En gång i tiden var jag en stor vän av den svenska Melodifestivalen och European Song Contest. Jag tyckte att det var bra public service-TV. Jag såg alla svenska delfinaler och jag satt som klistrad vid TV:n under den stora finalen, inklusive de tidsödande röstningarna.

Sen några år tillbaka har mitt intresse sjunkit till den absoluta nollpunkten. Det beror inte på att jag har blivit för gammal för den här sortens moderniteter utan därför att låtarna i Eurovision Song Contest blir sämre och sämre för varje år alltmedan spektaklet runtomkring artisterna helt har tagit över. Artisten, d v s sångerskan eller sångaren, har blivit en bifigur bland alla akrobatiska dansare och elektroniska TV-effekter, eldsvådor och stormrök.

Något är alltså väldigt fel med denna ”Världens Största Sångtävling”, som programledaren Petra Mede uttryckte sig i lördagens påkostade TV-show. Stackars Petra! Hon hade förtjänat ett bättre öde i lördags kväll.

Det har också visat sig att jag själv nästan varje år har haft helt andra favoriter än de röstande tittarna och jurymedlemmarna i denna märkliga tävling. Min musiksmak stämmer uppenbarligen inte längre överens med vad det s k folket tycker. Låtarna blir enligt min mening alltmer obegripliga. Discopop i all ära men det är sällan njutbart. Det verkar inte gå att göra bra musik längre.

Den definitiva bekräftelsen på den tvinsot som Eurovision Song Contest lider av var gårdagens final som sändes från Malmö med Sveriges Television som producent. Det var världens bottennapp, ett fiasko utan dess like. Och då menar jag inte själva TV-produktionen. Den var tekniskt perfekt in i minsta detalj.

Jag menar inte heller programledarna, Petra Mede och Malin Åkerman. De gjorde vad de kunde av det usla material de hade att hantera. Det var synd om dem.

Med bottennapp menar jag låtarna, som inte var några musikstycken utan en tävling om vilket land som vågade utmana publiken mest. Allt handlade om sex, sex och åter sex. Vi fick se ett låtsassamlag mellan två män på en toalett (den brittiska låten).

Vi fick se en man utan kalsonger och byxor (den finska låten). Vi fick se skrämmande häxor och trollpackor (det irländska och det norska bidraget). Över vissa scener vilade en olycksbådande känsla av jordens undergång, av ett Harmageddon i antågande.

Men framförallt var det digitala, elektroniska effektsökeriet mer påfrestande än någonsin. Med hjälp av elektronikens alla möjligheter fick jag intrycket att den svenska (förlåt norska) duon Marcus och Martinus hade förirrat sig i en kulvert och inte kunde hitta ut. Jättefult och meningslöst. För övrigt var det svenska bidraget precis lika meningslöst som de digitala effekterna. Det var en överraskning att det hamnade så långt upp som på niondeplats.

Eld och rök har vi sett mycket av i musiktävlingarna tidigare. Men inget gick upp mot de kanonader av eldsprutande effekter som gårdagens Eurovision innehöll. Nästan alla artisterna hade minst fyra dansare med sig. Men det var inte dans. Det var akrobatik i den högre skolan. Akrobaterna dominerade helt scenen och drog bort allt intresse från artisten.

Det handlade inte om sång och musik längre. Det handlade om att slå världsrekord i allehanda ovidkommande ackompanjemang och inramningar. Kanske gjorde man så för att dölja att den låt som framfördes var dålig. Ovidkommande krimskrams kan dölja mycket.

Men det mest skandalösa med årets Eurovision Song Contest är förstås inte det som utspelade sig på scenen i Malmö arena när artisterna och deras bihang framförde sina nummer. Det var istället det gigantiska magplask som ledningen för Eurovision (läs: svensken Martin Österdahl) gjorde sig skyldig till när man inte stoppade Israels medverkan i tävlingen.

Samtidigt som den svala och skönsjungande Eden Golan framförde sin ballad ”Hurricane” fortsatte den israeliska armén att bomba i Gaza. Hur många palestinier dödades alltmedan Eurovision Song Contest pågick i Malmö? Jag vet inte men det räcker redan med de 38 000 palestinier som hittills har dödats i israeliska bombattacker.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att de israeliska attackerna mot gränsstaden Rafah har intensifierats under de tre senaste dygnen. Palestinier från Gaza strömmande i tusental mot kustområdena i Rafah för att undkomma de kraftiga israeliska bombningarna. Enligt en palestinier har gazaborna upplevt de tre senaste dagarna som ett helvete. En palestinsk kvinna säger enligt Expressen så här om läget i Rafah:

”Vi har nått en punkt där vi längtar efter döden.”

Men det tänkte ingen av dem på som satt och jublade under festligheterna i Malmö Arena i lördags kväll. The show must go on. Den dummaste förklaringen till att Israel inte stoppades från att delta i tävlingen kom från EBU:s Eurovisionschef Martin Österdahl. Han förklarade att det är Israels TV-bolag som deltar i tävlingen, inte staten Israel, något som får anses vara ett av den senaste tidens mest korkade uttalanden.

Trots att jag i det här inlägget har tagit heder och ära av Eurovision Song Contest så fanns det ändå några låtar som var ”mindre dåliga”, som jag uttryckte mig tidigare. Den minst dåliga låten var Frankrikes bidrag ”Mon amour” framfört av sångaren Slimane. Det var en ganska njutbar traditionell fransk kärleksballad. Slimane imponerade med sin sångröst och numret var till skillnad från alla de andra numren minimalistiskt. Allt runtomkring Slimane var vitt. Själv var han också vitklädd. Slimane tog till slut en fjärdeplats i tävlingen. Han borde ha vunnit, tycker jag.

Ukrainas kvinnliga duo Alyona Alyona & Jerry Heil framförde låten ”Teresa & Maria” på ett förnämligt sätt. Det gav det ukrainska bidraget en tredjeplats. Det var ett stilfullt framförande av två kvinnor med fin sångröst.

Ett land som inte fick någon uppmärksamhet alls var Italien – trots att landet tävlade med ett alldeles utmärkt bidrag. Sångerskan Angelina Mango sjöng låten ”La Noia” som var en riktigt bra sång framfört av en artist med storartad sångröst. Dessutom hade hon sex kvinnliga dansare som understödde hennes nummer på ett förnämligt sätt.

Men det var unge Nemo från Schweiz som vann. Han var favorittippad redan från början och blev därför ingen skräll. Trots att jag lyssnade ingensivt på Nemo kunde jag inte bestämma mig för om låten var bra eller inte. Jag stirrade bara på hans korta rosa kjol och jättelika rosa fluffiga jacka. Han var förmodligen värd segern i ett startfält som verkligen inte imponerade.

Jag vet inte om Eurovision Song Contest bildligt talat har satt sin sista potatis. Själv tycker jag att den här sortens musiktävlingar har överlevt sig själva. De bidrar inte till att berika musikvärlden. Istället förfasar jag mig över att så mycket pengar kan läggas på en så dålig tävling som årets upplaga av Eurovision Song Contest.

Eurovision Song Contest borde läggas ner. Detta inte minst därför att tävlingen i år visade att det inte går att hävda att en sångtävling inte är politik. Det var Israels politik i Gaza med dagliga dödsoffer som gjorde den här tävlingen till en fars, till ett TV-mässigt bottennapp. EBU (European Broadcasting Union) vågade inte stoppa Israel just med hänvisning att man inte ville blanda in politik i Eurovision Song Contest. Men politiken blev ju inblandad i högsta grad.

Det vittnar inte minst alla de protester som riktats mot tävlingen med tusentals människor som demonstrerade i Malmö, med artister som hoppade av i protest mot Israels krig i Gaza och förmodligen en gigantiskt tittarras för SVT. Eurovision Song Contest är inte folkets musiktävling längre. Alla accepterade att Ryssland sparkades ut ur Eurovision när landet invaderade Ukraina 2022. Varför vågade EBU göra samma sak den här gången? Svaret är inte svårt att lista ut.

Ryggradslöshet, feghet och inkonsekvens får karaktärisera EBU:s handlande i år. Tillsammans med det faktum att Eurovision Song Contest nu mera är ett spektakel än en musiktävling blir slutsatsen att ingen längre behöver varken den svenska Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest.