Likt en förnöjd jultomte kunde statsminister Stefan Löfven idag dela ut ett stort antal något försenade julklappar till svenska folket. Kanske var generositeten ett sätt för Löfven att tacka oss medborgare för att vi har härdat ut så länge i väntan på en ny regering.

I sin regeringsdeklaration i riksdagen idag var statsministern påtagligt frikostig med löften om reformer. Dagens regeringsförklaring var nog den mest välfylllda julklappssäck man kunde tänka sig. Alla i Sverige fick varsin liten godispåse att plocka karameller och praliner ur.

Men det var inte bara mjuka paket som delades ut utan även hårda, som t ex fri hyressättning i nyproducerade bostäder, eventuell uppluckring av turordningsreglerna i arbetsrätten och skattesänkningar för höginkomsttagare, som så många socialdemokrater har motarbetat under så lång tid.

I regeringsförklaringen fanns förutom samtliga 73 punkter som Stefan Löfven kommit överens med Annie Lööf och Jan Björklund om i det s k Januariavtalet. Dessutom överraskade Löfven med att presentera ett kriminalpolitiskt program med nya hårda tag mot brottsligheten, som t ex fler poliser, rätt för polisen att avgöra om det ska installeras kameraövervakning, hårdare straff för gängbrottslighet, förbud mot medlemskap i terrororganisationer med mera.

Många tror säkert att dessa hårdare tag mot brottsligheten redan har införts i Sverige eftersom regeringen Löfven 1 alltid har pratat om dem men hittills har det mest handlat om löften. Nu ska löftena omformas till realpolitik. Nu ska också kampen mot hederskulturen i Sverige tas på allvar och inte gömmas undan av rädsla för ökad främlingsfientlighet. Nu ska privata aktörer kunna bli arbetsförmedlare samtidigt som hårdare språk- och integrationskrav ska ställas på flyktingar.

Om Stefan Löfven och hans nya regering i samarbete med centern och liberalerna i riksdagen lyckas genomföra alla dessa höga målsättningar måste jag beundra Stefan Löfven. Men alla vet att alla inte kan få allt på en gång. Många spekulerar redan om när regeringen Löfven 2 kraschlandar på någon obehaglig fråga. Jag tror dock att Stefan Löfven kommer att lyckas sitta kvar under hela valperioden.

Jag vill lyfta fram några särskilt lockande godbitar ur Löfvens godispåse:

Mobilförbud i skolan är en sådan godbit, om nu skolledarna vågar genomföra den. Skolbetyg redan från årskurs 4, om nu skolledarna vågar genomföra även detta. Nattåg till kontinenten har jag själv länge drömt om. Snart blir det kanske möjligt  – om SJ orkar med det.

En viktig reform är planerna på att förbjuda oregistrerade kontantkort inom mobintelefonin. Det är utmärkt. På det sättet kan polisen lättare spåra kriminella som idag kan göra sig ospårbara genom att de inte behöver registrera sina kontantkort. Bra förslag!

Och så till Löfvens nya ministrar: Inte en enda av de mediespekulationer om vilka som skulle bli nya ministrar visade sig vara korrekta – med ett undantag: Anders Ygeman fick komma in i värmen igen sen han tvingades lämna regeringen 2017 efter sekretesskandalen inom Transportstyrelsen.

Tidigare var journalisternas gunstling nummer 1 Anders Ygeman inrikesminister med makt över polisen och migrationen. Nu hamnar han som energi- och digitaliseringsminister på det nyinrättade infrastrukturdepartementet nästan i skymundan.

Det var säkert inte vad Anders Ygeman hade önskat sig, han som älskar att stå i det politiska rampljuset. Som energiminister kommer det inte vara lika många journalister som frågar efter honom. Ygeman hade säkert hoppats på en finare post i regeringen.

Men det kom omedelbart kritik från oppositionen i riksdagen mot utnämningen av Ygeman till ny minister. Flera partier, bland andra SD och KD, tyckte att Ygeman hade tagits till nåder alldeles för tidigt.

Det blev inte Sara Danius som blev kulturminister, vilket många i det svenska kulturetablissemanget hade drömt om. Inte någon annan känd kulturpersonlighet heller utan unga miljöpartisten från Härnösand Amanda Lind med massor av rastaflätor runt huvudet. Hon lyckades redan efter några minuter riva upp en storm av kritik och avsky hos den svenska kultureliten, bland annat DNs kulturchef Björn Wiman och förre TV4-chefen Jan Scherman, som föraktfullt sa, att det var ”sorgligt att man än en gång lekte med kulturministerposten”.

Jag tycker att reaktionerna på Amanda Lind är osunda, ja direkt mulligt mansgrisiga och kvinnoföraktande. Jag har länge tyckt att Amanda Lind, tidigare partisekreterare hos Miljöpartiet, är en skicklig politiker. Även om hennes yttre är uppseendeväckande så tror jag att hon har alla möjligheter att göra något bra av kulturministerjobbet.

Men den svenska kultureliten vill inte ha någon proffspolitiker som kulturminister. Helst vill man sätta dit en av sina egna, så att kulturministern kan sitta i knät på chefredaktörer, litteraturkritiker och teaterkonässörer.

Men så fungerar det inte i politiken. En minister ska vara självständig och inte sitta som gisslan hos ett särintresse. Tänk om man gjorde SJ-chefen till transportminister, chefen för Svenska Kraftnät till energiminister eller chefen för Skanska till bostadsminister. Det skulle allt se ut. Nej, Amanda Lind, bry dig inte om de där dumma gubbarna som ifrågasätter dig. Jag vet att du kan. Möjligen borde du ångra att du i söndags kväll hyllade den tidigare sparkade bostadsministern och miljöpartisten Mehmet Kaplan som hjälte. Kaplan tvingades ju avgå ur regeringen för några år sen sen han haft samröre med en misstänkt extremistisk organisation.

Valet av Amanda Lind är ändå Stefan Löfvens mest originella den här gången. Originellt var också att han gjorde sin statssekreteraren och veterandiplomaten Hans Dahlgren, 70, till EU-minister. Det visar att Löfven tycker att även äldre personer har något att bidra med i politiken.

Mikael Damberg, tidigare näringsminister, blev idag befordrad till Anders Ygemans gamla jobb, inrikesministerposten. Det är en befordran som jag inte tycker att Damberg förtjänar eftersom han har varit total osynlig under sina fyra år som näringsminister. Å andra sidan är det svårt för en näringsminister att göra sig gällande i media. Nu får Mikael Damberg visa vad han kan, för jobbet som inrikesminister är inte bara ett statusjobb idag utan också ett jobb där ministern får visa hur mycket kallt stål han tål.

Peter Eriksson, MP, slapp de tråkiga bostadsfrågorna och får nu ta hand om biståndspolitiken. Det verkade han gilla bra.

Isabella Lövin får en ännu starkare roll i regeringen, nu som chef för miljö- och klimatdepartementet, ett tungt och utsatt ämbete, som hon säkert gillar att ta hand om.

Sex gamla ministrar försvann ur regeringen idag och sex nya kom in. Flera av dem som försvann, nämligen landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, miljöminister Karolina Skog och migrationsminister Helen Fritzon gjorde inget större avtryck som statsråd. Karolina Skog minns jag till bara som ministern som inte använde cykelhjälm när hon cyklade.

Till sist några ord om Stefan Löfven själv. Jag måste säga att han har visat prov på en slitstyrka och en uthållighet som få svenska politiker någonsin har gjort. Under den gångna hösten har han utsatts för hån och spe, bortröstningar och nedröstningar, beskyllningar för att vara tråkig, okarismatisk och en dålig talare och debattör. Trots alla dessa dåliga egenskaper har han visat att det var han som till sist var den som fick den kapsejsade svenska skutan på rätt köl igen.

Jag känner mig idag ganska trygg med Stefan Löfven som statsminister.