Jag skrev häromdagen att jag har lämnat in min lägenhet i Estepona i Spanien till försäljning hos min mäklare. Han håller som bäst på att förbereda annonsen som jag hoppas snart ska vara klar. Bostadsmarknaden i Spanien är fortfarande glödhet. Det hoppas jag ska kunna hjälpa mig att få lägenheten såld relativt snabbt. Men man vet aldrig.
Som jag antydde i samma blogginlägg stundar stora förändringar även i mitt och Bosses liv här hemma i Sverige. Ska man ändra på något i sitt liv så ska man göra det ordentligt, tycker jag. Små förändringar, som till exempel att bara måla om huset, brukar inte räcka för att man ska känna att man går in i en ny fas i livet.
Det är precis vad vi håller på att göra nu. Det är ett gigantiskt äventyr. Samtidigt är det oroande och hisnande. Och det är jag som har hittat på alltsammans. Bosse hyser tillit till mig och mina beslut och ställer upp. Vad är det då som ska hända?
Jo, framåt sensommaren eller den tidiga hösten kommer jag att lägga ut även fastigheten i Tungelsta till försäljning. Vi har bestämt oss för att flytta härifrån. Därmed kommer jag att skiljas från en miljö och ett boende som har skänkt mig så mycket harmoni och glädje under så många år av mitt liv. Här har jag kunnat dra mig tillbaka på helgerna så länge huset (då egentligen bara stugan) var mitt fritidshus. Sen byggde jag ut stugan flera gånger så att den förvandlades till ett allt större hus.
Vid mitten av 90-talet kom Bosse in i mitt liv och som den skickliga hantverkare och byggare han är byggde han till huset ytterligare. Dessutom utförde han en berömvärd hantverksprestation genom att med sina egna händer och egenhändigt skördad skog bygga upp ännu ett timmerhus på tomten. Detta stod klart 2005 och var från början tänkt att fungera som galleri för mina konstutställningar. Men det blev aldrig så. Huset står fortfarande oinrett men en intresserad och skicklig köpare kan skapa ett underverk av denna unika byggnad så att även den också går att bo bekvämt i. Titta bara på skorstenen. Den är ett underverk.
Det är med djupt vemod och med sorg i hjärtat som jag fattar det här beslutet. Många undrar förstås varför jag gör det, varför jag flyttar ifrån en plats där jag trivs. Ja, säg det, men ibland behöver man en större förändring i livet för att orka kämpa vidare. Vi behöver alla ett projekt att arbeta mot, ett mål för vår strävan, en förnyelse av vår tillvaro. Under årens lopp tornar slaggprodukterna upp sig runtomkring oss. Dessa måste sopas bort. Det är dessa slaggprodukter jag nu kommer att göra mig av med för att kunna återuppstå fri och renad.
Det låter nästan religiöst men det är inte det minsta religiöst. Det är en strategi för överlevnad och ett sätt att skaffa sig nya perspektiv.
Men på samma sätt som när det gäller den spanska lägenheten så spelar ekonomin en avgörande roll även för beslutet att sälja fastigheten i Tungelsta. För två fattiga pensionärer som Bosse och mig går det inte att leva som förut. Det går inte att fortsätta att betala elräkningar på 12 000 kronor var tredje månad, att betala för sophämtning, att varje månad betala allt högre låneräntor, försäkringar och alla andra kostnader som en villaägare dras med.
Inte minst de skenande elpriserna, den skenande inflationen och de skenande räntorna gör att man måste göra om sin ekonomiska livskalkyl. Inkomsterna blir inte högre. Det blir däremot utgifterna. I längden håller inte det.
Det är denna nya ekonomiska kalkyl som jag nu håller på att göra och som har gjort att jag har kommit fram till detta tråkiga beslut. Vart ska vi då ta vägen om vi inte bor i Tungelsta längre? Jo, jag har ju ett ställe till, en jättemysig gård i Älvhyttan, i Nora kommun i Bergslagen. Den köpte jag 2002 för att ha som fritidshus. Det var när jag hade kommit tillbaka till Sverige efter att ha varit korrespondent i Bryssel sen 1996 som jag köpte gården.
På den tiden var jag stadd i kassa, Jag hade kunnat spara en hel del pengar eftersom man som korrespondent tjänar betydligt bättre än som journalist på SVT i Stockholm. I samma veva avled min mamma. För det lilla morsarvet kunde jag köpa gården i Älvhyttan för 375 000 kronor kontant. Det betydde en rejäl bonus och en fin present till mig själv efter allt det hårda slitet som korrespondent ute i Europa.
Även den här gården har expanderat sen Bosse tog fram yxan och hammaren. Med sina egna händer byggde han i mitten av 00-talet ett jättestort timmerhus på tomten, ett underbart knuttimrat hus där han hade huggit och format timmerstockarna helt själv och utan förkunskaper i knuttimring åstadkommit det finaste knuttimrade hus man kan tänka sig. Över timret spikade han sedan grov panel varefter allt målades falurött.
Även interiört åstadkom han underverk. Han iordningställde det vackraste vardagsrum jag någonsin har ägt med originella tapeter som vi tillsammans hade valt ut. Han gjorde klart stora delar av köket, hallen, trappan till övervåningen och lade golv i ett av sovrummen däruppe, Han drog in el och vatten och grävde avlopp. Sen tog det stopp.
För vintern 2011 blev jag allvarligt sjuk. Jag befann mig i just detta hus när jag var som mest illa däran och höll på att dö. Bosse körde mig till sjukhuset i Karlskoga där man några dagar senare konstaterade att jag var svårt cancersjuk med en 20 cm stor tumör på bukspottkörteln samt led av en lång lång rad andra (hormonella) sjukdomar såsom diabetes, hyperkalcemi (en sjukdom som kalkar ur skelettet) och njursvikt för att ta några exempel.
Det dröjde flera år innan jag psykiskt klarade av att besöka Älvhyttan igen. Jag förknippade mitt fina lantställe med den förfärliga sjukdomen och dödsskräcken. Den känslan levde kvar i flera år. Därför blev det inte så många besök i huset förrän förra sommaren då vi bestämde oss för att antingen bosätta oss där på helhet eller sälja gården.
Nu förknippar jag inte längre gården i Älvhyttan med min cancer. Dessa känslor har klingat av och ersatts av en längtan att få vara där, att få bo där, att få bygga färdigt det nya huset, att få måla om ytterväggarna i falurött och fönstren i vitt på båda husen, att få renovera badrummet i det gamla huset och att få snygga upp i största allmänhet. Jag ser verkligen fram emot detta.
Ett annat skäl att få leva där är den undersköna naturen i Bergslagen. Naturen här i Tungelsta kan inte jämföras på samma dag med skogarna och sjöarna i Bergslagen, den unika floran, de vilda rovdjuren, snön på vintern och grönskan på sommaren. Min tomt i Älvhyttan är dessutom väl lämpad för odling av grödor, t ex potatis, morötter, sallad, ärter och blommor. Så det kan göra oss lite mer självförsörjande än vi är idag. Idag måste man ju köpa varenda potatis.
Detta skriver jag idag, torsdagen den 23 juni 2022, dagen före midsommarafton. I morgon åker vi till Älvhyttan för att fira midsommar. Sen kommer åtminstone jag att bo här under stora delar av sommaren (Bosse kommer sannolikt att jobba en del i Stockholm under sommaren) tills vi flyttar hit permanent med sjunkande levnadskostnader, bättre miljö och större själslig harmoni som extra bonusar.
Jag trodde länge att det låg ett värde i att bo nära en storstad som Stockholm. Men jag har ändrat mig. Jag är nästan aldrig i Stockholm och är jag tvungen att besöka stan så försöker jag ta mig därifrån så fort som möjligt. När jag inte längre jobbar på SVT eller någon annanstans i Stockholm så har jag inget behov av Stockholm. Handla kläder och andra prylar kan man göra på internet och när allt annat numera också är digitalt så kan man bo var som helst.
Till exempel i Nora kommun i Bergslagen. Och trivs jag inte där, ja då kan jag flytta någon annanstans, till exempel till Norrland. Eller till norra Italien.