Fram till i eftermiddags, fredagen den 27 mars, har 92 människor i Sverige avlidit av coronaviruset. Samtidigt har vid samma tidpunkt över 3 000 svenskar smittats av covid-19, som sjukdomen kallas. Siffrorna är ögonblickstal och ändras hela tiden.

Dagens dödstal är en kraftig ökning från gårdagen men en stor del av ökningen beror på att Stockholm har uppdaterat tidigare oregistrerade dödsfall i covid-19. Det betyder att ökningen till stor del är statistisk.

Dagens stora nyhet var dock att regeringen har beslutat att från och med söndag den 29 mars bara tillåta möten och sammankomster med högst 50 personer. Det gäller möten där det krävs tillstånd. Det är en klar skärpning av de hittillsvarande reglerna. Den 11 mars förbjöds sammankomster på mer än 500 deltagare. Dagens besked är, i alla fall på papperet, en betydande inskränkning.

Begränsningen gäller bland annat sammankomster, demonstrationer, kursverksamhet, föreläsningar och föredrag, religionsutövning (alltså kyrko- och moskébesök), teater-, bio- och konserttillställningar, konstutställningar, idrottstävlingar, cirkusverksamhet, flyguppvisningar, mässor och marknader, danstillställningar med mera. Samtidigt kan förbudet betyda att privata tillställningar som bröllop, dop och begravningar måste ställas in.

Samtidigt inställer sig frågan: vilken betydelse har regelskärpningen i praktiken? Kanske ingen alls. Eftersom det handlar om sammankomster som är tillståndsprövade så kan åtgärden vara ett slag i luften. Vi har nämligen på senare tid sett att alltfler personer, företag och organisationer redan frivilligt har ställt in evenemang för en större publik.

Detta är det spontana resultatet av den frivilliglinje som Sverige har drivit under hela coronakrisen men som har mött hård kritik från andra länder. Så de arrangemang och evenemang som jag nämnde ovan hade kanske ändå inte arrangerats längre därför att frivilliglinjen har fungerat i praktiken.

Samtidigt ska det nya beskedet om högst 50 personer på ett evenemang ses som en signal till allmänheten att det nu är i stort sett omöjligt att arrangera sammankomster där många människor deltar. Sannolikt kommer regeringen i nästa vecka att återkomma med fler regelskärpningar på olika områden om det visar sig att smittkurvan fortsätter att rasa i höjden. Signalpolitik mera än praktisk politik, alltså.

Möjligen har regeringen med sitt beslut gjutit olja på de vågor av ilska och kritik som har kommit från våra grannländer och inte minst från Tyskland över den påstådda släpphänthet som den svenska regeringen har visat i coronakrisen. Man kan säga att den svenska regeringen i så fall har lyssnat på kritiken. Sverige har i alla andra sammanhang förordat en frivilliglinje framför en tvångslinje. Lagstiftning har alltid setts som den sista utvägen. Det har varit en sympatisk linje, som däremot kan vara svår att tillämpa i andra, folkrikare, stater.

Samtidigt finns det starka skäl att ifrågasätta just dagens beslut att begränsa antalet personer på allmänna sammankomster till 50 personer. Denna skärpning gäller ju inte de ”spontana” folksamlingar som uppstår i t ex kollektivtrafiken. Bussar, pendeltåg, tunnelbana och tåg berörs inte av regeländringen. Det går fortfarande bra för Storstockholms Lokaltrafik att köra med överfulla bussar på mornarna utan att  bestraffas med böter eller fängelse eller att köra med proppfulla tåg och tunnelbanevagnar, även om smittan riskerar att spridas.

Förbudet gäller heller inte skolor, mataffärer, simhallar, gym- och träningsanläggningar, köpcentra och gallerier, arbetsplatser och privata fester. Kanske är det just i dessa sammanhang som det mesta av smittspridningen sker. Och då blir verkligen de nya striktare reglerna mest ett kraftfullt slag i luften.

Samtidigt är alla inskränkningar av rörelsefriheten bra i dessa tider. Jag tror att folk i Sverige, framförallt under den gångna veckan, har insett att det leder till fara för det egna och andras liv och hälsa om man vistas i för stora folksamlingar. Vi har redan sett att folk rör sig allt mindre ute och alltmer stannar hemma.

Själv har jag inte sett en främmande människa på över en vecka. Jag har tagit några skogspromenader under den gångna veckan – i all ensamhet. I övrigt har jag vistats inomhus – och även tränat inomhus. Jag har också ålagt Bosse att använda munskydd, skyddshandskar och handsprit när han har varit ute och handlat mat. Det är alltid han som står för matinköpen i vår familj. Jag måste erkänna att depressionerna och tristessen inte ligger bort borta.

Han och jag vet att vi tillhör de s k riskgrupperna, även om jag tror att både han och jag skulle klara en coronasmitta ganska bra. Men man måste vara en förebild för andra. Det är viktigt att lyssna på kloka råd och förmaningar. Den tid kommer säkerligen ganska snart när vi fkan röra oss fritt ute igen.

Avslutningsvis vill jag ge en stor eloge till SVT, som varje eftermiddag i samband med Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser, ger oss fyllig information och träffsäkra analyser av reportrar och experter.

En särskild eloge vill jag ge till SVT:s politiska reporter Elisabeth Marmorstein. Ingen kan som hon på ett enkelt, resolut och mycket kunnigt sätt kommentera och analysera både det politiska läget och det coronapåverkade läget i Sverige. Elisabeth Marmorstein är SVT:s i särklass bästa kommentator och analytiker.

Ett varmt tack också till Ann-Britt Pettersson som varje dag är programledare för SVT:s eftermiddagssändningar. Med stor säkerhet och erfarenhet styr hon oss från den ena presskonferensen till den andra och avslutar sändningarna med relevanta intervjuer och analyser i SVT:s studio.

Det är public service när den är som bäst!