I flera år har jag hattat fram och tillbaka. Ska jag sälja det underbara huset i Tungelsta och flytta till mitt fritidsboende i Älvhyttan i Nora kommun? Eller ska jag sälja gården i Älvhyttan och bo kvar i Tungelsta? Jag har inte vetat vad jag har velat. Bosse och jag trivs ju jättebra på båda ställena – även om det finns fördelar med att bo i Tungelsta med tanke på närheten till Stockholm, till Arlanda och till alla andra faciliteter som hör ett storstadsområde till.

Jag tror att jag bestämde mig redan förra året när vi tillbringade hela sommaren i Älvhyttan för att måla om husen där. Trots att det var en regnig och kylig sommar i fjol så började jag känna mig alltmer hemma i Älvhyttan. Det är så vackert där. Det finns utmärkta cykelvägar, snö och skidspår på vintern, när till en badsjö och inte alltför långt ifrån den stora staden Örebro.

Efter det har beslutat mognat fram mer och mer. När jag frågade Bosse om han tyckte att jag skulle sälja huset i Tungelsta och flytta oss till Älvhyttan blev han eld och lågor. Vi är alltså helt överens.

Men det som till sist avgjorde frågan om var vi ska bo var elpriset. I Tungelsta håller jag på att bli ruinerad av de hiskliga elräkningarna från Vattenfall som jag måste betala var tredje månad. Samtidigt kommer varje månad elräkningar från Eon för huset i Älvhyttan trots att det har stått tomt sen vi åkte därifrån i slutet av augusti i fjol.

Det håller inte i längden. Jag har inte råd med två hus. Vi måste välja.

Och vi har valt Älvhyttan. I början av maj kontaktade jag Länsförsäkringar Fastighetsförmedling i Handen och frågade om de ville åta sig att sälja huset. Jodå, det ville de gärna. Sen sju dagar tillbaka till en s k försprångsannons ute både på bosajten Booli och på Länsförsäkringars hemsida. Något pris har vi ännu inte satt på gården. Mäklaren vill testa av marknaden först.

Vi måste ju veta om det finns någon som  vill bo i ett nygammalt timmerhus med anor från 1860-talet men tillbyggt både år 1990 och 2000, med synliga takbjälkar i taket, synliga timmerväggar inomhus, ett gammaldags kök med vedspis, en tegelugn i vardagsrummet som Bosse själv har gjort och med en underbar inglasad och blommande veranda där man kan äta middag långt in på hösten.

Jag hoppas att det finns någon eller några som vill bo så här, långt inne i gran- och ekskogen, med blåbärsris, lingonris, ljung och liljekonvaljer på tomten, med rådjur och älgar som passerar förbi köksfönstret med jämna mellanrum och med koltrastens underbara sång i våra öron när hans maka ligger på ägg. Det måste ju vara riktiga skogsmullar och naturentusiaster som kan acceptera att bo så här.

Egentligen har jag ännu inte känt efter hur det verkligen kommer att bli den dag då vi för alltid lämnar den här lilla gården, där jag har tillbringat nästan all min tid ända sen jag köpte huset som sommarstuga 1984. Då var det bara ett litet rödmålat härbre på 35 m2. Idag är till tillbyggt och ombyggt till en boyta på över 150 m2. Därtill kommer ett ”extra” timmerhus på tomten som Bosse byggde med sina egna händer år 2005. Det huset står fortfarande tomt och oinrett – men det skulle kunna förvandlas till ett eldorado om rätt personer väljer att flytta hit.

På tomten har Bosse också byggt ett uthus, en lekstuga/gäststuga och ett torrdass för den händelse att det skulle bli strömavbrott.

Att skiljas är att dö en smula, är ett gammalt talesätt. Det är sant. Ett stort stycke inne i mig kommer att dö när jag låser ytterdörren till det här huset för allra sista gången. Samtidigt hoppas jag att vi kommer att belönas med något lika fint och trivsamt när vi flyttar in permanent på gården i Älvhyttan.

Till syvende och sidst är det ekonomiska realiteter det handlar om. Som pensionär kan man inte ha två dyra boenden. Man måste välja. Det gäller dock att veta att man väljer det rätta.

Och det vet jag ju inte förrän jag har lämnat det här huset för sista gången, när jag för sista gången svänger av till vänster från vår grusväg ut på länsväg 257, den s k ”slingerbulten”.

Gud vad ledsen jag blir när jag skriver detta. Men det är först när man sätter sanningen på pränt som man vet att det är ”på riktigt.”