Två mediehändelser har skakat om Sverige de senaste dagarna. Den ena är festfixaren Mikael Bindefeldts bjudresa för 142 ”vänner” till Tel Aviv för att fira hans 60-årsdag. I denna resa deltog flera av de svenska partiledarna och gjorde bort sig rejält. Det var Ebba Busch Thor, Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson.

Även om ingen åklagare tänker inleda någon förundersökning om mutbrott mot partiledarnas bjudresa så är det ändå etiskt, moraliskt och inte minst politiskt förkastligt att högt uppsatta politiker utsätter sig för risken att förlora sitt förtroende när de befinner sig farligt nära gränsen till mutbrott.

Den andra stora mediehändelsen är Greta Thunbergs tal i FN ikväll svensk tid. Om Mikael Bindefelds födelsedagsresa mest var ett ämne för de svenska kvällstidningarna och för skvallerpressen, så drog Greta Thunbergs tal i FN igång politiska virvelstormar över hela jordklotet. Aldrig har världen skådat en 16-åring som skåpat ut alla världens företagsledare och alla världens politiker så till de grad att de inte längre var vatten värda.

Jag lyssnade på Gretas tal. Det var välformulerat. Det var suggestivt. Det var hotfullt. Hennes engelska var näst intill perfekt. Talet var osentimentalt trots att hon själv var på väg att börja gråta. Varje ord trängde genom lyssnarens och tittarens huvud som en borrmaskin på högsta frekvens, som ett stickvapen som träffar mitt i en pulserande artär.

Applådåskor revs ner. Jubel hördes från alla miljörörelser i världen. Greta hyllades för sitt mod och för sitt ohöljda förakt för allt som har med politisk ledning att göra.

”Mitt budskap är att vi har ögonen på er”. Så inledde Greta sitt tal och möttes av både applåder och skratt. Ett skratt som dock snabbt fastnade i strupen på åhörarna. För sen kom det:

”Ni har förstört min barndom!”

”Ni har stulit mina drömmar med era tomma ord.”

”Folk lider. Folk dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av ett massutdöende. Och allt ni kan prata om är pengar och sagoberättelser om ständig ekonomisk tillväxt”.

”Hur vågar ni? Hur vågar ni låtsas som om det här kommer att lösas med ”business as usual” och några tekniska framsteg?”

”Om ni sviker oss kommer vi aldrig att förlåta er. Vi kommer inte att låta er komma undan. Här och nu drar vi en gräns. Världen vaknar och förändring är på väg, vare sig ni vill eller inte. Tack.”

Greta Thunbergs tal blev en veritabel kalldusch. Sen hon kom till New York för några veckor sen har hon varit ganska återhållsam i sina anklagelser mot världen. Det var förmodligen avsiktligt. Det Stora Angreppet skulle komma under öppningssessionen av FN:s klimattoppmöte som hölls ikväll svensk tid. Effekten uteblev inte.

Eftersom Greta Thunberg har gjort sig själv till en av världens mest offentliga personer så får hon också acceptera att hennes ord inte bara möts med hyllningsrop och applåder. När euforin från FN-talet har lagt sig, när dimmorna har skingrats och människor förstår vad det var som Greta Thunberg sa, så kanske det kommer en motreaktion.

Greta Thunberg anklagade ikväll oss alla för att ha lurat och svikit henne. Vi har förstört hennes barndom och hennes drömmar genom vår oförmåga att lyssna och handla.

Vem är hon som kan anklaga oss alla för att ha förstört hennes barndom?

Tvärtom var det just klimatfrågan som räddade henne från hennes tragiska uppväxt med mobbning, ätstörningar, skolvägran och oförmåga till sociala relationer. Allt detta har hon själv öppet berättat om. Jag kan förstå att hon är frustrerad. Det liv som hon har bakom sig önskar jag inte min värsta fiende.

Men det är inte mitt eller ditt eller andras fel att Greta tycker att hennes barndom är förstörd.

Jag beundrar hennes enorma engagemang och den övertygelse med vilken hon uttrycker sina visioner. Men var finns perspektivet? För den som bara läser FN:s klimatrapporter och läser artiklar om hur jorden håller på att brinna upp, hur mänskligheten med stormsteg går mot sin egen undergång, hur länder och städer håller på att utplånas, hur människor dör av svält och vätskebrist, hur djurarter dör ut, hur Amazonas regnskogar brinner, hur orkaner och tromber sliter sönder mänskliga boningar, ja den som bara läser om detta och inte om något annat, för den personen kan det se ut som om världen nu går mot sin snabba undergång.

Klimatnödläge, kallar tidningen Expressen situationen idag.

Det är mycket, mycket värre än ni tror. Det säger den amerikanske klimatjournalisten David Wallace-Wells. Han hävdar att det inte stämmer att förändringarna av klimat går långsamt. Tvärtom. Med dessa ord har han skrämt upp hundratusentals människor runtom i världen.

Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg skrev häromdagen att ”det inte går att göra några vinster på en död planet”.

Vi anklagas alla för flygskam, köttskam, klädskam, bilskam, ja allt som en människa kan skämmas för. Är detta rättvist? Nej.

Det är inte så här det är. Det är helt enkelt inte sant att det är detta perspektiv vi står inför. Visst har den globala temperaturen ökat något under de senaste tio-femton åren. Visst har glaciärer smält – men glaciärer har alltid smält.

Istiden försvann ju därför att klimatet blev varmare och isarna smälte. Denna glaciärsmältning har pågått hela tiden. Ändå fanns det varken människor, bilar eller flygplan under de tiotusentals år som isarna smalt. Det låg andra faktorer bakom.

Det är solen som har den överlägset största påverkan på klimatet på jorden. Visst kan utsläpp av koldioxid från fossila bränslen påverka temperaturen liksom vulkanutbrott och andra naturkatastrofer. Men det är alltid solen som är viktigast.

När jag sitter och skriver detta är det den 23 september. Klockan är strax efter nio på kvällen och det är 7 plusgrader ute. Ganska normalt för årstiden alltså. Hösten har kommit på allvar. Det har redan snöat flera gånger inte bara i fjällen utan till och med i norra Värmland. Mer snö kommer att falla. Det mesta är sig alltså ganska likt. Ingenting runtomkring mig tyder på att jorden håller på att gå under.

Du har inte förstått någonting, säger några av er. Du förstår inte vad som håller på att hända. Nä, kanske inte. Jag är väl korkad men jag har levat ganska länge och har sett att både väder och klimat varierar. Jag är faktiskt ganska intelligent och har ett gott omdöme.

Just nu har temperaturen på flera håll på jordklotet varit högre än normalt. Men ingen vet hur det blir om några år. Antingen fortsätter temperaturen att stiga eller också ligger den kvar på nuvarande nivå eller också sjunker den. Ingen vet.

Meteorologerna på SMHI kan idag inte med någon större säkerhet säga hur vädret blir ens i nästa vecka. Hur ska man då kunna säga hur vädret blir om trettio år? Det faller på sin egen orimlighet. Naturen är nyckfull.

Det är sant att glaciärerna smälter och att temperaturen vid Arktis är ovanligt hög just nu. Men en graf från HadCruts visar att de arktiska temperaturerna har varierat kraftigt under de senaste hundra åren. Temperaturen i Arktis var som grafen visar lika hög under 30- och 40-talet som den är idag. Detta är ett exempel på att klimat och temperaturer varierar över tid.

Jag säger inte att alla som oroar sig för klimatet har fel. Men alla har heller inte rätt. Orsaken är att det inte är någon som vill se helheten, den långsiktiga perspektivet, de gradvisa förändringarna i den ena eller den andra riktningen.

Att FN och dess generalsekreterare engagerar sig så djupt i klimatfrågan beror på att FN knappast har någon viktig uppgift att fylla idag. Klimatfrågan har blivit FN:s alibi. Få bryr sig egentligen om vad FN tycker i andra sammanhang. Storpolitiskt är FN musen som röt. FN saknar muskler. Det beror på att de stater som är medlemmar i FN (det är nästan alla) inte vill ge FN dessa muskler.

Därför producerar FN mest ord – och gör slut på en massa pengar till följd av korruption, slöseri och brist på politisk makt.

Jag slutar här ikväll. Men jag kommer att fortsätta att granska hur klimatfrågan hanteras. Klimatet är viktigt för oss alla – men världens undergång är inte nära. Den som tror det har fel. Mycket fel.

Det är farligt att ständigt utfärda katastrofvarningar. Dels förstör vi ordens valör. Dels är det till slut ingen som tror på oss.