Ända sen min bukspottkörtel blev bortopererad 2011 när läkarna upptäckte att en jättelik cancertumör växte på detta viktiga organ har jag till och från haft problem med för högt blodsocker.

Det enda som kirurgerna lämnade kvar av bukspottkörteln var det s k huvudet, där de viktiga ß-cellerna sitter, alltså de celler som producerar det livsviktiga insulinet. ß-cellerna sitter på en plats som kallas de Langerhanska öarna.

Egentligen lider jag inte av diabetes typ 2 utan av diabetes typ 3c, alltså en sekundär diabetes. Det är en variant som man aldrig talar om men som uppstår om man som jag har fått bukspottkörteln bortopererad, har drabbats av en autoimmun sjukdom eller har genomgått andra trauman där bukspottkörteln har skadats.

Trots att jag var beredd på diagnosen var det jobbigt att plötsligt börja identifiera mig som diabetiker, inte bara för att jag måste ta mediciner varje dag utan framförallt för att jag inte längre kunde äta vad jag ville. Jag har i och för sig alltid ätit nyttig mat – men jag ville ju inte vara kroniskt sjuk!

Jag ville inte få den stämpeln. Det stämde inte med min självbild! Även om jag under de senaste femton åren har tvingats revidera min självbild mer än en gång på grund av livshotande sjukdomar, djupa sorger och svåra depressioner så vill jag ju rädda det som räddas kan av den person som kanske är jag.

Diabetes kan vara en potentiellt farlig sjukdom. Diabetiker drabbas inte sällan av nedsatt syn, ibland till och med blindhet. Sjukdomen heter diabetisk retinopati och beror på att sockret i blodet riskerar att skada de små blodkärlen i ögonen.

Som diabetiker är risken också stor att man drabbas av njur- och leverproblem. Men den allra allvarligaste och mest skrämmande diabetesskadan är försämrad blodcirkulation i fötter och underben. När blodet innehåller för mycket socker blir det tjockt och trögflytande. Då hämmas cirkulationen till de perifera delarna av kroppen, särskilt till fötterna. Ett sår på foten vill inte läka. Det kan börja med att såren ser ut så här:

Sedan blir det värre och värre …

Dålig blodcirkulation i fötterna kan alltså leda till svårläkta sår. För att ett sår ska läka fint krävs ju syre. En så kallad diabetesfot har helt enkelt drabbats av syrebrist. Sår hos diabetiker som inte vill läka kan i värsta fall leda till kallbrand. Vävnaderna dör och foten och kanske även underbenet blir kolsvart.

Då återstår bara amputation av foten eller benet – om man inte vill dö i kallbrand. En amputation är ofta ett djupt trauma, inte bara för en diabetiker. Detta ”worst scenario” går jag numera omkring och tänker på varje dag när jag själv har fått diagnosen diabetes typ 2. Jag är skiträdd för att få kallbrand och kanske tvingas amputera hela eller delar av ett ben.

Att förlora ett ben har i hela mitt liv varit det allra värsta som skulle kunna drabba mig. Redan som litet barn växte denna rädsla fram hos mig utan att jag visste varifrån den kom. Skräcken för att förlora ett ben förstärktes av att jag alltid råkade få syn på enbenta människor som hoppade fram på kryckor när jag var i stan med mamma och min syster, alltså i centrala Göteborg.

Varför såg alltid jag dessa människor när ingen annan såg dem?Jag var helt fixerad vid människor som bara hade ett ben. En barnslig noja förstås – men plågsam.

Förmodligen var det min nojiga hjärna som triggade fram detta. I folkmassorna letade hjärnan upp enbenta personer. Eftersom det var min största fasa drogs mina blickar alltid till just dessa människor. Det var inte fråga om hallucinationer. Nej, de enbenta fanns verkligen där. För mig var dagen förstörd och på natten drömde jag hemska mardrömmar. Människor som bara hade ett ben hade börjat förfölja mig.

Varje gång jag slog upp en veckotidning föll mina ögon på reportage om människor som på grund av cancer eller trafikolyckor hade förlorat ett ben – eller båda. Märkligt nog var dessa människor inte bittra. De var istället glada för att ha överlevt.

Med tiden utvecklades alltmer sofistikerade benproteser. Idag kan ingen utomstående se att man har en benprotes. Idag kan man springa, hoppa och åka skidor med en protes. Så tekniskt avancerade är de numera – och tekniken kommer att utvecklas ännu mer.

När jag vintern 2023 fick diagnosen diabetes Mellitus typ 2 ordinerade läkaren på vårdcentralen det förhatliga läkemedlet Metformin till mig. ”Varför skriver du ut Metformin?” undrade jag. ”Kan jag inte få någon annan diabetesmedicin?”

”Nej, det kan du inte”, svarade den arrogante läkaren bryskt. ”Metformin är förstahandsvalet i all be- handling av diabetes typ 2.”

Där fick jag så att jag teg.

När några veckor hade gått ångrade jag att jag inte hade stått på mig. Biverkningarna av Metforminet var förfärliga. Jag hade ständigt ont i magen, hade oupphörliga diarréer, mådde illa, tappade aptiten och var alltid trött. Biverkningarna verkade heller aldrig vilja gå över.

Över hela världen är Metformin det överlägset mest förskrivna diabetesläkemedlet – alltså inte bara i Sverige. Här hemma har Metformin ordinerats till diabetiker ända sen 50-talet! Visserligen sänker Metformin blodsockret – men alltså till priset av ständiga magproblem och andra, ibland allvarliga, biverkningar.

Metformin utvanns från allra första början från en läkeört som heter Getruta (latin: Gallega officinalis). Getruta har sen medeltiden använts som läkemedel mot sjukdomar som inälvsmask, feber, epilepsi, pest, influensa och annat. Metformin är tydligen ett universalmedel eftersom det sen lång tid tillbaka dessutom används som diabetesmedicin.

Man undrar vad läkemedelsbolagens forskningsavdelningar har sysslat med under de senaste sjuttio åren.

I läkemedelsbolagens propaganda påstås att Metformin bara ger milda och övergående biverkningar samtidigt som medlet sägs vara mycket effektivt för att sänka blodsockret. Detta är en sanning med modifikation. Biverkningarna kan ibland vara så svåra att patienterna helt enkelt slutar att ta tabletterna.

Dessutom är Metformin inte alls så effektivt som det hävdas. Enligt en undersökning från Lunds universitet är det inte mindre än 30%, alltså nästan en tredjedel, av diabetikerna som inte svarar på medicinen och som därför måste gå över till ett annat diabetesläkemedel. Det är inget bra betyg åt Metformin.

Biverkningarna handlar om illamående, kräkningar, diarré, buksmärtor och aptitlöshet. Metformin kan också orsaka njur- och leverskador. Om en diabetiker redan har njurproblem finns risken att Metforminet inte kan utsöndras via njurarna utan stannar kvar och ansamlas i kroppen. Det kan leda till ett livshotande tillstånd som kallas laktatacidos eller mjölksyraförgiftning och som är en direkt följd av Metforminet.

Detta är en fruktad biverkning. Sjukdomen är livshotande om patienten inte får omedelbar behandling. Mjölksyraförgiftning beror på att njurarna vid nedsatt njurfunktion inte klarar av att göra sig av med metforminet. Istället ackumuleras det, som jag sa, i blodet. Många dödsfall har skett både i Sverige och i andra länder på grund av detta farliga tillstånd. 

Metforminet, denna ”universalmedicin”, som på medeltiden användes för att bota inälvsmask och pest. används alltså fortfarande som förstahandsval vid behandling av diabetes typ 2! Det är högst anmärkningsvärt. Men det finns en förklaring: pengar.

Megfomin är oerhört billigt att framställa. En dagsdos av Metformin sägs bara kosta 86 öre! Det är inte konstigt att läkare år efter år har fortsatt att skriva ut Metformin. En så billig diabetesmedicin sänker ju kraftigt statens kostnader för läkemedelssubventionerna, alltså högkostnadsskyddet. Samtidigt lovprisas fortfarande Metformin som en ”undermedicin” – som även påstås hjälpa mot cancer!

Säg det till de stackars diabetespatienterna som lider av de svåra biverkningarna och som riskerar att dö om de skulle råka drabbas av mjölksyraförgiftning.

Jag kände tidigt att Metformin inte var något för mig. Jag bad en annan läkare på vårdcentralen att skriva ut en annan medicin åt mig. Han ordinerade då Sitagliptin, som också heter Januvia. Bortsett ifrån att jag i början drabbades av besvärlig led- och muskelvärk har Sitagliptinet fungerat hyggligt utan några allvarliga biverkningar – fram till i våras när blodsockret började stiga igen. Jag fördubblade då dosen – men blodsockret ville inte sjunka. Sitagliptin funkade inte på mig längre.

Det var då jag bestämde mig för att gå över till Ozempic. Den 18 juni i år skrev min läkare på Nora vårdcentral ut Ozempic till mig trots att jag märkte att han var tveksam. Det hade säkert med priset att göra. Ozempic är en jättedyr diabetesmedicin. Därför ingår Ozempic i högkostnadsskyddet bara för de patienter som lider av diabetes typ 2. Andra får betala 1 049 kronor per förpackning på apoteket!

Det är nämligen så, som väl de flesta känner till vid det här laget, att Ozempic inte bara är en diabetesmedicin. Ozempic har också blivit ett av de mest efterfrågade bantningsprepaten i hela världen. När den sidoeffekten upptäcktes blev efterfrågan på Ozempic så stor att medicinen tog slut. Under flera år fanns inte Ozempic att få tag på. Det var restnoterat. Produktionen hann inte ikapp efterfrågan.

Idag råder det inte längre brist på Ozempic. Därför kunde min läkare skriva ut preparatet till mig.

Orsaken till att jag ville börja med Ozempic var inte bara för att sänka blodsockret. Jag ville också gå ner i vikt! Jag tycker att jag har blivit alldeles för tjock under de senaste åren. Ozempic var medicinen som även för mig skulle slå två flugor i en smäll, nämligen både sänka blodsockret och sänka vikten!

När jag besökte min läkare på Nora vårdcentral den 18 juni tittade han på mig och sa: ”Elisabet, du är inte alls överviktig.” – ”Jo, jag är alldeles för tjock”, insisterade jag. ”Jag behöver gå ner åtminstone 10 kg.”

Läkaren bad mig då att dra ner byxorna så att han kunde känna på min mage. Han lade den enda handen mot ländryggen och den andra över magen och tryckte till. ”Nej, du är inte för tjock. Jag ser att du har överskottshud på magen men det är inte fett.”

När jag frågade honom om han hade sett en vidrigare och mera ärrig buk än min så svarade han att han hade sett mycket värre saker än så. Det undrar jag. Själv lider jag varje dag av alla hemska operationsärr som går kors och tvärs över buken. Lös hud efter tidigare viktnedgång hänger och dinglar. Synen är avskräckande.

Strax ovanför naveln har jag dessutom en jättedjup krater som går rakt in i buken. Den är som ett stort tomt hål med hud ovanpå. Det är hålet efter alla de organ i buken som opererades bort i samband med canceroperationerna 2011.

Dessutom har jag fått ett bråck i operationsärret. Det är väldigt obehagligt. Jag kan känna hur tarmen har letat sig ut ur bukhinnan. När kirurgerna på Karolinska i Huddinge 2011 sydde ihop mig efter två bukoperationer hamnade dessutom naveln på fel ställe. Den sitter en och en halv centimeter till höger om den plats där den satt förut. Det är heller ingen vacker syn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Är det någon som skulle behöva en rejäl bukplastik så är det jag.

För fyra veckor sen inledde jag behandlingen med Ozempic. Det bästa med Ozempic är att man bara behöver ta en spruta (i bukfettet på magen) en gång i veckan. I mitt fall är det varje lördag. Jag har nu gett mig själv 4 injektioner av 0.25 mg Ozempic. Det är inledningsdosen.

På lördag ska jag börja med den starkare dosen 0.5 mg. Det är efter den jag får se dels om blodsockret sjunker, dels om jag blir smalare. Det ska bli spännande.

Men biverkningarna!!! Var det förfärligt att äta Metformin så är behandlingen med Ozempic sju resor värre! Jag är illamående, har diarré och ont i magen varje dag. När jag tog min fjärde spruta i lördags blev jag så dålig att jag tvingades ligga till sängs hela eftermiddagen. I flera dagar har jag varit tvungen attnskippa mina träningspass p g a magproblemen.

Jag får hoppas att det blir som det står i bipacksedeln, nämligen att biverkningarna klingar av efter några veckor. Gör de inte det, så vete sjutton …

Samtidigt har jag undrat över en sak: Är det så att man går ner i vikt av Ozempic på grund av att man hela tiden kräks och har diarré så att maten går ut ur kroppen alldeles för snabbt? I så fall är Ozempic ingen bra bantningsmedicin. Dessutom tar Ozempic bort matlusten. Det har jag redan märkt. Jag är aldrig hungrig längre och längtar inte heller efter att laga och äta god mat.

Fortsätter det så här så kommer livet med Ozempic att bli tristare än det någonsin har varit. Och det vill inte säga lite. Men lyckas jag gå ner de 10 kilona så kanske det är värt denna uppoffring.

Att ”bli smal” är ju för många tjejer och kvinnor det viktigaste i livet. Det värsta är att jag kanske kommer att få ett så kallat ”Ozempic-ansikte”. Vet ni vad det är? Jaså, inte. Jo, det är ett kraftigt avmagrat rynkigt ansikte som man tydligen får när man går på Ozempic. Dessutom lär tydligen musklerna på kroppen förtvina också samtidigt som fettet försvinner.

Så risken är stor att jag om något år kommer att se ut som ett utmärglat vandrande – men fortfarande levande – skelett. Kanske skulle jag då börja fundera på att bli modell. De ska ju vara så smala …