Ibland blir ingenting som man hade tänkt sig, som man hade fruktat eller som man hade hoppats på. Den här bilden ger väl syn för sägen:

Det blev alltså en jordskredsseger för Donald Trump som många före valet trodde redan var politiskt död efter alla tabbar, kriminella och halvkriminella handlingar som han gjorde sig skyldig till både under sin presidenttid 2016-2020 och senare. Hans märkliga agerande i samband med stormningen av Capitolium i Washington 2021, som var en protest mot det som Trump och hans anhängare påstod ha varit valfusk när Joe Biden besegrade Trump i det förra presidentskap, har fått många att tvivla på om Donald Trump verkligen tror på demokratin och den amerikanska konstitutionen eller om han håller på att utvecklas till en despot.

En despot som kommer att samla all politisk makt till sin egen person utan att ta hänsyn till de spelregler som borde gälla för en av världens största demokratier. En despot som kommer att tillsätta och avskeda tjänstemän och ministrar om de inte underkastar sig hundraprocentig lojalitet gentemot presidenten.

Om Donald Trumps valseger var en formidabel utklassning av sin motståndare så blev valet en total flopp för den stackars Kamala Harris. Hon som med blott tre månader kvar till presidentvalet tvingades hoppa in som demokraternas presidentkandidat när hennes parti sent omsider hade insett att Joe Biden var alldeles för virrig, gammal och gaggig för att klara att kandidera till president och leda USA under ytterligare fyra år.

Det stod tidigt klart att Donald Trump skulle vinna de minst 270 elektorsröster som krävs för att kunna bli president. Redan strax före klockan 9.00 igår morse svensk tid utropade sig Trump till segrare i presidentvalet på den valvaka som partiet höll i West Palm Beach i Florida.

”Vi har uppnått något otroligt, titta bara! Det är en politisk seger som aldrig skådats tidigare!” utropade han i sitt segertal. De flesta är nog beredda att hålla med honom. Ingen hade på förhand trott att Trump skulle vinna – och vinna så stort!

Trump avgav i sitt segertal flera löften till de amerikanska medborgarna. Han lovade ”att slåss för varje enskild amerikan”:

”Vi ska hjälpa vårt land att helas, vi ska fixa gränserna, vi ska fixa allt!” sade Trump.

Med löftet att ”fixa gränserna” menade han att deportera elva miljoner migranter som olagligen har kommit in i USA. Han har också lovat att fixa fred i Ukraina på 24 timmar redan innan han har fått nycklarna till Vita huset: ”Inget ska hindra mig från att hålla mina löften: att göra USA starkt, säkert och framgångsrikt igen,” lovade han.

Ett intressant löfte eftersom han därmed menar att han kommer att se till att han får oinskränkt makt att göra precis det han vill, till exempel att strunta i konstitutionen, kanske också domstolarna, den amerikanska kongressen, polisen, militären, skattemyndighee Även om både senaten och representanthuset ser ut att få republikansk majoritet så finns det många republikaner i båda kamrarna i som avskyr Donald Trump och gärna skulle motsätta sig förslag och diktat från presidenten, att helt enkelt obstruera mot honom.

Innan man återvänder till Kamala Harris gigantiska valfiasko ska jag visa två kartbilder över USA som tydligt visar hur många fler delstater som Donald Trump segrade i jämfört med valet 2020 då Joe Biden vann knappt:

Så till valets stora förlorare, Kamala Harris. Jag vill hävda att hon redan från början hade en omöjlig uppgift. Hon hade som vicepresident under Joe Biden varit så gott som osynlig. Om det berodde på att Joe Biden hindrade henne från att synas eller om det berodde på hennes egen oförmåga, låter jag vara osagt. Men att i sista minuten bli inslängd som presidentkandidat för demokraterna var redan från början dömt att misslyckas.

Visserligen gick det ganska bra för henne i opinionsmätningarna under den första tiden. Hoppet växte bland demokraterna att Harris kanske skulle kunna slå Trump – ja, hon borde slå Trump med tanke på att han ansågs vara avskydd och impopulär i vida kretsar i USA. Opinionsinstituten stod under hela hösten på Kamala Harris sida och dagarna före presidentvalet var det dött lopp mellan dem.

På valnatten skulle rösträkningen bli en riktig nagelbitare, trodde man. Så blev det inte. Donald Trump drog ifrån och drog ifrån och drog ifrån – till och med i de delstater där republikanerna aldrig hade vunnit tidigare. Avgörandet stod till sist i de.så kallade vågmästarstaterna där det vägde jämnt – men även här tog Trump hem seger efter seger.

Vad kan man säga om detta? Jo, att opinionsinstituten än en gång var det amerikanska presidentvalets stora förlorare – tillsammans med Kamala Harris. I opinionsmätningarna underskattades stödet för Donald Trump systematiskt. Hur det kunde bli så är ofattbart.

Kamala Harris själv gjorde ingen dålig valkampanj. Det var mycket tjo och tjim på hennes valmöten. Glädjen och entusiasmen lyfte stämningen till högsta nivå. Harris och den demokratiska kampanjledningen hade dessutom kryddat kampanjen genom att knyta till sig USA:s största artister, sångare och skådespelare, alltifrån Oprah Winfrey till Jennifer Lopez och Christina Aguilera,

Men det hjälpte inte. De amerikanska väljarna brydde sig inte om kändisarna. Dessa drog inga röster. Snarare var kändisarnas närvaro direkt kontraproduktiv för Kamala Harris. Hennes kampanj kunde uppfattas som alltför glamorös, alltför påkostad och alltför exkluderande för väljarna.

Men när Donald Trump tog jobb på en hamburgerrestaurang jublade hans väljare in spe. Så skulle en riktig presidentkandidat uppträda! Han visade med detta respekt för ”vanligt folk”.

Ett annat av Kamala Harris misstag var att hon helt enkelt saknade ett slagkraftigt politiskt budskap. Vad stod hon för egentligen? undrade många väljare. Hon lyckades inte skaffa sig en egen politisk profil utan fortsatte att gå i Joe Bidens fotspår. Hon var helt enkelt alldeles för vag i sin politiska framtoning – trots att hon skrattade hela tiden. Jag har nästan inte sett en enda bild på Harris där hon inte skrattar, för att inte säga flabbar.

Men det skrattet gick heller inte hem. Så nu får hon och det demokratiska partiet gå hem och slicka sina sår. Samtidigt kan man passa på att skaffa sig en tydlig politik inför nästa presidentval om fyra år. Framförallt måste man se till att odla fram minst ett par konkurrenskraftiga presidentkandidater. Det var just bristen på sådana som gjorde att Kamala Harris slängdes in i leken klockan fem i tolv.

Men varför lyckades då Donald Trump? Jo. det finns flera skäl till det. Framförallt drevs han av en revanschlust utan motstycke. Han skulle minsann visa sina fiender och vedersakare att han hade haft rätt hela tiden. Han var också starkt hämndlysten. Hämndlystnad är en så stark kraft att den kan få vissa människor att förflytta berg.

Han har dessutom genomlidit stora nederlag tidigare i sitt liv som affärsman men rest sig ur askan och kommit tillbaka.

Men framförallt har han ett politiskt, högerpopulistiskt missnöjesbudskap som lockar till sig många amerikanska väljare, inte minst bland den vita underklassen, ”the white trash”, som man brukar säga. Många amerikaner lockas av Trumps invandrarfientliga, ibland rasistiska budskap.

Han drar till sig abortmotståndare och personer som motsätter sig skärpta vapenlagar. Det finns också en stor grupp ultrakonservativa, för att inte säga högerpopulistiska, kanske rent av fascistiska, amerikaner som sällan ger sig till känna men som aldrig skulle rösta på en demokratisk presidentkandidat.

En av hans stora bedrifter var att han lockade till sig så många latinoamerikaner. Nästan 20 procent av USA:s befolkning har rötter i Latinamerika. Deras röster borde rimligtvis ha gått till Kamala Harris. Hon har ju själv latinamerikanskt blod i sina ådror. Hennes pappa föddes och växte upp på Jamaica men flyttade till USA som ung student. Harris mamma kommer från Indien. Med den bakgrunden borde hon kunna sopa hem de flesta svarta röster och de flesta latinoamerikanska röster också – men det gjorde hon inte.

Det är obegripligt. Här hade hon ju med sin etniska bakgrund en gratisbiljett till Vita huset. Där missade både hon själv och henne kampanjledning viktiga väljargrupper. Dessa gick istället minst lika överraskande till Donald Trump.

Det finns massor att skriva om USA-valet som jag inte har fått ned i det här inlägget, bland annat om vad som ska hända med kriget i Ukraina som Donald Trump inte vill att USA ska stödja ekonomiskt. Donald Trumps märkliga relationer med Rysslands president Vladimir Putin förtjänar också en drapa.

Men klockan är nu snart kvart över 3 natten till torsdagen den 7 oktober. Jag är jättetrött och orkar inte skriva mera i natt.