min egen tillvaro här hemma i Älvhyttan har gestaltat sig under den senaste tiden. Det känns som om det bara är de regniga och kalla dagarna jag minns, med sina tjocka, mörkt blågrå moln som samlar ihop sig över oss, öppnar sina kranar och dränker oss i vatten.

Att sommaren definitivt är över för den här gången har jag med vemod och besvikelse konstaterat för längesen. Det gjorde jag redan den 1 augusti. Det gäller att ta ut alla sorger och bedrövelser i förtid.

Sällan har jag upplevt en kortare sommar än denna. Den bara försvann som om den aldrig hade varit här. ”Putz weg”, som tyskarna brukar säga. Detta är det svenska folkets djupa tragedi. Vi melankoliska men soldyrkande varelser längtar ständigt efter något som aldrig kommer, det vill säga solen och värmen, och om de skulle råka komma i alla fall så blir besöket oftast mycket kortvarigt.

Jag minns hur kittlande förväntansfull jag var i våras när jag trodde att sommaren var på väg, när träden visade sig i sin vackraste ljusgröna försommarskrud, när solen stod högt på himlen och lät sina strålar falla ner över oss och omge oss med sitt härliga vita sken som lyste upp vår tillvaro och återgav naturen dess rätta färger.

Det låter banalt men jag kan inte låta bli att nämna den gamla klyschan ”mellan hägg och syren”. Detta uttryck beskriver nämligen exakt vad allt handlar om: den korta men gudomliga perioden från det att häggen slår ut tills syrenerna har blommat klart. I själva verket handlar det bara om några dagar, kanske någon vecka, i slutet av maj och början av juni. Ja, vissa år är tiden mellan hägg och syren så sammanpressad att träden blommar nästan samtidigt.

Uttrycket ”mellan hägg och syren” påstås för första gången ha använts av en skomakare vid namn Oscar Gustafsson som runt sekelskiftet 1900 ägde ett skomakeri på Bangatan i Masthugget i Göteborg. Han ville ta ut sin korta semester när försommaren var som vackrast. Därför spikade han upp en skylt utanför sitt skomakeri med följande numera sägenomspunna text: ”Stängt mellan hägg och syren”.

Vi vet naturligtvis inte om denna historia är sann på riktigt – men det spelar mindre roll. Företeelsen är ju i högsta grad sann.

Både häggen och syrenerna är för längesen utblommade – liksom så mycket annan växtlighet i Sverige. Men det uppstår samtidigt en helt annan skönhet när sommaren går över i höst, en skönhet som i bästa fall ger oss lite tröst: Det magiska gulaktiga sensommarljuset. Hur många har egentligen upptäckt detta?

Vi passerade höstdagjämningen för några dagar sen och vid den här tiden på året när solen står så lågt måste solens strålar färdas en längre väg genom atmosfären för att nå jorden. En längre väg genom atmosfären sprider ut mer av det blå kortvågiga blå ljuset och lämnar kvar mer av det långvågiga gula (och röda) ljuset när detta når våra ögon. 

Det ljus som som uppstår då är ett närmast gåtfullt, varmt och melankoliskt ljus. Jag brukar kalla detta ljus för släpljus när jag målar mina tavlor även om släpljus oftast används i inredningssammanhang. Trots att den lågt stående solen vittnar om att sommaren är över så är just det här gulaktiga släpljuset något av det vackraste som finns.

När jag målar mina tavlor är det alltid det gulaktiga släpljuset tillsammans med de långa skuggorna som inspirerar mig. Det här magiska ljuset är den sista spillran av ljus vi griper tag i innan det drar sig tillbaka för gott.

Till sist: Sen två dygn tillbaka är jag tillbaka i mitt lilla vita hus uppe bland bergen och kullarna i södra Spanien, i regionen Axarquia, Tyvärr var det längesen jag var här, bara några dagar i början av april. Besöket här nu är bara mitt andra besök på min lilla gård. Det har varit alldeles för varmt för att vistas i Spanien. Men nu är värmen här nere inte lika tryckande längre, vilket passar mig bra.

I morse var det till och med så kallt och blåsigt att jag måste ha både morgonrock och tjock vinterkofta på mig när Bosse och jag åt vår frukost utomhus.

Även här kan man alltså se att någon slags höst är på väg. Igår kväll tog jag de här bilderna från min trädgård när solen precis hade gått ner och lämnat kvar ett våldsamt rött och gult inferno på himlen.

Röda solnedgångar är i och för sig vackra, ja närmast trollbindande, men den sorgliga sanningen är att ju mer föroreningar det finns i luften desto rödare blir solnedgångarna.

Trist va? Aldrig får man vara riktigt glad.

 

 

 

 

 

 

 

 

.