Det blev ingen resa för mig i fredags till Spanien och min nyligen inköpta lantliga lilla finca uppe i bergen utanför byn Cómpeta i regionen Axarquia öster om Malaga.

Jag tvingades för andra gången på en och en halv månad med kort varsel ställa in en resa dit av personliga och privata skäl, bland annat min mans och min egen hälsa. Dessa omständigheter – som jag inte själv råder över – gjorde mig naturligtvis både besviken och ledsen.

Det var ju viktigt för mig att få besöka huset för att få veta om regn- och åskovädret DANA hade förorsakat några skador på huset och på fruktodlingen i trädgården. Detta kändes ännu mer angeläget när jag i början av veckan kontaktades av ett stort internationellt försäkringsbolag, italienska Generali, som ville informera mig om mina rättigheter som fastighetsägare i ett av de områden i Spanien som hade drabbats värst av naturkatastrofen DANA.

Ja, så är det. Axarquia och Malaga-området är några av de värst utsatta regionerna i Spanien när det kommer till förödelse och skador på fastigheter, industrier, serviceinrättningar, sjukhus, jordbruksmark och övrig egendom som naturkatastrofens hänsynslösa framfart lämnade efter sig.

Om även min fastighet hade skadats av regn, stormar och översvämningar fick jag veta av Generali att jag hade rätt att få ut ersättning från försäkringsbolaget om jag kunde bevisa att skadorna hade orsakats av DANA. Jag trodde inte detta från början eftersom den här typen av naturkatastrofer på försäkrings-franska kallas för ”force majeure” (på svenska: ”övermakt”, d v s Guds övermakt).

Normalt klassas vulkanutbrott, jordbävningar och andra naturkatastrofer som inte har orsakats av människan som force majeure. Sådana katastrofer är därför normalt undantagna från ersättning från de flesta försäkringar. Väderfenomenet DANA:s härjningar beskrivs ju som en naturkatastrof. Därför utgick jag ifrån att inga försäkringsbolag i Spanien skulle betala ut någon ersättning för de skador som DANA hade förorsakat.

Men på den punkten fick jag fel. Istället hade Generali (och kanske även andra stora internationella försäkringsbolag) kommit överens med spanska försäkringsbolag om att skador på person och egendom som DANA hade förorsakat skulle ersättas av t ex den spanska hemförsäkringen.

Eftersom jag redan hade avbokat resan började jag nu få panik. Jag måste få veta om mitt hus eller min fruktträdgård hade skadats eller svämmat över – trots att jag hade på känn att just Cómpeta inte tillhörde de byar som hade varit värst utsatt av stormar och översvämningar. Men jag måste få bevis för om jag tillhörde de drabbade eller inte.

Därför kontaktade jag min mycket vänliga och hjälpsamma kvinnliga spanska mäklare Brechje (som egentligen kommer från Nederländerna) och undrade om hon hade möjlighet att köra de 8,4 kilometrarna från sitt kontor i grannbyn Soyalonga till mitt hus i Cómpeta.

Jodå, det gjorde hon gärna. I onsdags kväll fick jag det glädjande beskedet av henne att det enda som var skadat var en canvas som täckte den pergola som stod intill huset. Canvas-duken hade slitits sönder av stormarna. I övrigt upptäckte hon inga skador. Jag kunde dra en lättnadens suck.

Självfallet är skadorna i Axarquia och stora delar av Malaga-regionen inte jämförbara med den förödelse som från den 29 oktober och framåt drabbade Valencia och flera av byarna runtomkring. I Valencia-området omkom mer än 220 människor på grund av ovädret. Hälften av dödsoffren drunknade i sina egna hem.

De vattenmassor som vällde in över städer och byar fyllde på bara några timmar hundratals lägenheter som låg på de nedersta våningsplanen. De människor som befann sig hemma kunde inte ta sig därifrån utan föll snabbt offer för de stigande vattenmassorna som slukade allt som kom i dess väg.

De mötte döden i sina egna hem dränkta av det inströmmande vattnet som på några minuter fyllde kök och rum ända upp till taket. Samma sak gällde dem som hade tagit sig ner till sina källare och garage för att rädda sina bilar undan vattenmassorna. Även många av dessa dog drunkningsdöden i de översvämmade garagen.

Andra människor dränktes av vattnet när de satt i sina bilar och försökte ta sig fram längs gator och vägar som på några timmar hade förvandlats till leriga floder. Det brunfärgade vattnet svepte med sig bilar, bussar och lastbilar som om de vore leksaksbilar. En del människor kunde själva rädda sig ur sina vattenfyllda fordon men många blev kvar i bilarna. De orkade inte ta sig ut. Långsamt mötte de drunkningsdöden när deras bilar fylldes med vatten.

Jag kan aldrig sluta tänka på den dödsångest som dessa oskyldiga män, kvinnor och barn måste ha upplevt innan deras lungor fylldes med vatten och de inte kunde andas längre.

I Valencia-provinsen saknas det fortfarande 13 människor enligt de senaste uppgifter jag har fått. Räddnings- arbetarna hittar fortfarande nya kroppar begravda under de väldiga lermassorna. Men en del av kropparna kommer aldrig att återfinnas eftersom de sannolikt spolades ut i havet av vattenmassorna och drevs iväg med strömmarna kanske flera mil bort från sina hem.

Räddningstjänsten i Valencia-provinsen beslutade därför för några dagar sen att utvidga sökområdet i hopp om att kunna hitta så många kroppar som möjligt. Detta är angeläget för de anhöriga att kropparna av deras nära och kära kan hittas, tas om hand och begravas på den plats där de hör hemma.

Under den gångna veckan har frivillig räddningspersonal från Axarquia varit i Valencia och de andra hårdast drabbade samhällena för att hjälpa till att städa upp bland de vidriga rester som DANA lämnade efter sig. Så här såg det fortfarande ut i Valencia för bara några dagar sen:

Regnkatastrofen i Spanien för osökt tankarna till Estonia-katastrofen i Östersjön den 28 september 1994. Självklart kan dessa båda katastrofer inte jämföras, i varje fall inte när det gäller antalet dödsoffer. 852 människor omkom när Estonia sjönk. Av dessa var 501 svenskar. Bara 137 människor kunde räddas.

Trots att ledande svenska politiker som Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) dagen efter katastrofen  utlovade att fartyget skulle bärgas och att så många kroppar som möjligt skulle tas om hand för att begravas på sina hemorter, så gick det bara några dagar innan detta heliga löfte bröts. Fartyget skulle inte bärgas. De omkomnas kvarlevor skulle inte tas upp. De skulle istället få sin gravplats i Östersjöns djup.

Den svekdebatt som följde på detta inhumana, för att inte säga skandalösa, löftesbrott fortsätter fortfarande – trots att 30 år har gått sen Estonia sjönk till botten i Östersjön.

Detta var en avvikelse från ämnet som för mig känns oundviklig. Nu åter till katastrofen i Spanien som har berört mig djupt, inte bara därför att jag har bott där så mycket utan i lika hög grad därför att katastrofer av den här dimensionen visar hur oerhört liten och skör människan är när naturens mest hänsynslösa krafter slår till.

Många har velat koppla katastrofen i Spanien till klimatförändringarna. Det står alla fritt att göra det. Själv är jag inte lika säker. Visst har det varit onormalt varmt i Spanien och i de övriga medelhavsländerna under de två senaste somrarna.

Men enligt meteorologins lagar är väderfenomen som DANA ingen ovanlig företeelse när extremt varm och fuktig luft möter kall luft från norr. Den konfrontation som då uppstår i atmosfären kan bara leda till katastrof. Sviterna efter denna katastrof kommer att förfölja stora delar av det spanska folket under oöverskådlig tid.

Nästa inlägg ska handla om väderkatastrofens härjningar i södra Spanien och att det paradoxalt nog råder svår vattenbrist där trots att rekordstora mängder vatten sen slutet av oktober har östs över detta vanligtvis så uttorkade land.