Så blev det På spåret en gång till! Det hade jag aldrig kunnat drömma om. Jag är förstås jättelycklig, inte minst för att få träffa min intelligente och spirituelle vän Jesper igen. Vi har ju vunnit två gånger tidigare. Ska det bli tredje gånger gillt? Man kan aldrig veta.

Men motståndet är i år om möjligt tuffare än någonsin. Först och främst möter vi förra årets segrare Johar Benjeloul och Josefin Johansson. Jag har den djupaste respekt för detta par som har en allmänbildning utöver det vanliga.

Men minst lika stor respekt har jag för nykomlingen Gunnar Wetterberg med partnern Parisa Amira. Gunnar Wetterberg är historiker, nationalekonom, krönikör i Expressen och domare i Fråga Lund. Jag misstänker att hans kunskaper blir svåra att överträffa.

Eric Ericson och Kjell Wilhelmsen
Bild: SVT

Särskilt skojigt är det att få återse skådespelarduon Eric Ericson och Kjell Wilhelmsen som vi mötte 2014, tror jag. De är jättetrevliga! Dessutom bor Erik i min gamla hemkommun Partille, där även Kjell är född och uppväxt. Så vi har mycket gemensamt.

Inför den nya säsongen av På spåret har jag lärt mig en sak: Det är ingen idé att sitta och grovplugga i flera månader i tron att dessa nya kunskaper kommer att avgöra tävlingen. Jag är normalt sett en fanatisk plugghäst. Inför de tre tidigare säsongerna satt jag i flera månader och läste in all slags litteratur för att öka mitt kunnande, alltifrån böcker om rymden till böcker om andra världskriget, städer och flaggor, floder och sjöar. Men inte en enda gång fick jag nytta av mina nya kunskaper.

Någon lärdom måste man dra av detta. Inför den nya omgången har jag därför bara pluggat lite grand, främst om städer som skulle kunna bli tänkbara resmål men jag har inga större förhoppningar om att det blir just dessa städer som blir aktuella. Världen kryllar ju av städer och orter. Varför skulle det bli just de städer som jag har pluggat in?

Skojigt ska det bli i alla fall – men fruktansvärt nervöst. Inför tidigare omgångar kände jag mig aldrig nervös. Inför den här säsongen darrar mina händer av fruktan för att jag inte ska kunna svaren. Kanske beror det på att det nu har gått några år sen vi var med förra gången men mest beror det på att jag känner en oerhörd press på mig själv med tanke på de tidigare resultaten. Man vill ju inte bli en förlorare. Men jag litar på Jesper. Han går från klarhet till klarhet.

Så kan jag berätta att jag har ett nytt investeringsprojekt i Spanien. Jag sitter just nu och skriver min blogg i min lägenhet i San Luis de Sabinillas, en lägenhet som jag köpte 2014 och som jag har varit mycket nöjd med. Samtidigt har jag tyckt att området där våra fina hus ligger är lite tråkigt. Min enda balkongutsikt är en lågstadieskola, en jättelik vit låda med platt tak. Det är väl inte den vackraste utsikt man kan tänka sig – i varje fall inte vid randen av Medelhavet.

Nu har jag planer på att flytta två mil längre österut, till den underbart vackra lilla staden Estepona. Jag har i flera år haft kontakt med Fastighetsbyrån i Estepona som skötte mitt förra lägenhetsköp. I somras fick jag tipset därifrån att ett nytt byggprojekt var på gång i Puerto Blanco i Estepona, alltså den gamla hamnen. Priserna på dessa lägenheter, som fortfarande är under produktion och långt ifrån färdiga, är så oförskämt lågt att jag inte kunde säga nej.

Min förhoppning är att kunna sälja min nuvarande lägenhet och få ut så mycket för den att jag kan betala den nya. Jag är inte någon fastighetsspekulant. Jag har aldrig försökt tjäna pengar på pengar. Därför vill jag att den här lägenhetsaffären bara ska bli ett nollsummespel, alltså att priset på min nuvarande lägenhet ska bli i nivå med priset på den nya så att jag inte behöver lägga några pengar emellan.

Häromdagen var jag i Estepona och tittade på de nya husen som långsamt växer fram på den gata, Avenida Reina Sofia, där jag förhoppningsvis kan flytta in i början av 2020. Jag tog lite bilder och njöt av den fina miljö som bara Estepona kan erbjuda.

Estepona är till skillnad från de flesta turistorter på spanska solkusten inte det minsta överexploaterad. Istället bjuder byn på en miljö och en stadsbild som är genuin och med plats för alla sorters invånare, inte bara turister. Ingenstans har jag sett så mycket blommor som i Estepona.  Kommunen måste lägga ut hundratusentals miljoner euro varje år på inköp av blommor, buskar och träd. Men det har gett resultat.

Nu ska jag laga lite middag åt mig själv och njuta av solen när den går ner i väster.