Idag började så äntligen fotbolls-VM i Brasilien med värdlandet i en match mot Kroatien. Kanske något för de fotbollsintresserade. Men i flera veckor har jag nu följt rapporteringen inför fotbolls-VM, där tidningarna ägnat uppslag efter uppslag med förhandstips, favoritporträtt och annat medan TV-kanalerna varit fullproppade med reportage, specialprogram och dokumentärer inför detta VM, som verkar vara hundra gånger viktigare än kriget i Syrien, det begynnande inbördeskriget i Irak, maktkampen i Ukraina, valet till Europaparlamentet för att bara ta några exempel.

Med tanke på det till orimliga intresset uppblåst till fanatism skulle man kunna tro att Sverige fanns med bland guldtoppkandidaterna. Annars borde väl det svenska intresset inte ha varit så stort. Men Sverige finns inte ens med i VM. Sverige slogs ut för längesen. Därför så är det så fruktansvärt patetiskt när Sveriges Television inför fotbolls-VM producerat en dokumentär i två delar om, ja inte hur Sverige lyckas idag, utan om det svenska VM-bronset i fotboll i USA 1994, alltså för 20 år sen! Det är inte bara patetiskt. Det är rent tragiskt att vi måste gå tjugo år tillbaka i tiden för att glädja oss åt de riktiga svenska fotbollsframgångarna. Idag ligger Sverige på 32:a plats på världsrankingen – till och med efter Panama. Tala om formsvacka. Sen nämner sportjournalister förstås nästan lika ofta det svenska VM-silvret i fotboll från 1958. Det är 56 år sen! Det är skönt att ha en stolt historia att titta tillbaka på men det är trist att nu tvingas sitta på läktaren och se de andra göra mål. Stackars Sverige! Det kanske vore dags med lite kognitiv beteendeterapi?

Torsdag kväll den 12 juni 2014
Elisabet (en sann idrottsvän, tro inte annat)