#Metoo-uppropet går nu in på sin sjunde vecka. Aldrig sinar strömmen av kvinnor ur olika yrkeskategorier och från olika arbetsmiljöer som i kraftfulla upprop berättar hur män har behandlat dem under olika faser av deras liv. Den gemensamma nämnaren är att män regelmässigt utnyttjar sitt sociala och ekonomiska övertag över kvinnor genom att skaffa sig tillträde till deras kroppar

Jag har inte läst alla bekännelserna, långt därifrån. Jag kan självklart heller inte gå i god för att alla berättelser är sanna. Kanske är en del av dem påhittade för att vissa kvinnor vill ”vara med” i uppropen.  Bristen på bevis, anonymiteten och rädslan hos kvinnorna för att avslöja männens identiteter gör att det självklart kan vara svårt att ta ställning till sanningshalten i alla inläggen. Med detta sagt tror jag dock att en alldeles övervägande del av kvinnornas berättelser är sanna och självupplevda. Detta gör också att man måste ta berättelserna på allvar.

Har vi gjort det i Sverige? Jag är faktiskt inte så säker på detta. Trots att det dagligen publiceras nya upprop – det senaste av 10 000 kvinnliga läkare – så verkar tongivande makthavare i Sverige stå fullkomligt handfallna inför de tiotusentals kvinnliga berättelserna. Tror inte våra folkvalda och andra på det kvinnorna berättar? Eller är det så att de flesta män på ledande befattningar också har haft sina fingrar i syltburkarna och känner att de sitter i själva sitter i glashus och kan riskera att bli avslöjade?

Men det finns några viktiga undantag. Igår gjorde Sveriges överbefälhavare Micael Bydén ett mycket kraftfullt utspel mot män inom försvarsmakten som har utsatt kvinnor för sexuella trakasserier och övertramp. Detta fick överhuvudtaget inte förekomma inom Försvarsmakten, hävdade ÖB, som menade att män inom försvarsmakten som utsatt kvinnor för trakasserier inte har inom Försvarsmakten att göra.

Jag blev omåttligt imponerad av Micael Bydén och det kraftfulla sätt han agerade på. Precis så borde alla höga chefer – inklusive Sveriges politiska ledarskap – uppträda. Heja ÖB för att du är beredd att rensa ut svinen.

Och idag kom nästa fördömande, även detta från ett oväntat håll, nämligen från kung Carl XVI Gustaf. I samband med en pressträff vid ett besök i Skåne idag, torsdag, fördömde kungen alla slags sexuella trakasserier mot kvinnor. Dessa tyder enligt kungen på att det finns en brist på etik och moral i Sverige. Kungen ansåg också att förekomsten av sexuella trakasserier tyder på dålig uppfostran. Kungens inhopp i Metoo-debatten var kanske inte det bäst formulerade men det var bra att han sa ifrån.

Men utöver detta har det varit märkligt tyst. Vad har statsminister Stefan Löfven gjort under de här sex veckorna? Varför kallar inte Löfven till presskonferens där han tar avstånd från alla sexistiska handlingar som har avslöjats i spåren av #Metoo-uppropen? Det krävs nämligen kraftfulla politiska insatser för att få män – och även kvinnor – att uppträda på ett anständigt, etiskt, moraliskt och respektfullt sätt gentemot det andra könet.

Varför har inte gymnasieminister Anna Ekström lagt fram ett förslag om att sexualundervisningen i skolan borde kompletteras med starka fördömanden av sexuella trakasserier? För det är ju i skolan som den här sortens värderingar och kvinnosyn grundläggs.

Varför har inte de övriga partiledarna gemensamt gått ut i ett upprop mot sexuella trakasserier? Varför går inte ledningen för Svenskt Näringsliv ut och fördömer manligt svineri på arbetsplatserna?

Varför tiger de fackliga organisationerna?

Detta är bara några exempel på fördömanden som redan för längesen borde ha gjorts men som hittills har saknats i den svenska debatten. Det är inte mindre än en skandal.

En skandal i sig är förstås Staffan Heimerson, sparkad krönikör på Aftonbladet, men det känner ni väl redan till. I tisdags fick Heimerson sparken av Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén efter en krönika i Aftonbladet i måndags signerad herr Heimerson. I krönikan jämför Staffan Heimerson ”Metoo”-kampanjen med 1600-talets häxprocesser och med Josef Stalins utrensningar av oliktänkande i Sovjetunionen på 30-talet. Han menar att kvinnor genom ”Metoo-kampanjen” omöjliggör normala sexuella relationer mellan män och kvinnor.

I en intervju i tidningen Resumé i tisdags spädde han på ytterligare. Han menade att Metoo förstör Sverige och hindrar män och kvinnor från av att njuta av sexualiteten.

Samtidigt ställer jag mig frågan varför Staffan Heimersons krönika i måndags överhuvudtaget publicerades. Istället lades den ut i tidningen försedd med röd varningstext (!!!).

Det var först efter intervjun med Heimerson i tidningen Resumé dagen därpå som Sofia Olsson Olsén reagerade och gav Heimerson sparken. Mycket märkligt agerat av en chefredaktör och publisher på Nordens största (?) tidning Aftonbladet, som nu totalt verkar ha tappat greppet om tidningen. Det visar inte minst hennes agerande  när hon igår stoppade publiceringen av Aftonbladets nya Kvinnodokument, som hon själv tagit initiativ till. Hur länge kommer Schibstedt-koncernen att hålla Sofia Olsson Olsén om ryggen? Inte så länge till, tror jag.

Staffan Heimerssons åsikterna är i alla fall häpnadsväckande – men inte överraskande. Staffan Heimerson har väl aldrig varit känd för att vara feminist, snarare gubbsjuk. Men att uttrycka sig på det sätt han gjorde kan få vilken chefredaktör som helst att ge skribenten sparken med omedelbar verkan.

Staffan Heimerson har tidigare uttalat sig sexistiskt om kvinnor. I en krönika i Aftonbladet från augusti i år beskriver han t ex Expressens prisbelönta krigskorrespondent Magda Gad så här:

”Magda är en exotisk, medelålders dalkulla med svart hår, vita tänder, omålade naglar, fylliga läppar och sneda, kisande ögon”.

Skulle ni kunna föreställa er att SVT:s Mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg skulle beskrivas på det här sättet? Eller TV4:s dito Samir Abu Eid? Eller SVT: utrikesreporter Bengt Norborg?

Naturligtvis inte. Män beskrivs alltid först och främst utifrån sin yrkesmässiga kompetens och skicklighet – inte utifrån munnens storlek eller färgen på håret och naglarna. Män upphöjs medan kvinnor förminskas – särskilt i Staffan Heimersons värld.

Det var rätt av Sofia Olsson Olsén att sparka Heimerson. Vi mediakonsumenter behöver inte mer av hans gubbsjuka slem. Han tillhör en förgången tid.

För att återgå till frågan om sexuella trakasserier och övertramp ska jag erkänna att jag själv flera gånger i livet har utsatts för våldtäktsförsök. Ofta har det skett i samband med att männen varit kraftigt berusade – medan jag själv alltid har varit nykter. Det har räddat mig många gånger. Jag har varje gång lämnat dessa händelser bakom mig och gått vidare.

Jag kan också nämna att jag i början av 90-talet blev uppringd mitt i natten av en mycket mäktig minister i en socialdemokratisk regering på ett hotell i Köpenhamn (SAS Radisson). Jag var där för Rapports räkning för att rapportera från ett ministermöte. Den aktuelle ministern hade suttit och pratat med min fotograf och mig tillsammans med ytterligare några personer i hotellbaren på kvällen efter mötet. På min begäran bröt vi upp. Jag gick till mitt rum för att lägga mig. Plötsligt ringde telefonen: ”Hej Elisabet, det är X. Skulle du vilja komma ner till mig på mitt rum?'”

”Nej, käre X”, svarade jag. ”Det tänker jag inte alls göra. Jag tänker sova nu för att orka jobba i morgon. Hejdå”.

Jag la på luren och kände plötsligt ett gränslöst förakt för denne minister som försökte förföra en TV-reporter på ett hotellrum i Köpenhamn men som blev så nesligt avspisad.