Liberalerna, alltså det gamla folkpartiet, ska byta partiledare. I vintras meddelade Jan Björklund att det var dags för honom att lämna jobbet som kapten för lilleputtskutan Liberalerna. Björklund, som i och för sig är en stark och karismatisk politisk ledare, har länge varit omstridd som partiledare.

Under lång tid har ett lågintensivt krypskyttekrig utspelats i partiet med udden riktad mot Jan Björklund. Det var därför klokt av honom att besluta sig för att lämna partiledarposten, även om det säkert inte finns någon som skulle bli en bättre ledare för liberalerna än han.

Men partiet måste förnyas, förnyas, förnyas – och föryngras, förstås. Allt gammalt skräp måste bytas ut. Häromåret bytte partiet till och med namn från Folkpartiet till Liberalerna. Det var ingen lyckad förändring. Ett parti i kris ska aldrig börja med att byta namn. Då blir väljarna ännu mer förvirrade.

Men lika förvirrade känner sig säkert många idag när de förstår hur oerhört populärt det måste vara att bli partiordförande för Liberalerna – trots att partiet snubblade på 4-procentsspärren till Europaparlamentsvalet i söndags. 4.1 procent fick Liberalerna och förlorade ett av de två mandat partiet hade i Europaparlamentet fram vill valet.

Redan tidigt i våras förklarade Nyamko Sabuni att hon ville bli partiledare för liberalerna, Sabuni som har lång politisk erfarenhet och dessutom har suttit som minister i den tidigare alliansregeringen. Sabuni är en skarp kvinna som säkert skulle klara sig bra som Jan Björklunds efterträdare.

Många trodde länge att det skulle bli Sabuni som fick jobbet, att hon lätt skulle glida in på en räkmacka. Men nu är det inte alls lika säkert längre.

För nu har två – ja, fram till häromdagen till och med tre – män trätt fram och sagt att de också vill bli partiledare. Det är Johan Pehrson, riksdagsledamot och var tidigare rättspolitisk talesman för partiet. Han är säkert en bra karl med mycket politisk kunskap i bagaget. Men har saknar helt karisma och utstrålning, vilket jag nog tycker att en partiledarkandidat bör ha.

Den andre utmanaren till Sabuni är en annan trogen arbetare i den liberala vingården, nämligen Erik Ullenhag, av många, i varje fall tidigare, betraktad som ett politiskt underbarn men som väl inte riktigt har växt in i sin politiska kostym. Han var mycket blek som integrationsminister i regeringen Reinfeldt 2 fram till 2014 och har sen 2016 varit ambassadör i Jordanien. Erik Ullenhag är en politiker med starkt socialliberalt engagemang, en ganska typisk folkpartist, kan man säga, förlåt liberal, ska det vara.

Den nye (nya) partiledaren ska väljas vid partiets extra landsmöte den 28 juni. Den månad som är kvar till valet kommer att bli en gigantisk gyttjebrottning mellan två män och en kvinna, alla fast bestämda om att bli partiledare för riksdagens näst minsta parti.

Nyamko Sabuni har visat prov på gott självförtroende och  har dessutom högt och ljudligt förkastat sina två medtävlare. Det har hon gjort rätt i. Men även om Sabuni gör ett gott fotarbete i kampen om partiledarposten så är jag idag osäker på om hon kommer att vald. Erik Ullenhag verkar ha starkt stöd bland många socialliberaler. Häromdagen skrev 86 liberaler ett upprop där de stödde Ullenhag. Hur mycket åttiosex liberaler är vet jag inte men det är säkert väldigt mycket.

Samtidigt har Sabuni en viktig sak emot sig: hon gjorde så sent som i april ett mycket kontroversiellt uttalande, när hon inte ansåg sig ha några problem med att få stöd av Sverigedemokraterna i vissa politiska frågor. ”Alla ska få vara med”, tyckte Sabuni.

Men det tyckte in alla.

Trekampen mellan Sabuni, Ullenhag och Pehrson ska bli spännande att följa. Det kommer att bli som de tre mössen som röt.