Förr i tiden hette det ”bikupediskussioner” när det socialdemokratiska partiet skulle diskutera och förankra viktiga ställningstaganden och beslut bland sina gräsrötter. Det var så gulligt när alla skulle få vara med och bestämma så att partiledningen verkligen skulle känna att man hade sina medlemmar med sig.

Nu har bikupediskussionerna fötts till liv igen. För med start nu ska hela det socialdemokratiska partiet diskutera vilken som är den för Sverige bästa säkerhetspolitiska linjen nu när de ryska björnen efter många år i idé plötsligt har vaknat till liv och håller på att äta upp ett helt land, nämligen Ukraina.

Under den tidiga morgonen den 24 februari 2022 skrevs nämligen ett helt nytt kapitel i Sveriges och stora delar av världens säkerhetspolitiska historia. Den trygghet vi i Sverige hade känt tidigare var som bortblåst. Ryssland hade återigen blivit ett hot.

Vladimir Putin uttalade dessutom att han betraktade Sverige som en av sina fiender och att det skulle komma att stå Sverige dyrt om Sverige (och Finland) valde att gå med i Nato. Det var med andra ord Ryssland – och inte Sverige själv – som i framtiden skulle diktera Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det var uttalanden som inte föll i särskilt god jord i Sverige.

Sen dess har allt gått i ilfart. I Finland, som länge och utan skygglappar har diskuterat ett framtida finländskt medlemskap i Nato ligger nästan en medlemsansökan färdig att skrivas på. Det handlar kanske bara om veckor. Finland ligger alltså ett bra stycke före Sverige i den säkerhetspolitiska planeringen – samtidigt som de båda länderna försöker koordinera sitt arbete.

I Sverige däremot har Nato-skygglapparna suttit som fastklistrade vid tinningarna på socialdemokraterna och vänsterpartiet. Så sent som vid den socialdemokratiska partikongressen i november 2021 slog partiet fast att Sverige skulle hålla fast vid sin traditionella säkerhetspolitiska linje, det vill säga inget medlemskap i Nato och fortsatt alliansfrihet.

Rysslands invasion i Ukraina och övriga hotelser har i ett slag gjort beslutet på S-kongressen totalt irrelevant. Nu måste något göras snabbt för att det socialdemokratiska partiet ska kunna riva upp kongressbeslutet om Nato samtidigt som man ber till gud om att de socialdemokratiska väljarna kommer att tycka likadant. Men det är inte säkert – även om Nato-opinionen bland socialdemokratiska väljer har svängt på senare tid.

Socialdemokraterna med ordförande Magdalena Andersson och partisekreterare Tobias Baudin i spetsen ska nu på några veckor lyckas med det indiska reptricket och vända den socialdemokratiska atlantångaren till att gå åt rakt motsatt håll, till Atlantpakten alltså, det vill säga Nato.

Men från partiet säger man inte detta rent ut. De höga partiföreträdarna tassar som katten krig het gröt och försöker låtsas som om det inte alls bara handlar om ett svenskt medlemskap i Nato. Istället säger man att man istället vill ”uppdatera den säkerhetspolitiska analys” som låg till grund för partikongressens beslut i november. Detta ska ske genom en ”säkerhetspolitisk dialog” inom partiet. Och det är bråttom för Finland är nästan på väg att skicka in sin ansökan om medlemskap i Nato.

”Ledstjärnan för våra diskussioner ska naturligtvis vara vad som är bäst för Sveriges säkerhet”, sa partisekreterare Tobias Baudin häromdagen och fortsatte:

”Det är en bredare diskussion än frågan om ja eller nej till Nato-medlemskap. Vad är det som bäst gagnar Sveriges säkerhet nu och i framtiden? Hur ska vi agera i det nya säkerhetspolitiska läget för att Sverige ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter och internationell fred och säkerhet”.

Sällan har jag hört så många tomma floskler i en och samma mening som det som Tobias Baudin hostade upp. Man kunde nästan känna hur han vred sig kring sin egen axel för att inte snubbla på orden och av misstag säga att Sverige nu skyndsamt måste ansöka om medlemskap i Nato.

Nej, först ska det bli en dialog inom det socialdemokratiska partiet. Men dialogen får å andra sidan inte ta för lång tid. Den måste vara klar till sommaren. Medlemsmöten ska hållas över hela landet. Sen ska alla synpunkter samlas upp och överlämnas till partistyrelsen, som är det organ som ”äger” frågan, som det heter. Det är sen partistyrelsens uppgift att fatta beslut om vilken säkerhetspolitisk väg Sverige ska slå in på i sommar, underförstått om och när Sverige ska ansöka om Nato-medlemskap.

I ett pressmeddelande som gick ut igår, måndag, slår dock partiet fast att de analyser som låg till grund för det säkerhetspolitiska ställningstagandet om Nato vid partikongressen i november, de analyserna har nu förändrats. Den verklighet som låg till grund för de gamla analyserna finns inte kvar längre sen Ryssland invaderade Ukraina.

Partiledningens tassande i tofflorna genom att inte uttryckligen tala om ett svenskt medlemskap i Nato är naturligtvis ett partitaktiskt agerande. Man vill inte visa gräsrötterna att partiledningen och regeringen redan har bestämt att Sverige ska följa Finlands exempel och bli Nato-medlemmar på riktigt. Därför går man dessa kringelkrokar för att inte reta någon.

För inom det socialdemokratiska partiet – i varje fall bland de äldre och mer konservativa medlemmarna och sympatisörerna – är alliansfriheten ett axiom, en självklarhet. Alliansfriheten är huggen i sten. Så har det alltid varit och så ska det också förbli. Alliansfriheten har varit bra för Sverige, tycker de Nato-kritiska – och dessa är fler än man tror. Kanske tycker dessa rentav att det efter Rysslands krig i Ukraina är ännu viktigare att vara alliansfri (dock underförstått: att bli en lydstat under Ryssland).

Det hela känns lite barnsligt, tycker jag. Varför kan partiledningen ingen säga rent ut vad man tycker. Varför kan inte Magdalena Andersson ryta till och säga: ”Sverige  m å s t e  i det nya läget bli medlem av Nato. Det finns ingen annan som skyddar oss. Vi kan inte gömma oss bakom alliansfriheten längre. Allt har förändrats. Inget är som förr. Fattar ni inte det …?”

Så har Magdalena Andersson inte sagt men så borde hon säga men vågar inte. Hon vill inte bryta upp en djup spricka i partiet på grund av Nato. Omsvängningen är ett måste men den får inte gå för fort så att gräsrötterna inte hinner med. Därför måste man först ha en ”dialog”.

Men enligt Magdalena Andersson får inte dialogen pågå hur länge som helst, ja helst inte längre än till den 31 maj för då ska den säkerhetspolitiska analys, som just nu görs i Sverige och där regeringen och riksdagspartierna deltar, vara klar. Så det så.

Så partivännerna inom (S) har i själva verket bara exakt en och en halv månad på sig att vända atlantångaren och ställa in den nya rätta säkerhetspolitiska kursen.

De senaste opinionsmätningarna idag visar att stödet i Sverige för ett medlemskap i Nato har stärkts – men samtidigt har motståndet mot Nato skärpts. Det kan låta motsägelsefullt men så är det. Frågan håller på att bli alltmer polariserad med andra ord. Idag är det 33 procent av de tillfrågade som anser att Sverige inte ska gå med i Nato. Bland dessa 33 procent finns det givetvis många socialdemokrater men också vänsterpartister och miljöpartister.

I Sveriges riksdag är dag en majoritet av partierna för ett svenskt Nato-medlemskap. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Centern säger ja. Sverigedemokraterna (läs: Jimmie Åkesson) har vänt på en femöring och kommer att byta ut sin Nato-fientliga inställning till ett ja till Nato.

Skulle det bli en omröstning i riksdagen skulle en klar majoritet av riksdagsledamöterna säga ja till ett medlemskap. Men det räcker inte med bara en majoritet. För i en för nationen så viktig fråga som ett svenskt medlemskap i Nato krävs kvalificerad majoritet, det vill säga att minst 75 procent av riksdagens röstande ledamöter röstar ja. För detta krävs att ett stort antal socialdemokrater måste rösta ja, helst hela riksdagsgruppen.

Men ett framtida svenskt medlemskap i Nato är inte bara en fråga som angår Sverige och Sveriges riksdag. Finland är i allra högsta grad en konstituerande del av denna diskussion. Även om Finland officiellt ännu inte har sagt att man tänker ansöka om ett Nato-medlemskap så är detta vad Finlands alla ansträngningar går ut på. Sverige och Finland har stora gemensamma intressen, inte minst när det gäller försvarssamarbete och säkerhetspolitik. Men det vore ytterst märkligt, för att inte säga olämpligt, om Finland bestämmer sig för att gå med i Nato samtidigt som Sverige väljer att stå utanför – som det enda landet i Norden och som nästan enda land i hela Europa med undantag för Schweiz och Österrike.

Det är mot bakgrund av detta man ska se de oerhört täta kontakterna mellan Sverige och Finland under dessa dagar. Magdalena Andersson flyger fram och tillbaka till Helsingfors liksom fler av de andra statstråden.

Och i morgon, onsdag, kommer Finlands statsminister Sanna Marin till Stockholm för att besöka statsminister Magdalena Andersson. Officiellt gäller besöket Sveriges och Finlands försvarssamarbete men mötet sammanfaller också med det faktum att Finlands regering redan i morgon ska överlämnar regeringens säkerhetspolitiska analys till Finlands riksdag. Finland ligger alltså en bra bit före Sverige när det gäller förberedelserna inför ett medlemskap i Nato. Det gäller för Sverige att skruva upp tempot.

Statsminister Magdalena Andersson, utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist, har den senaste tiden haft samtal med företrädare för flera Nato-länder. Magdalena Andersson har varit i London och Berlin. Peter Hultqvist har besökt de tre baltiska länderna. Ann Linde har träffat företrädare för USA, Storbritannien, Turkiet, Polen, Spanien, Ungern, de nordiska och de baltiska länderna samt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Alla Natoländer hälsar Sverige och Finland varmt välkomna in i alliansen och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har redan utlovat ett snabbsår för Sverige och Finland in i Nato. Så undan kommer det att gå, när snöbollen väl har börjat rulla.